Igår blev en besvikelsens dag, och sorgens.
Jag fick ju göra spirometri (lungtest) och ultraljud av hjärtat. En eloge till Fysiologiska kliniken på Vrinnevisjukhuset som skickade svar till Kirurgen på båda undersökningarna innan lunch - alltså cirka en timme efter utförda undersökningar.
Dessa skulle sedan granskas av narkosläkare. Lite ”småfel” men inte värre än att jag skulle kunna sövas på Dagkirurgin. Operation planerades till 28/11.
Jag fick sista cytostatikan en vecka innan och dagen före planerad operation tog jag nya prover. En gång på 2,5 år har de varit så dåliga att jag fått skjuta på behandlingen. Ja och så de sämsta värdena någonsin den här dagen.
Vi gjorde ett försök att starta med injektioner man tar själv i magen. Dessa ska sätta sprutt på benmärgen som tillverkar blodkroppar. Duschade och bäddade rent efter konstens alla regler. Åkte hemifrån kl 6 för att ta nya prover på US. Det ena värdet var bättre och det andra inte så någon operation blev det inte utan beslut att ta sprutor fyra kvällar till och ytterligare nya prover i måndags. Då var de istället skyhöga men operation skulle det bli dagen efter (igår).
I går morse blev jag kontaktad då de ville ha ett CRP också och ny blodkroppskontroll så jag inte blev op med någon infektion. Skulle också vara beredd att sova kvar (i normalfallet åker man hem samma dag).
Tog prover i Norrköping och åkte med väskan packad till Linköping. När vi kom dit förstod jag direkt att det inte skulle bli någon operation. Gick in på ett rum och träffade både min kirurg, onkolog, en strål-läkare och en AT/ST(?).
På multidiciplinära ronden att man beslutat att backa operation. Det har vuxit för fort och för mycket. Istället ska jag nu planeras för akut strålning av bröstet. Tror de pratade om 10-13 tillfällen. Det kan stoppa tillväxten och kanske krympa den.
Vad jag också förstod är inte operation helt uteslutet i ett senare skede om strålning och/eller cyto har verkan.
Jag har sådana smärtor. Kan snart bara ligga på höger sida och sitter, står och går jag nöter överarmen hela tiden på bröstet.
Dagen slutade inte direkt bättre. En av våra 16-åriga katter har inte mått bra sista veckan. Han har varit ostadig på bakbenen och suttit och stirrat tomt framför sig. Sorgligast var när han, som varit en jägare av högsta rang, hittade en redan död mus och bara satt med den i munnen med tom blick. Han visste liksom inte vad han skulle göra. Det visade sig att hans njurar var helt slut och vid 15-tiden igår lämnade Lurvas jordelivet för att skutta vidare och jaga möss i katthimlen. Han har haft ett fantastiskt långt och bra liv så jag tror han ändå var nöjd och lycklig.
Nej, katt borde man bli i nästa liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar