Den nakna sanningen

Ont, det gör ont.... Blå och svullen. Ser ut som jag blivit överkörd och det känns så också.

Det har svullnat upp i sidan av bröstkorgen under armhålan igen. Jag avvaktar dock med att söka för att tömma det igen. Ny sårvätska kommer fortsätta bildas och kroppen tar så småningom hand om den. Det blir trångt därinne och det var jobbigt med smärtan i natt men nu känns det lite bättre igen. Visar er här nedan en bild på en kropp utan bröst. Försöker tänka att det är en kropp utan monster trots att det är lätt att tänka att nu har monstret världens chans att sprida ut sig både här där när man grävt runt i hans bostad.

Ber som sagt känsliga tittare/läsare om ursäkt men det är ingen liten skönhetsfläck jag har tagit bort och ska man nu vara ärlig med allt annat på denna blogg vill jag även vara ärlig med smärtan och utseendet efteråt. Skulle aldrig i mitt liv utsätta mig för detta bara för att få snyggare tuttar. Never. Den apelsinstora bulan under armhålan (utan blåmärke) är delar av seromet. Tvärs över bilden sitter en "kirurgtejp" och ärret är under den (det är riktigt snyggt). Allt annat är blåmärken.

Jag har varit alldeles för trött i huvudet för att orka skriva blogg. Värken gör förstås sitt till också. Tyvärr har jag glömt vad jag gjort senaste dagarna men det är inga större utflykter. Insåg idag att det är två veckor sedan jag träffade någon annan än min familj eller vårdpersonal, tror jag....

I helgen fick barnen gå igenom sina garderober och ta bort urväxta kläder och skor, det blev en hel del. H och H satte upp julbelysningen ute, det blev så fint. Två nya stjärnor har fått flytta in också då de gamla gjort sitt.

Väntar på att orken ska komma tillbaka igen och jag kan börja med mina promenader utan att få tunnelseende. Min kropp har verkligen fått jobba det senaste året och det börjar onekligen kännas. Inte ens ångorna av bränslet finns kvar, startmotorn har allvarliga problem och bara en cylinder fungerar. Avgaserna luktar skit och termostaten har lagt av. Lacken är helt förstörd och höger framskärm har ramlat av.

Ta hand om er. Kolla framskärmarna och dragkroken och glöm inte byta batterier i brandvarnaren.

Återbesök på Kirurgen

Idag var det dags för sårkontroll på Bröstmottagningen. Såret ser fint ut, liiiite svullet. Jag hade en lite större svullnad under armhålan som sköterskan fick punktera och tömma på 1,5 dl sårvätska men den såg fin ut. Det var skönt att få bort den eftersom det spände och gjorde ont. Kommer säkert bildas ny men så småningom tar kroppen hand om denna själv.

Jag fick också en "hjärtkudde" att ha under armen. Den "komprimerar" stället där det gärna uppstår ny svullnad. Man klämmer liksom fast den under överarmen mot kroppen med "klykan" i armhålan.

Jag fick svar av kirurgen på mina frågor om uppstått när tankarna far iväg. Vad sa hon efter operationen? Vad sa hon innan operationen? Det jag minns att jag uppfattade efter operationen stämde. Hon kunde inte känna eller se någon tumör, däremot ser man att det "varit något", det syns att jag är strålad och opererad sedan tidigare. Jag hade också speciella önskemål jag inte går närmare in på här men det löste sig på bästa sätt.

Det verkar bli så (i nuläget) att jag ska tillbaka till Onkologen efter återbesöket till Kirurgen i början av januari. Då har de haft konferens efter svar från Patologen. Om de får svar tidigare kan även besöket bli tidigare.

Nu måste jag kontakta Onkologen för fortsatt sjukskrivning för rent kirurgiskt är man redo att börja jobba efter cirka 3-4 veckor. Nu brukar ju de flesta bli opererade först och sedan få cellgifter så det är ju inte lika många som gör det i den här ordningen. Jag känner mig definitivt inte redo att börja jobba 1 januari och när jag väl börjar tror jag man måste smyga igång. Jag klarar ju som sagt inte ens att laga mat, läsa läxor, vara bland många som pratar samtidigt m.m.

Igår tog jag sista Innohep-sprutan. Skönt!! Bockar av det också. Jag har fortfarande lite förhöjd temp men inte direkt feber, kroppen jobbar med att läka mig.

Nu tar jag helg!!

