I am burning, burning...

.

Jag har genomlidit helvetet på jorden senaste månaden. I den mån att det varit lika varmt i min tutte som hos satan själv. Tredje gradens brännskada över och i hela bröstet. Det som skulle bli livskvalitet och lindring av smärta tre av tio blev nästan outhärdligt. Jag har inte orkat någonting. Ingen blogg, ingenting. Legat i fosterställning sista timmarna fram till nästa gång jag fått ta morfin.

Jag visste att effekten av strålningen fortsätter ungefär två veckor efter avslutad behandling och läkningen därefter är väl individuell och beroende på hur allvarlig skadan blivit. Nedan en bild där det ändå börjat läka.

Så här så jag ut 21 januari

Det har inte gått att ligga annat än på rygg och att ha något som helst tyg, kläder, lakan mot huden helt omöjligt. Jag har smörjt med paraffin, mjukgörande. Baddat där det vätskar med alsollösning. Tack och lov har jag blivit ansluten till Smärtenheten som hjälpt mig att ställa in morfindos och ordna med recept med jämna mellanrum. Vi har också hörts av någon gång i veckan för att checka av läget. Toppen.

Jag har också hunnit med en röntgen av buk och bröstkorg och återbesök hos läkaren. Upptäckte att man glömt beställa datortomografi av halsen men tröstlösa försök att påminna både röntgen och onkologen hjälpte föga, det missades ändå att röntga den (sista påminnelsen när jag lade mig i apparten). Det fantastiska är ändå att jag mirakulöst nog fortfarande inte har någon spridning till lungor, lever, skelett och det är viktigt. Jag fattar inte att jag kan ha så mycket otur när det gäller sånt som missas, glöms bort eller värderas väldigt konstigt. Ändå sitter jag här idag och det kunde varit värre.

Vid läkarbesöket efteråt har vi beslutat att jag nästa vecka börjar med nya cellgifter i tablettform. CM - Cyklofosfamid och Metotrexat. Dessa äter man hela tiden utan uppehåll så länge proverna tillåter. Det är som vanligt benmärgen som brukar drabbas hårdast med sänkta blodvärden, försämrat immunförsvar mm. Var fjärde vecka hämtar jag nya tabletter i Linköping.

Cyklofosfamid fast i droppform fick jag som EC i början av alla behandlingar. Just då hade den god, men inte tillräcklig effekt i långa loppet men som jag tidigare sagt är ju inte tanken att bota mig utan "hålla mig vid liv". Igår var första gången på länge jag kände att jag inte led så mycket att livet inte är värt allt lidande. Hoppas det nu vänder. Strålningen har ju också den effekten att man blir enormt trött och det har jag ju varit i kombination med morfinet förstås.

Det finns så mycket som jag vill skriva och berätta om. På kvällarna när det blir tyst och lugnt kommer alla blogginlägg upp i huvudet och jag vet precis vad jag ska skriva och det är skitbra saker. Dagen därpå är det som bortblåst eller så orkar jag inte bry mig mitt bland allt annat som jag måste orka för att överleva. Jag hoppas komma igen och orka skriva, debattera och peppa igen. Det är så fina (hmm) minnen för mig själv också så jag ångrar allt jag inte skrivit men inte något jag har skrivit.

Igår fick jag den här fina buketten från mina arbetskamrater - tack alla finisar!
Tack också alla läsare, hoppas ni inte glömmer bort mig trots bristen på matiga inlägg...