I måndags gick jag upp med tuppen för att infinna mig på provtagningen på Vrinnevi. Jag inbillar mig att det inte sitter lika många virushostande patienter där jämfört med vårdcentralen och dessutom har jag närmare till sjukhuset.
Det brukar bara vara en eller två före mig i kön men i måndags var nog någon slags rekord. Femton stycken före... En del hade dock gett upp under tiden så det var några nummer som inte fanns på plats men knappt en timme satt jag nog där. Helt i onödan visade det sig.
På eftermiddagen blev nämligen jag uppringd och meddelad att det blivit ett litet misstag med min behandlingsplanering. Enligt första planen skulle jag ju fått cytostatika i går och sedan haft uppehåll nästa tisdag och veckan därpå börja om igen i en fyra veckors cykel. Det hade jag fått besked om från behandlande läkare och sköterska. Inget ont om sköterskan som gjort som det stod i journalen - vilket alltså också var fel. Först blev jag bara så trött på allt som "blir fel" men på ett sätt blir det mer logiskt nu med Carboplatin (det cytostatikum som jag inte haft tidigare) fyra gånger var tredje vecka istället för tre gånger var fjärde vecka.
Den nya planen är alltså Carboplatin och Paklitaxel tisdag 1. Paklitaxel tisdag 2. Uppehåll tisdag 3. Sedan ny cykel med både C och P osv i totalt fyra cykler innan utvärdering.
Tyvärr har jag planerat en liten "ta hand om mig själv"-resa till Mölnlycke just nästa vecka när jag tänkt att jag nog mår som bäst (uppehåll) så det sket sig så till vida att jag kommer vara precis nybehandlad när jag åker dit. För att få ihop det får jag behandling på måndag istället och måste alltså ta nya prover inför det på fredag morgon. Igår var vi också förbi på Onkologen och hämtade min antikräkmedicinering som jag ska ta en timme innan behandlingen på måndag. En liten nätt tablett för över 600 kronor men kanske kan jag slippa illamåendet nu när jag ska bo borta ett par dagar.
Nåja, jag har ju inget annat för mig. Tänker på mamma och pappa som båda var lite krassliga sista åren och tyckte att enda gången de var ute och åkte var på väg till sjukhuset eller Apoteket.
Som grädde på moset bet jag av en liten flisa av en framtand på måndagskvällen. Pytteliten men tillräckligt för att bli vasst och obehagligt. Så idag har jag som omväxling åkt till tandläkaren. Tack syster E för skjuts och sällskap.
Jag var också inne en sväng på jobbet i måndags när jag ändå var i huset. Bytte lösenord och kollade läget. Längtar tillbaka men känner att jag omöjligt skulle orka i nuläget.
I morgon, medans jag har hår på huvudet, ska jag faktiskt våga mig på att göra ett nytt pass. Jag hoppas ju leva och må så pass (hehe) bra i mars att jag kan fira min jämna födelsedag (30 eller 40 var det väl?) i värmen med familjen. Positivt tänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar