tisdag 26 juni 2018

Ett nödvändigt inlägg

,

Måste ju skriva något, tvingar mig. Vill visa att jag lever. Nu skulle jag ju återhämta mig och bli starkare. Förut kunde man gömma sig bakom cellgifterna och dess biverkningar. När jag inte mår bra nu kommer hjärnspökena men det är trots allt bara 1,5 månad sedan jag var "färdigbehandlad".

Jag är inne i en hemsk period av mörker och utan hopp om framtiden. Vill egentligen inte skriva någonting utan vara i min bubbla tills jag på något sätt kommer ur den, bättre eller död. Inser dock att det blir svårt att blogga vid det senare alternativet.

Livet måste vara något mer än det här eller är det bara en transportsträcka till något bättre?

Dystra tankar, jag vet. Men oroa er inte för att jag skulle vilja avsluta mitt liv, min högsta önskan är bara att ha ett. Jag har åtminstone tvingat mig till kilometerspromenader, kanske kan de göra nytta?

Allt går sönder just nu. Bilen på verkstad, torktumlaren luktar bränt så den måste vi byta, tvättmaskinen lever på övertid och snart brakar nog "värmepannan". Huset är en enda röra.

Världen är ond. Det är lätt att hata på nätet, gömd utan att stå för sin åsikt. När det börjar brinna är det bara att ångra sig och inte mena. Det var ett misstag. Eller så kan någon skriva en klantig skylt utanför sin restaurang.... Man blir förvånad och ledsen när skolkamrater till barnen på sociala medier hatar en fotbollsspelare. 😢

Jag erkänner, jag är själv väldigt konflikträdd och vill bli omtyckt av alla. Dumt. Ska bli bättre på det. Konflikt och hat är inte samma sak. Olika åsikter är bra, hur skulle vi annars komma framåt.

Att visa kärlek och omtanke på nätet kan också vara komplicerat. Jag har själv läst inlägg som berör, börjat skriva några rader, tagit bort, börjat om, tagit bort. Vad säger man? Äh, jag klämmer dit ett gilla eller ett hjärta så har jag i alla fall visat att jag tänkt. Sitter man på andra sidan önskar man att man fått sett de där raderna även om de verkat futtiga när de skrevs. Missförstå mig rätt (konflikträdd?), hellre ett hjärta än total tystnad.

Dagens positiva: Jag svalde inte flugan som drunknat i mitt vattenglas i morse utan lyckades spotta ut den innan....

2 kommentarer:

  1. Marie, skickar dig all styrka och värme jag kan, hoppet är trots allt det sista man tappar, tro mig jag har varit där du är många gånger, men lyckats finna styrkan och kraften långt inne i mig, hoppas du orkar detsamma. Du är inte ensam i din oro ❤️

    SvaraRadera

Hemska besked

Jag gör inte dessa inlägg för medkänsla eller att någon ska tycka synd om mig. Dels är de min dagbok och som info för alla som faktiskt undr...