Liten rapport

Skriver från fånen i sängen. Kommer inte upp till bloggsoffan.

Värdelöst att skriva från telefonen. Drog drän igår, då jag blödde för mycket och fick vända hem måndags. Skönt. Men ser överkörd ut både till färg och form. Hade visst 136 i CRP. Hoppas på nedgång. De vita verkade pigga och ökade. Snälla kämpar. Fick duscha igen 😀

Har mycket att skriva men nu vilar jag bara.

Återbesök på kirurgen på fredag. Egentligen sårkontroll hos sköterska men jag får kanske några ord med opererande kirurg också. Blev plötsligt osäker på vad hon sagt och vill veta vad de hittade. Kontrollbehov. Eftersom tutte inte behövde mammografi gissar jag att tumören syns ändå. Jäkla monster.

När jag skriver från datorn nästa gång ska ni få en bild på hur blå man kan vara utan att vara smurf.

Vi ses när jag orkar. Finns sporadiskt på Facebook.

Det blir sällan som man tänkt sig

Räkna inte med att det går på räls....

Idag skulle jag ju ta bort dränaget på vårdcentralen men det har kommit för mycket blod så jag fick en ny tid i morgon. Snällt nog ringer sköterskan innan för att höra hur mycket det kommit så jag slipper en tur till i onödan. Tog nya prover idag också. Har tyvärr ingen aning om vad de i fredags eller de idag visar. Snart har jag inte ett enda kärl kvar att sticka i i vänsterarmen och den högra ska jag inte stickas i. Inte var det lätt att köra bilen med min onda arm, bröstmuskel heller för svänga måste man ju göra en och annan gång.

Jag har ju inga mer dränagepåsar eftersom man bara får med sig för fem dagar hem. Fick en urinkateterpåse på vårdcentralen men det är inte säkert den passar så jag får väl mäta i decilitermått och matskedar. Jag har blött nästan en liter blod sedan i onsdags, förmodligen en liter om man räknar in operationen så jag har väl rätt att känna mig lite ur form.

Mår illa och är inte sugen på mat direkt. Antagligen antibiotikan.

I natt vaknade jag och var totalt genomblöt. Inget nytt sista halvåret men kunde nog vrida ur lakanen i natt.

Har inte ens någon ny bild att lägga ut så det får bli en återanvändning bara för att piffa till det lite.

Lite bättre....

Kort rapport. Värken är just nu, peppar, peppar, bättre. Det är ömt och ett megablåmärke. Läcker fortfarande en hel del blod men mindre. Märker att det kommer mer på natten efter Innohep-sprutan än dagtid. 

Haft under 38 sedan igår. Nu siktar jag på ordinarie 36,4. 

Hoppas att jag klarar mig utan dränaget som ska bort i morgon. Vill inte svullna upp och tvingas söka för att behöva tömma det. 

Återstår också att kunna sova på nätterna. 

Puss och kram! 

Feber och antibiotika

Fy tusan vad det gör ont. Igår och första natten gjorde jag inte många knop, svullnade dessutom i änden av såret men jag lyckades trycka tillbaka den och stoppa blödningen. Igår kväll började jag frysa om händer och fötter, ett säkert tecken på att jag är på väg att få feber. Mycket riktigt började tempen krypa uppåt och tillslut var jag upp i 38,9 med Panodil i kroppen.

Dessutom blir jag klarvaken av en av morfintabletterna jag fått så det har varit två hemska nätter. Den andra sorten som är mer snabbverkande och jag ska ta dagtid knockar mig totalt. De är inte supergenerösa med analgetika. 2 st av den ena sorten och 3 av den andra. Undrar hur helgen ska bli med bara Panodil? Jag får ju inte kombinera med t.ex. Ipren eller Pronaxen eftersom jag tar Innohepsprutorna.

I morse ringde jag Bröstmottagningen och fick komma dit för provtagning och påtitt. Utan att ha fått provsvaren fick jag ändå antibiotika utskrivet eftersom jag fortfarande ligger lågt i de vita blodkropparna (försvaret). Jag är sönderstucken överallt. Tur man inte är spruträdd.

