Julångest

.

Jag har inte ångest för själva julen men att hela min och familjens livssituation blir extra skör nu när dopparedagen närmar sig. Speciellt som jag var på röntgen igår. Måste monstret försöka förstöra varenda helgdag för mig. Är det inte påsk eller pingst så är det jul och nyår och verksamheterna verkar totalt lägga ner.

Jag uppdaterar lite idag för att ni ska veta lite men sedan ligger jag nog lågt med bloggen tills vi vet något mer konkret. Ni är ju ändå några som undrar. Finisar.

Jag gjorde alltså datortomografi från snippan och hela vägen uppåt igår. Detta för att jämföra med hur det såg ut innan jag började med behandlingarna (som jag ju tyvärr inte tror har hjälpt hur mycket jag än försöker). Själva röntgen gick bra med stick i armen och allt men det jobbiga börjar ju när bilderna finns. Ska man verkligen behöva vänta flera veckor på besked. Det är ju skillnad med prover som ska odlas och växa till sig eller liknande. Dock väntar jag gärna om orsaken är att det inte är så bråttom. Vill inte bli inringd akut....

Förhoppningsvis är huvudvärken bara spänningar och det är väl inte så underligt. Hade ju ont i huvudet hela sommaren och DT i slutet av augusti visade ju ingenting men det är irriterande och svårt att släppa.

Min s.k. cancermarkör har, som jag trodde, ökat lite vilket jag "gissar" tyder på något ökad aktivitet av cancern men dessa prover är väl inte alltid supertillförlitliga. "Onormalt" är visst över 30 och jag har gått från 13 till 18. Dock en ökning så vi får se vad de tolkar det som.

Vi har hunnit med en tur till veterinären med "Brorsan" (ja, en av katterna alltså). Han har antagligen fått en bakteriell "luftvägsinfektion", snorar och fnyser så han fick antibiotika. Ni som har katt och har provat att ge dem medicin vet vad jag menar nu och då är ändå Brorsan världens snällaste. Tre tabletter, tre gånger om dagen i fem dagar. Ja, käre barn - man har ju knappt fått in nummer tre förrän det är dags för nästa nummer ett. Vet inte vilket som är värst att försöka få i en treåring (människa) antibiotika eller en katt. Vi hoppas på bättring för vår älskling som fyller sina värdiga 15 år till våren. Hans njurar var inte toppen men vi ska följa deras funktion med blodprover.

Sedan har jag ju fått tån opererad, en vecka tidigare än planerat. Jag slapp ligga vid altarringen i kyrkan. Proffsigt bemötande och fantastiskt skönt att få ett problem mindre. Det har gått bra, jag är lite öm och rodnad precis vid op-såret men inget mot själva nageltrånget. Positiv energi....

Idag blev det så äntligen jullov. På högstadiet sköter sig barnen själva men för J som slutade sexan var det "öppet hus" på skolan. Något jag undvek med tanke på alla baskilusker som förmodligen flyger omkring i lokalerna. Betygspremiär för 12-åringen. Härligt att se när de är nöjda med sina prestationer och att det lönar sig att kämpa.

Min nästa behandling blir den 28 december om proverna är bra och inget annat händer innan dess. Jag får se när jag skriver nästa gång, det blir som det blir.

Hoppas ni får en fin jul och stressa för allt i världen inte över den. Det finns viktigare saker än julklappar, julgran och julmat i ett skinande hem.
Kör försiktigt och glöm inte att klämma på tuttarna och byta batterier i brandvarnarna.

Jag uppdaterar, alltså lever jag....

.

Har ni saknat mig? Jag saknar Er och jag saknar mitt liv. Jag lever men vad är det för liv?

Passar på idag när jag är lite kortisonhög. Jag har inte ens orkat sätta på datorn mer än för att betala räkningarna. Öppnar kylen och tittar och inser att jag inte ens orkar tänka ut något att äta och definitivt inte laga de enklaste rätter. Jag vandrar mellan sängen, toaletten, soffan och tar de sista krafterna till att orka åka på provtagning och behandlingar.

