Liten kort rapport

,
Idag var det dags för läkarbesök. Träffade både kirurg och onkolog. 

Det mesta blev väl som jag misstänkt. De är nöjda med hur vänsterbröstet ser ut. Det är betydligt finare än innan strålningen. Det såg ju förskräckligt ut när operationen ställdes in. Det har också läkt fint i huden efter den enorma brännskada som uppstod. 

Tyvärr blir det dock nog aldrig aktuellt med någon operation. Risken att det fortfarande finns cancerceller i huden gör att skär man där kan det uppstå infektioner och tumörsår som aldrig läker. Nu kan vi bara hoppas att tumören inte går bananas igen. 

Dessutom har jag ju de eksemliknande förändringarna på bröstkorg och arm höger sida (även lite i armhålan vänster sida). Detta är med all säkerhet hudmetastaser. Tog biopsier (provbitar) från två ställen redan idag. Skönt att det gjordes meddetsamma. Man lär sig stå ut med att bli karvad och hackad i. ”Förgiftad” så kroppen gråter. Man höjer ribban för vad som är dåliga besked. Just nu är hudmetastaser fortfarande bättre än metastaser i huvud, lungor eller lever. Det kan gå att bromsa med strålning om cytostatikan inte biter. 

Som jag biter ihop och kämpar. Undrar ibland var kraften kommer ifrån. Men vad har jag för val? Det mest jobbiga som jag inte vill tänka på är att alternativen snart är slut. Vi har provat ”allt”. 

Om två veckor ungefär blir det nytt återbesök och svar på biopsierna. Cancer kan mutera och ändra form efter hand. Kanske har dess egenskaper ändrats så pass att det finns nya alternativ som inte har passat förut. 

Jag har inga förhoppningar om någon jättelång tid på himlajorden men klamrar med näbbar och klor. De dagar jag inte har ont, inte mår illa, inte har ångest, inte är in i döden trött är lätträknade men de dagarna lever jag som om jag är lika odödlig som ”er andra”. Jag gör inga långtgående planer men jag låtsas för att inte bli galen. Fallet ner till botten är ganska hårt ibland men det är min förbannade skyldighet att också vara tacksam. 

Jag är gift med ”en snubbe som blir gubbe” inom de närmaste dagarna. Det blir ingen resa. Inte ens till Västervik den här gången. Ju fler dagar som går i Coronadimman är jag faktiskt tacksam om vi kan gömma oss hemma. Även om jag som jag skrev sist inte är specifikt livrädd för smittan i sig. De flesta blir ju friska. Vet dock inte hur jag skulle klara en infektion. Just nu är mina immunvärden fina men kroppen har ju fullt upp ändå. Jag är nog mer orolig för ”skadorna på samhället”. Vad händer vid en masskarantän. Kan jag få mina behandlingar? Kan vi fortsätta handla?  Får H gå till jobbet? Kan vi betala räkningarna? 

Jag är förstås egoistiskt tacksam om folk som reser (wherever) håller sig hemma en tid efteråt. Jag skulle nog tveka om det var värt det. 

Så där - det blev en lite snutt från sängen via telefonen. Betydligt krångligare än datorn men ändock en uppdatering. 

Gubben kommer bli grymt överraskad i alla fall 😀