Dränaget är i vägen hur man än gör, särskilt i sängen och jag kan bara ligga på rygg eller på vänster sida och förflyttningen däremellan är hemsk. Man får ju prova på alla möjliga yrkesroller som patient. Tömma dränage, mäta hur mycket som tömmer sig och skriva upp det. Ta sprutor i magen och bocka av det också. Ha koll på dosetten och alla läkemedel på olika tidpunkter. Inte missa några sjukvårdsbesök, hela anslagstavlan är full av kallelser, jag kräks på dem. Kan det inte bara vara som vanligt igen.....

Dränaget som sitter in i brösthålan och tömmer blod och sårvätska

När vi kom hem hade jag fått kallelse till återbesök för provsvar efter operation och utprovning av bröstprotes (att ha i BH) - den 4 januari! Jag känner mig så stressad angående sjukskrivningen som går ut 31/12 men vem vet jag kanske är superman då. Jag är inte den som sjukskriver mig i onödan och jag vill förstås jobba eftersom det innebär att jag är frisk.... Nåja, vi tar en sak i taget. Det finns en del jag vill ändra på men inget jag vill skriva om här i nuläget.

Igår var sexorna på Öppet Hus på Ramunderskolan (högstadiet), de verkar haft det hur bra som helst, synd att jag inte orkade.

Nu orkar jag inte skriva en rad till men kände att jag ville uppdatera mig.

Jag överlevde operationen :-)

Rond 3 mot monsteruslingen är klar. Opererad och entuttad. Trött och glad. Öm.

Det blir nog inget långt inlägg. Har nyss tagit mina Alvedon, ska snart ta morfintabletter och Innohep-spruta och sedan blir det sängläge.

Jag kom fram till  Helsa klockan 7.00 så vi satt i bilen en kvart innan vi gick in och anmälde mig. Bytte om till snygga nattskjortan, sexstrumporna och den ljuvliga huvudbonaden. Pratade lite snabbt med kirurgen som ritade upp på bröstet hur hon skulle operera och sedan blev jag hämtad av narkospersonalen. Julia följde med idag för att slippa vara orolig och "ensam" i skolan. Kramade henne och pappa hej då och sedan gick det löpande bandet. Blodtrycksmanschett, nål i armen, band runt benen (eftersom de lutar bordet), morfintablett, syrgasmask och god natt klockan 8,00 ungefär. En bra upplevelse var att slippa räkna högt och sedan domna bort. Det känns på något sätt förnedrande att inte lyckas hålla sig vaken. Istället blundade jag och körde mitt mantra "frisk, frisk, frisk, frisk, fri.....". Känner att jag går in i medvetandeförlust och operation i ett mycket bättre, positivt tillstånd än 10, 9, 8.... (positiv energi).

"Ta några djupa andetag". Oj, jag är vaken igen. Ligger i en säng. Hur hamnar man där? (Sara G, Lotta P?). Har en klocka mitt framför ögonen. Lite över 10.00. Andas och tittar. Tänker: Titta, titta, håll dig vaken, du ska må bra, du ska hem. Viftar på tårna och sträcker på benen. Vill inte ha blodproppar. Hör att de ringer Henrik och säger att jag är färdig. Julia skvallrar sedan att han fäller en tår på IKEA. Vi roar oss på olika sätt.

Kul med narkos och morfin

Får varm saft och suger i mig. Tänker inte kräkas. 8 x 7 är 56. Jodå, hjärnan är på. Tittar nedåt lite snabbt. Jodå tutte är borta (hemskt om de öppnat och satt ihop mig utan att göra något). Bara ett dränage. Inget från armhålan. Doktor berättar senare att hon bara hittat "fett" i armhålan, inga lymfkörtlar där operera bort men om jag förstod rätt några närmare bröstet. Tydligen ska inte tutte på mammografi - märkligt med alla olika besked jag får.
Det dröjer nu som sagt runt fem veckor innan jag får besked.

Det börjar ömma i såret nu och snart ska jag fylla på med morfin så sedan kanske jag slocknar. Ondast gör det just nu där dränaget går in. Får inte glömma min Innohep om en halvtimme... Det är ett helt företag att sköta.

Det är så skönt att det är färdigt och jag känner ju inte att tutte är borta men lite kommer jag nog sakna den. Just nu har jag en lösvariant instoppad i BH:n.

Nu ber jag om ursäkt om ni mår dåligt av bilden jag lägger ut men ska bloggen vara på riktigt bör man visa vad som faktiskt händer när man tar bort ett bröst och hur det ser ut. Dessutom kan man ju stötta andra att alla kroppar är bra så länge de är friska, sedan spelar det ingen större roll hur det ser ut. Mina knottror beror på min neurofibromatos....

