Nu förstår jag ingenting

.

I fredags eftermiddag skickade jag meddelande till röntgen i Linköping för att få besked om ungefär hur länge jag får vänta på den PET-CT som beslutats om på MDK-konferensen på tisdag förmiddag. Fick till svar att de inte hade fått någon remiss. Eftersom de två förra röntgenundersökningarna var "akuta" och gjordes inom en vecka och dessutom visade att det är en spridning jag har och inte någon ny cancer i andra bröstet inbillar man sig kanske att även denna röntgen är brådskande inför ställningstagande till kommande behandlingar.

Jag är kanske för mycket på? Skitjobbig patient som inte vill dö? Eller en som yrkesmässigt vet att även med de bästa av rutiner kan man som patient hamna mellan stolarna (klinikerna). Ber ödmjukast om ursäkt för min självbevarelsedrift.

Eftersom jag ena stunden är kirurgpatient och i andra stunden onkologpatient och båda klinikerna hänvisar till varandra är det inte så himla lätt och för säkerhets skull hörde jag av mig till båda för att undra om, när, och vem som ska skriva remissen och om den möjligtvis glömts bort eller ligger färdig fast osignerad (yrkesskadad).
 Hur som helst så har det idag gått iväg en akutremiss för röntgen (som jag uppfattat då ska utföras inom två veckor). Jag ska dras på rond igen nästa tisdag och det är möjligt att de beslutar om operation redan innan röntgensvaret.
Va?!
Hur blev det möjligt? Var det inte så att om nästa röntgen visar på ytterligare spridning är det ingen mening att operera bort metastasen i lymfkörteln? Jag har inte någon aning om det är någon som ringer upp efter ronden eller om jag ska vänta på ett brev/kallelse i brevlådan.

Det är viktigt att jag hör av mig till rätt instans direkt nästa gång så det inte blir så mycket springande dem emellan. Jag förstår verkligen det här när jag tar på mig "vårdyrkesglasögonen" men inte hur jag som patient ska veta vad som är rätt när någon som instruerat mig tydligen haft fel. Nyttigt att ta med sig till jobbet om (när) jag någon gång kommer tillbaka. Tydlig och rätt information från början så håller sig patienterna lugna.

Inte en enda gång under förra året när jag fick diagnosen och gick på behandlingar ringde jag eller skrev meddelande om något. Störde inte i onödan. Jo, en gång förresten, när jag hade över 38 graders feber en helg och då var tvungen att ringa avdelningen för eventuell provtagning av vita blodkroppar.

Jag tror säkert det finns vårdgivare som läser här. Jag väger oftast mina ord men bloggen är min offentliga dagbok och kurator. Det är här det kommer ur mig, vad det än gäller, men jag censurerar verkligen mig själv. Jag skulle vara en komplett oduglig politiker särskilt som jag också är konflikträdd.

För övrigt då?

Sedan sist har jag pallrat mig iväg på ett föräldramöte, förmodligen det sista på denna låg- och mellanstadieskola. Tänk att båda barnen går på högstadiet nästa år.

Skämsstruten - ser lite bister ut

I fredags var vi tvungna att åka till veterinären med den yngsta katten (Zladdis) då vi upptäckte en gigantisk, apelsinstor, böld på "bringan". Denna tömde sig i J's säng. En deciliter varblandning som stank f-n. Efter att ha ringt Söderköping men tydligen blivit kopplade till Norrköping fick vi en akuttid på 20 minuter (man kanske borde vara katt?).
Rusade in på kliniken i Söderköping när vi egentligen skulle varit i  Norrköping. Personalen i S säger att vi ska till Butängen. Ni som bor i krokarna vet att de köerna genom Norrköping kl 16.30 inte är att leka med. Lite stressande då vi visste att veterinären skulle till en häst som var sjuk. Vi kör fram till den veterinär vi känner till på Butängen vilket visar sig vara en helt annan kedja. Hoppsan Risängen skulle det visst vara enligt deras hemsida. Tillbaka dit genom en ännu värre kö, Ståthögaleden och Hamnbron. En resa som skulle tagit 20 minuter tog en timme.
Zladdis fick lugnande och bölden tömdes på resterande innehåll, fick dränage och halskrage. Veterinären skrev ut smärtstillande och antibiotika vilket var jättevanligt och skulle finnas på alla apotek. Åkte till sjukhusapoteket som ligger på hemvägen och där fanns det inget och personalen kunde inte säga om "Hjorten" var öppet 10 minuter eller 70 minuter till. Full gas tillbaka till stan för att hinna till 18.00. Nu har vi medicinerat (ni som har katt vet...) och sårtvättat/spolat dränage och igår tog jag bort stygnen och dränaget. Några dagar till med medicin och tratt och sedan hoppas vi att allt är som vanligt med honom. Just nu ligger eller sitter han mest och stirrar apatiskt genom tratten. Frågan är om han kommer hem igen när han väl fått friheten tillbaka?

I lördags fick vi kräftor hos en av mina systrar. Skönt att bli serverad och slippa stöka med gäster hemma utan bara njuta. Det var mumsigt och trevligt och barnen var jättenöjda med kvällen.
På söndagen hade båda barnen fotbollsmatch. Som tur var hemma med en timme emellan men sedan orkade jag inte så mycket mer så gårdagen blev en total vilodag.

Nu ska jag gå in i waiting-mode igen, vara en duktigt patient och inte tjata trots att jag mår som en kratta. Inte misstro någon, bara vara snäll och vänta. Kanske.

By the way - idag fyller jag 49 och ett halvt. Jag tänker bli 50 på ren - - - - - vilja, om det är så det sista jag gör. Så det så!

Kvällssol