Jag uppdaterar, alltså lever jag....

.

Har ni saknat mig? Jag saknar Er och jag saknar mitt liv. Jag lever men vad är det för liv?

Passar på idag när jag är lite kortisonhög. Jag har inte ens orkat sätta på datorn mer än för att betala räkningarna. Öppnar kylen och tittar och inser att jag inte ens orkar tänka ut något att äta och definitivt inte laga de enklaste rätter. Jag vandrar mellan sängen, toaletten, soffan och tar de sista krafterna till att orka åka på provtagning och behandlingar.

Proverna har sett okej ut så jag har fått alla mina behandlingar såsom planerat. Idag fick jag nya tider ända fram till slutet av januari. Jag vet att en del trott att det var fyra cykler (åtta behandlingar) och sedan röntgen och kanske färdigt. Sanningen är ju tyvärr att jag aldrig kommer bli färdigbehandlad längre. Inte förrän lågan har slocknat. Dock om man hittar ett cellgift som fungerar bra och krymper tumörerna kan man få lite längre uppehåll utan cellgifter för att sedan när monstret sätter fart igen åter behandla. En del lever många år, för en del går det ruskigt fort.

Jag tänker ta mina delmål. För det första ska jag klara julen, det tror jag att jag gör men vem vet något om morgondagen? Ingen. Jag drömde i somras att jag skulle dö den 8 februari (vet förstås inte vilket år) så det får bli nästa mål. Sedan ska jag fylla 50 i mars och så vill jag se minst en skolavslutning till och sedan....
Det är märkligt men jag kan bara hålla med och citera en man som uttalade sig efter att ha överlevt ett hjärtstopp:

"Man vill alltid ha mer. Men nu förstår jag att man verkligen ska vara på det man har"

Man får ändå komma ihåg att "ingenting är omöjligt", det finns alltid hopp.

Alltså - jag lever idag och det är jag evigt tacksam för. Jag lever inte ett normalt liv men det kunde varit värre. Jag försöker fortfarande fokusera på det positiva och inte dränera mig på onödiga energitjuvar.

Liksom jag så starkt kände en slags trygghet under behandlingar och läkarbesök förra året, där det åtminstone just då verkade gå bra med positiva resultat, känner jag nu en känsla att det här inte har fungerat som det borde. Men om det nu visar sig vara sant byter man ju strategi till en som kanske fungerar bättre.

Förra veckan inträffade något av ett litet antiklimax. Mitt jobbiga nageltrång gör ibland så ont att lakanet inte kan ligga emot på natten. Skor är omöjligt och jag kommer alltså inte ut lika lätt. För nästan en månad sedan var jag på vårdcentralen och visade upp det men fick egenvårdsråd (de jag redan gjort i en månad) men jag kämpade på och försökte tre veckor till och fick sedan en ny tid på vårdcentralen och trodde jag skulle bli av med värken men det blev remiss till privatkirurg. I och för sig lönar det sig i längden att det blir ordentligt gjort men man är så liten och känslig att man får lust att skrika att jag kanske inte lever när remissen kommer fram, jag åker hem och hugger av tån själv. Sedan sansar jag mig och inser att det blir nog bra. 13 december blir det operation nu (om jag inte får en återbudstid dessförinnan). Ska försöka få till ordinerat högläge av foten under luciafirandet i kyrkan på kvällen, det kan bli lurigt. Får väl lägga mig på golvet med foten mot altarringen så är det nog ingen som undrar. Jag kan ju sätta på mig en åsnekostym och smälta in i den övriga miljön.

I söndags åt vi julbord på golfklubben här "runt hörnet". Det var superfräscht och bland de bättre varianterna jag varit på. Mycket trevligt sällskap med familjen T, L - det går alldeles för länge emellan (ja, träffarna med T alltså, inte julborden). Det var positiv energipåfyllnad. Eftersom det var i slutet på pausveckan var jag heller inte så sänkt av cellgifterna. Tyvärr har hela familjen gått runt med envisa förkylningar, hosta och snor. Det går bara runt. Men vad är väl en spik i foten, ni skulle varit med under Franska revolutionen...

Jag har faktiskt några strån kvar på knoppen men snart är nog de sista ett minne blott. Svarta ringar under ögonen och en sargad kropp så här kräves filter...