Utan tutte (den ligger uppe i BH:n)

Sista natten tillsammans

Nu är det bara 10 timmar kvar tills jag ligger på operationsbordet. Sista natten med tutte.

Det är också förhoppningsvis sista natten med monstret. Hoppas även hans eventuella döttrar dragit dit pepparn växer.

Jag har bäddat rent, ska snart dubbelduscha med Hibiscrub och klockan 20.00 tog jag en Innohep-spruta i magen. Innohep är blodförtunnande och man får det för att förhindra att det bildas blodproppar vilket är en risk när man ligger så stilla som man gör under och efter en operation. Ska ta de här sprutorna i tio dagar. I morgon bitti ska jag dubbelduscha igen. På operation får jag antibiotika intravenöst i förebyggande syfte. Hela bröstet tas bort och man gör en s.k second look i armhålan och ev lymfkörtlar plockas bort. När det är klart sätter man in två dränageslangar som sitter kvar i fem dygn. Stygnen är av den typen att de löser upp sig och försvinner av sig själva. Hoppas nu att journalsystemet fungerar som det ska. Det har ju varit stora problem sedan det uppdaterades i helgen.

Innohep

Jag återkommer här så fort jag har tid och ork. Håll era tummar för en lyckad operation, att jag kan komma hem som beräknat och framförallt att resultatet så småningom visar sig vara det allra bästa.

Livrädd

Livrädd - rädd att inte få leva, rädd att vara men inte leva. Rädd att inte ha något liv.

Jag hade lättare kunnat se fram mot onsdagen och rustat mig för rond tre i kampen mot monstret - operationen - om jag inte haft känslan att bröstet blir sämre för varje dag. Inte för att jag tror att det spelar någon roll, de opererar bort det i alla fall och sedan får analysen visa vad som finns där. Fem djävla veckor bort tills jag vet. Veckan innan jul.

Jag tycker inte att jag hittills oroat mig i onödan utan haft en ganska god magkänsla när det också visat sig se bra ut och det ynkliga monstret har dragit sig tillbaka. Men det är ett lurigt monster, jag vet det. Tänker dock inte ge mig i första taget men jag för en ständig kamp, främst mot den obefintliga orken.

Tänker att det här nog blir de sista raderna innan operationen men jag ser fram emot att kunna skriva även efter den och att allt går som det ska.

Om två dygn ska det vara klart. Tutte ska på mammografi alldeles ensam utan mig. Undrar om den får åka taxi i samma låda som de andra tre tuttarna som lämnar sina ägare samma dag? Sedan sitter de där på rad i väntrummet och skuttar ner från stolarna när de blir uppropade.

Idag när jag ska logga in och börja skriva skriker rubrikerna i tidningarna om en pappa i Finland som har knivmördat sin treåring på en lekplats klockan 8 i morse, samtidigt som mina barn gick till bussen. Det kommer skrivas fler artiklar om olyckor, dödsfall och sattyg i tidningarna idag. De som drabbas vet bara inte om det ännu.

Jag vill leva, skriva, tycka, jobba, hjälpa, skratta. Men livet är ingen rättighet och ingen belöning till den som sköter sig. Livet är förgängligt och ödet skördar sina offer urskillningslöst.

Kirurgbesök

Tjena alla monsterhatare. Nu är jag lite på banan igen. Det var några hemska dagar fysiskt och psykiskt men i tisdags började jag ändå känna livsandarna viska igen. Tutte är fortfarande lite svullen men snart är den borta.

Nu ska jag försöka komma ihåg allt som hänt sedan jag skrev sist och vad av det som kan vara av värde att dela med sig. Det finns risk för lite fragment här och där och lite rörigt emellanåt.

Jag börjar väl med det viktigaste. Igår träffade jag kirurgen som ska operera mig och även min kontaktsköterska på kirurgen. Det var mycket information att ta in på 1,5 timme. Det blir operation nästa onsdag på Helsa (f.d Medicinskt Centrum) i Linköping. Jag är första patient på morgonen och det känns skönt eftersom jag brukar må så dåligt efter narkos. Då har jag några timmar på mig att piggna till innan de stänger för dagen och i värsta fall får jag en natt på US. Dessutom behöver jag ju inte vänta på att patienten före mig ska bli färdig utan jag gissar att man kommer igång på någorlunda utsatt tid. Man tar bort hela bröstet och man tar även bort de lymfkörtlar som behövs. Jag ska själv ta blodförtunnande sprutor (Innohep) i magen för att undvika proppbildning. Jag börjar hemma dagen innan operation och sedan tar jag totalt tio stycken (en per dag). På kvällen innan och även på morgonen sker den obligatoriska Hibiscrub-/Descutanduschningen. Jag kommer få dränage insatta i operationssåren och dessa ska tas bort på vårdcentralen efter fem dagar och efter ytterligare fyra dagar ska jag på sårkontroll hos min kirurgsköterska. Ungefär fem veckor efter operation får man träffa sin kirurg för att få resultatet på det man opererat bort.