Proverna har sett okej ut så jag har fått alla mina behandlingar såsom planerat. Idag fick jag nya tider ända fram till slutet av januari. Jag vet att en del trott att det var fyra cykler (åtta behandlingar) och sedan röntgen och kanske färdigt. Sanningen är ju tyvärr att jag aldrig kommer bli färdigbehandlad längre. Inte förrän lågan har slocknat. Dock om man hittar ett cellgift som fungerar bra och krymper tumörerna kan man få lite längre uppehåll utan cellgifter för att sedan när monstret sätter fart igen åter behandla. En del lever många år, för en del går det ruskigt fort.

Jag tänker ta mina delmål. För det första ska jag klara julen, det tror jag att jag gör men vem vet något om morgondagen? Ingen. Jag drömde i somras att jag skulle dö den 8 februari (vet förstås inte vilket år) så det får bli nästa mål. Sedan ska jag fylla 50 i mars och så vill jag se minst en skolavslutning till och sedan....
Det är märkligt men jag kan bara hålla med och citera en man som uttalade sig efter att ha överlevt ett hjärtstopp:

"Man vill alltid ha mer. Men nu förstår jag att man verkligen ska vara på det man har"

Man får ändå komma ihåg att "ingenting är omöjligt", det finns alltid hopp.

Alltså - jag lever idag och det är jag evigt tacksam för. Jag lever inte ett normalt liv men det kunde varit värre. Jag försöker fortfarande fokusera på det positiva och inte dränera mig på onödiga energitjuvar.

Liksom jag så starkt kände en slags trygghet under behandlingar och läkarbesök förra året, där det åtminstone just då verkade gå bra med positiva resultat, känner jag nu en känsla att det här inte har fungerat som det borde. Men om det nu visar sig vara sant byter man ju strategi till en som kanske fungerar bättre.

Förra veckan inträffade något av ett litet antiklimax. Mitt jobbiga nageltrång gör ibland så ont att lakanet inte kan ligga emot på natten. Skor är omöjligt och jag kommer alltså inte ut lika lätt. För nästan en månad sedan var jag på vårdcentralen och visade upp det men fick egenvårdsråd (de jag redan gjort i en månad) men jag kämpade på och försökte tre veckor till och fick sedan en ny tid på vårdcentralen och trodde jag skulle bli av med värken men det blev remiss till privatkirurg. I och för sig lönar det sig i längden att det blir ordentligt gjort men man är så liten och känslig att man får lust att skrika att jag kanske inte lever när remissen kommer fram, jag åker hem och hugger av tån själv. Sedan sansar jag mig och inser att det blir nog bra. 13 december blir det operation nu (om jag inte får en återbudstid dessförinnan). Ska försöka få till ordinerat högläge av foten under luciafirandet i kyrkan på kvällen, det kan bli lurigt. Får väl lägga mig på golvet med foten mot altarringen så är det nog ingen som undrar. Jag kan ju sätta på mig en åsnekostym och smälta in i den övriga miljön.

I söndags åt vi julbord på golfklubben här "runt hörnet". Det var superfräscht och bland de bättre varianterna jag varit på. Mycket trevligt sällskap med familjen T, L - det går alldeles för länge emellan (ja, träffarna med T alltså, inte julborden). Det var positiv energipåfyllnad. Eftersom det var i slutet på pausveckan var jag heller inte så sänkt av cellgifterna. Tyvärr har hela familjen gått runt med envisa förkylningar, hosta och snor. Det går bara runt. Men vad är väl en spik i foten, ni skulle varit med under Franska revolutionen...

Jag har faktiskt några strån kvar på knoppen men snart är nog de sista ett minne blott. Svarta ringar under ögonen och en sargad kropp så här kräves filter...