Halvvägs

.

Igår fick jag behandling med enbart Paklitaxel och nästa vecka är det uppehållsvecka.
Då har jag fått 2 + 4 av 4 + 8 behandlingar, hälften alltså. Tyvärr märker jag ingen skillnad på någon av knölarna jag känner under armhålan och på halsen. Dessutom fick jag förra veckan, dagen efter den behandlingen, röda utslag i tre olika områden omkring operationsärret och efter att ha dragit lite grenar utomhus i helgen är jag svullen vid sidan i bröstkorgen under armhålan. Allt tillsammans gör att jag känner mig lite uppgiven. Tån börjar också trilskas igen nu när den nya nageln ska växa fram. Rodnaderna har blivit bättre så jag avvaktar lite men tankarna dras ju till att det var så bröstet såg ut trots att ingen cancer kunde hittas på mammografi och ultraljud.

Den här gången var "lilla" H med och kollade hur behandlingen går till. Han var nog inte så imponerad, mest uttråkad, men det kan nog vara bra att veta vad vi pratar om.

Efteråt hämtade jag ut både pass och glasögon som var färdiga. Glasögonen ska jag ha när jag sitter vid datorn eftersom jag tycker det varit svårt att riktigt få in rätt skärpeområde i de rumsprogressiva. Tycker de här känns bra, nu blir hela skärmen skarp utan att jag behöver flytta runt blicken eller huvudet.

Jag har märkligt nog lite hår kvar på huvudet trots att jag nog borstat bort två liter... glad för de strån som sitter så länge de sitter.

I kväll blir det TV-fotboll. För exakt tre år sedan hade Snoka/Peking/IFK just bärgat Lennart Johanssons pokal. Känns som vi/de ska ha väldigt mycket marginaler och domare på sin sida för att det ska lyckas i år också men hoppet lever och guldet förlorades i så fall inte dessa tre sista matcher utan vid tre andra....

Ett litet sammandrag av sista tiden

.

Tio dagar sedan jag skrev sist. Jag har varken haft ork eller tid och som jag skrivit förut så ser varenda dag i stort sett likadan ut så det skulle bli väldigt tjatigt.

Förra torsdagen fixade jag pass och beställde närprogressiva glasögon som jag kan ha när jag sitter vid datorn för att slippa leta runt i fältet var styrkan för just det avståndet är.

Redan i tisdags fick jag SMS att passet var klart och på torsdagen var glasögonen klara för avhämtning, snabba bud. Det får bli måndagsyssla att hämta dessa, kanske i samband med provtagningen.

Förra fredagen höll jag dock på att bryta ihop. Var på provtagning tidigt på morgonen inför behandlingen i måndags. Klockan 11.45, en kvart innan provtagningen stänger, ringde Onkologen och berättade att de missat att beställa en del prover så jag var tvungen att ta mig i väg för att ta ett rör till (det jag redan lämnat fungerade inte då det var olika sorters rör). Suck! Situationen räddades av fina kollegor på jobbet. Tack och puss! Onödigt slösande av energi som inte finns. Proverna visade sig dock vara bra. Leverproverna normala igen och inget att anmärka på så behandling blev det i måndags. Porten hade tyvärr korkat igen så de fick ge "propplösare" en halvtimme men sedan fungerade den fint igen.

I tisdags åkte jag och syster E på äventyr. En riktig feelgood-tur. Fina C som jag träffade på Brännö för cirka 8-9 år sedan när H och jag var på en veckas rehab för cancerdrabbade par. Vi har setts några gånger under åren och den här gången var lika härlig som tidigare. Första natten bodde vi på hotell i Mölnlycke och hann med en sväng på IKEA och ett litet klädinköp på Lager 157.

Resterande dagar har vi som sagt bott hos finaste C, energiknippet, godheten och själabotaren personifierad. Tack vare kortisonet har jag varit skapligt pigg och men tyvärr är det svårare att sova men dessa fantastiska behandlingar vaggar in kropp och själ i en kokong av bomull. Så mycket kärlek, ljus och framtidshopp man kan tänka sig. Jag skulle kunna skriva så mycket men det måste upplevas för att kunna förstås.

Just nu känner jag mig totalt överkörd och mosig. Det finns saker som oroar men de väljer jag just nu att behålla för mig själv och inte fokusera på för mycket. Negativ energi, och den ska undvikas.

Jag har inte mycket hår kvar men har beslutat att inte raka denna gång, möjligen klippa kort. Det får falla som det gör men borstar jag lossnar en apelsinstor hårtuss varje gång. 

Nu har ni fått en lite hackig rapport och jag ska bara vara ett tag framöver. Om jag gissar kommer tiden som väntar vara den sämsta i varje cytostatikacykel. Sååååå trött.

Ingen behandling - nya bud...

.

I måndags gick jag upp med tuppen för att infinna mig på provtagningen på Vrinnevi. Jag inbillar mig att det inte sitter lika många virushostande patienter där jämfört med vårdcentralen och dessutom har jag närmare till sjukhuset.

Det brukar bara vara en eller två före mig i kön men i måndags var nog någon slags rekord. Femton stycken före... En del hade dock gett upp under tiden så det var några nummer som inte fanns på plats men knappt en timme satt jag nog där. Helt i onödan visade det sig.

På eftermiddagen blev nämligen jag uppringd och meddelad att det blivit ett litet misstag med min behandlingsplanering. Enligt första planen skulle jag ju fått cytostatika i går och sedan haft uppehåll nästa tisdag och veckan därpå börja om igen i en fyra veckors cykel. Det hade jag fått besked om från behandlande läkare och sköterska. Inget ont om sköterskan som gjort som det stod i journalen - vilket alltså också var fel. Först blev jag bara så trött på allt som "blir fel" men på ett sätt blir det mer logiskt nu med Carboplatin (det cytostatikum som jag inte haft tidigare) fyra gånger var tredje vecka istället för tre gånger var fjärde vecka.

