De sista skälvande timmarna...

.

2019 närmar sig sitt slut. Jag är fortfarande här. Mot alla odds? Jag har inte orkat uppdatera så mycket och om jag gör det är det mest på Facebook som en liten notis. Jag gör dock inläggen offentliga så om ni har Facebook går det att läsa dem där. Ska återigen försöka göra någon slags sammanfattning. Jag vet att ni i alla fall är ett par stycken som fortfarande läser min blogg. Kvällen blir i lugn och ro med familjen. 2020 känns hopplöst osäkert men jag ska göra mitt bästa.

Vi fick hem stoftet av Lurvas på Julias födelsedag av alla dagar. Nu är det och hans ande med oss och många ljus har vi tänt för honom, älskade katt. Vi ska jordfästa honom under spireabusken, den vackraste av platser.

 



"Tvingade" mig igenom julen men med lite kortison och envishet klarade jag hela dagen utan att gå och lägga mig. Inte det minsta stressad. Faktum är att sjukdomen gjort att jag lättare känner julefrid än tidigare. Man behöver inte stressa mer än till de nivåer man själv sätter upp. I år har vi adventsstjärnor och ljusstakar, gran och EN tomte. Det blev jul i alla fall och inga tomtar att plocka bort nu.

Senaste tre veckorna har jag strålats tretton gånger. Jag har två gånger kvar - på torsdag och fredag. Det är jobbigt att behöva åka 2,5-3 timmar till Linköping "varje dag" för en behandling på tio minuter. Strålningen gör mig mycket trött så det är i princip det enda jag orkar. Jag är sååå svag i kroppen och huden börjar lossna på bröstet. I fredags var familjen med på strålningen och fick se hur det går till och Henke fick ta lite kort.

Jag får morfin mot smärtorna och då känns det bättre men jag blir förstås ännu tröttare  av tabletterna. Blir också väldigt muskelsvag. Igår efter strålningen passade vi på att handla lite (länge sedan jag var inne i en affär). Skulle ha ett paket på understa hyllan och gick ner på knä, sedan kom jag inte upp igen. Trodde jag skulle vara tvungen att ringa Henke för att hjälpa mig men som tur var stod en "handtruck" i närheten och med lite stöd av den kunde jag komma upp i stående igen.

Vi träffade förresten strålläkaren igår. Han var nöjd med resultatet hittills och visst har bröstet blivit lite mjukare och mindre. I januari blir det röntgen och återbesök till onkologläkaren. Det blir väldigt, väldigt viktigt. Det är ett mirakel om jag fortfarande inte har någon spridning till vitala organ men jag hoppas in i det sista. Behandlingarna jag får är ju fortfarande bara livsförlängande och symptomlindrande, inte botande.

Önskar Er ett fantastiskt 2020!

Det blir ingen operation och en fin vän lämnade oss

Tyvärr länge sedan jag skrev här igen men nu måste jag försöka uppdatera er. 

Igår blev en besvikelsens dag, och sorgens. 

Jag fick ju göra spirometri (lungtest) och ultraljud av hjärtat. En eloge till Fysiologiska kliniken på Vrinnevisjukhuset som skickade svar till Kirurgen på båda undersökningarna innan lunch - alltså cirka en timme efter utförda undersökningar. 

Dessa skulle sedan granskas av narkosläkare. Lite ”småfel” men inte värre än att jag skulle kunna sövas på Dagkirurgin. Operation planerades till 28/11. 

Jag fick sista cytostatikan en vecka innan och dagen före planerad operation tog jag nya prover. En gång på 2,5 år har de varit så dåliga att jag fått skjuta på behandlingen. Ja och så de sämsta värdena någonsin den här dagen. 
Vi gjorde ett försök att starta med injektioner man tar själv i magen. Dessa ska sätta sprutt på benmärgen som tillverkar blodkroppar. Duschade och bäddade rent efter konstens alla regler. Åkte hemifrån kl 6 för att ta nya prover på US. Det ena värdet var bättre och det andra inte så någon operation blev det inte utan beslut att ta sprutor fyra kvällar till och ytterligare nya prover i måndags. Då var de istället skyhöga men operation skulle det bli dagen efter (igår). 

I går morse blev jag kontaktad då de ville ha ett CRP också och ny blodkroppskontroll så jag inte blev op med någon infektion. Skulle också vara beredd att sova kvar (i normalfallet åker man hem samma dag). 

Tog prover i Norrköping och åkte med väskan packad till Linköping. När vi kom dit förstod jag direkt att det inte skulle bli någon operation. Gick in på ett rum och träffade både min kirurg, onkolog, en strål-läkare och en AT/ST(?). 
På multidiciplinära ronden att man beslutat att backa operation. Det har vuxit för fort och för mycket. Istället ska jag nu planeras för akut strålning av bröstet. Tror de pratade om 10-13 tillfällen. Det kan stoppa tillväxten och kanske krympa den. 

Vad jag också förstod är inte operation helt uteslutet i ett senare skede om strålning och/eller cyto har verkan. 

Jag har sådana smärtor. Kan snart bara ligga på höger sida och sitter, står och går jag nöter överarmen hela tiden på bröstet. 

Dagen slutade inte direkt bättre. En av våra 16-åriga katter har inte mått bra sista veckan. Han har varit ostadig på bakbenen och suttit och stirrat tomt framför sig. Sorgligast var när han, som varit en jägare av högsta rang, hittade en redan död mus och bara satt med den i munnen med tom blick. Han visste liksom inte vad han skulle göra. Det visade sig att hans njurar var helt slut och vid 15-tiden igår lämnade Lurvas jordelivet för att skutta vidare och jaga möss i katthimlen. Han har haft ett fantastiskt långt och bra liv så jag tror han ändå var nöjd och lycklig. 

Nej, katt borde man bli i nästa liv.