Den nya planen är alltså Carboplatin och Paklitaxel tisdag 1. Paklitaxel tisdag 2. Uppehåll tisdag 3. Sedan ny cykel med både C och P osv i totalt fyra cykler innan utvärdering.

Tyvärr har jag planerat en liten "ta hand om mig själv"-resa till Mölnlycke just nästa vecka när jag tänkt att jag nog mår som bäst (uppehåll) så det sket sig så till vida att jag kommer vara precis nybehandlad när jag åker dit. För att få ihop det får jag behandling på måndag istället och måste alltså ta nya prover inför det på fredag morgon. Igår var vi också förbi på Onkologen och hämtade min antikräkmedicinering som jag ska ta en timme innan behandlingen på måndag. En liten nätt tablett för över 600 kronor men kanske kan jag slippa illamåendet nu när jag ska bo borta ett par dagar.

Nåja, jag har ju inget annat för mig. Tänker på mamma och pappa som båda var lite krassliga sista åren och tyckte att enda gången de var ute och åkte var på väg till sjukhuset eller Apoteket.

Som grädde på moset bet jag av en liten flisa av en framtand på måndagskvällen. Pytteliten men tillräckligt för att bli vasst och obehagligt. Så idag har jag som omväxling åkt till tandläkaren. Tack syster E för skjuts och sällskap.

Jag var också inne en sväng på jobbet i måndags när jag ändå var i huset. Bytte lösenord och kollade läget. Längtar tillbaka men känner att jag omöjligt skulle orka i nuläget.

I morgon, medans jag har hår på huvudet, ska jag faktiskt våga mig på att göra ett nytt pass. Jag hoppas ju leva och må så pass (hehe) bra i mars att jag kan fira min jämna födelsedag (30 eller 40 var det väl?) i värmen med familjen. Positivt tänkande.

Har jag inget mer att säga?

.

Tänker varje dag att jag måste skriva något men vet inte vad. Dagarna flyter ihop. Skönast är att få gå och lägga sig för kvällen, det är väl det enda normala jag gör.

Jag väntar men vet inte på vad.

Tar fram datorn för att skriva och sitter bara och stirrar på skärmen. Jag tror att jag skulle behöva lite positiva nyheter för att förlösa skrivkrampen.

Jag har hunnit med behandling nummer två, med bara Paklitaxel, sedan jag skrev sist. I morgon är det provtagning igen och behandling nummer tre på tisdag. Tycker fortfarande det känns skumt att få cytostatika som bevisligen inte haft någon effekt. Det har inte hänt något med knölen i armhålan ännu, snarare har den väl i så fall blivit större. Men jag är ju inte onkolog så vad vet jag.

Igår samlade jag krafter och lyckades ta mig iväg på den sedan länge planerade stockholmsresan med "tjejgänget från gymnasiet".  Vi åt en god lunch nära Strandvägen och sedan såg vi musikalen Ghost på Chinateatern. En helt okej scenversion av filmen men framförallt skönt att komma hemifrån och få lite miljöombyte.

Strandvägen och Nybroviken bjöd på sommarkvällsvärme och en fantastisk himmel på väg tillbaka till bilen. Större delen av gänget avslutade på restaurang men jag är glad att jag i förväg insåg mina begränsningar för det här var precis lagom vad jag orkade. Plus minus noll i energiförrådet. Mycket bättre än energikrävande, sugande, tråkiga saker som bara kostar.  

Rond fem - på liv eller död

.

Jag läser väldigt sällan gamla inlägg men det händer om jag letar efter någon information som jag har glömt bort. Tack och lov har ju människohjärnan en tendens att glömma tråkiga, onyttiga minnen men minnas det roliga.

Jag märker att jag saknar mitt språk. Jag är för hjärntrött för att skriva på det sätt som jag egentligen vill uttrycka mig. På sista tiden har det bara blivit torr och trist information men dock så viktig ändå.

Igår var det alltså "äntligen" dags för behandling. Två sorters cellgifter. Paklitaxel (samma som jag fick för ett år sedan), varje vecka 9 gånger på 12 veckor och Carboplatin var fjärde vecka, tre gånger på 12 veckor. Dessutom fick jag Zometa, förebyggande för skelettmetastaser. Den får man två gånger per år. Det tog ett par försök men sedan fungerade venporten och det kändes bara som ett litet stick, ungefär som i armen, när nålen gick genom huden.

Nålen ser ut som ett litet paraply och när den är instucken sitter den som en "kåpa" mot huden. Behandlingen tog ungefär fyra timmar den här gången men nästa gång när jag bara ska ha ett läkemedel tar det runt en och en halv. Mot illamående och eventuell allergi får man ju en del kortison (och lite annat skräp) så de första dygnen är man ju lite hög av det. Positivt då jag orkar göra lite sysslor dagtid men det är helt omöjligt att sova ordentligt.

Har sett svaret på min cancermarkör CA 15-3 som var 13. Referensvärdet är visst < 30. Jag vet att det inte är ett riktigt pålitligt värde i en del fall och man tar det mest för att se att det sjunker men jag undrar om det verkligen kan sjunka... Nåja vi får se. Ny provtagning i december i samband med ny röntgen också. Det här har jag bara sett själv - inte diskuterat med någon men det hinner jag nog.

Efteråt åkte vi till Ikano-huset och åt lite thaibuffé. Jag handlade också ett nytt trådlöst tangentbord då jag bloggat slut på det förra. Det fick bli en ny höstjacka också, den jag köpte förra året är två storlekar för stor.

Nu kör vi - tolv veckor framåt och hoppas på ett bromsande resultat.