Det verkar inte som det kommer vara aktuellt med någon strålning då jag redan är strålad 25 gånger för 10 år sedan. Märkligt att man kan få så mycket olika besked beroende på vem man pratar med.

Min stackars lilla tutte ska åka på mammografi utan mig. Det känns ju helkonstigt att tänka på men det är för att man ska kunna markera ut vad det är i bröstet patologerna ska titta närmare på.

Jag fick även träffa en sjukgymnast och fick med mig lite rörelser man ska utföra tre gånger om dagen efter operation för att komma igång med armen och att inte operationsområdet ska bli så stelt och orörligt. Jag fick med mig en så kallad förbands-bh som man ska bära dygnet runt första veckan och sedan hela tiden dagtid. Vid läkarbesöket kommer jag även prova ut en "riktigt bröstprotes" (alltså en "kudde" som man lägger i en protes-bh).

I nuläget vet jag/vi inte om jag kommer göra någon bröstrekonstruktion eller inte och det blir i alla fall inte första året. Det kommer förstås spela roll vad den genetiska utredningen visar angående det andra bröstet. För min del är jag hellre platt och frisk än genomgår kirurgi som enbart har utseendemässig betydelse. Däremot kan det ju bli jobbigt för tex ryggen om man bara har ett bröst. Nåja, det är långt fram. Till exempel vill jag ju gärna veta att min kontrollröntgen av lungorna inte visar på några metastaser där.

Normal sjukskrivning efter en bröstoperation är tre veckor. De flesta brukar ju först genomgå kirurgi och sedan cellgifter. Jag som gjort tvärtom känner mig lite stressad av det. Det var inget vi diskuterade men jag hoppas de inte tänker att jag ska börja jobba fullt redan efter nyår. Även om det är det jag önskar mest av allt måste det ju finnas en rimlighet i saker och ting. Jag vill inget hellre än må så bra att jag kan jobba igen men jag hoppas de även tar hänsyn till den totala tröttheten efter en tuff cytostatikabehandling. Jag tar en dag i taget så får vi se....

I tisdags kom ett blombud med en härlig bukett från familjen Nilsson. Tack så jättemycket. Det finns ett litet dilemma. Jag är inte riktigt säker på vilka av de Nilssons vi känner som är skyldiga. Jag har mina misstankar men är inte hundra. Jag är vilket fall som helst väldigt tacksam...

Jag har ju tidigare skrivit om att jag sökt ersättning från LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) och häromdagen fick jag besked från dem att jag har rätt till ekonomisk ersättning för bl.a. "sveda och värk" beroende på försenad cancerdiagnos. Det här har inget med att anmäla någon/några att göra och inga stora belopp eftersom jag ändå skulle behövt genomgå samma behandlingar men ändå en slags upprättelse för mig. Jag gjorde vad jag kunde...

Om man inte biter ut tänder eller stoppar upp bomullstussar i näsan kan man slå till med årets vagel (eller om det är en ögonfrans som börjat växa tokigt). Jag ser ut som jag fått en riktig käftsmäll över högerögat och det är inte särskilt skönt men tänker att allt klär en skönhet.

Ett riktigt slag i ansiktet

Jag trodde jag skulle ha en bra tid mellan sista cytostatikan och operation. Att slippa biverkningar och hämta krafter. Det här har istället varit den värsta tiden hittills sedan förra hösten.

Kan det verkligen vara möjligt att monstret är så stort och starkt att det mumsar på mig igen redan tio dagar efter sista behandlingen? Bröstet har blivit lite mer svullet igen och jag har fått ont i högerbenet igen, mest knä- och höftled. Försöker tänka att jag hade ont länge i höstas/våras och inget syntes på skelettscint men smärtan har varit bättre under cellgiftsbehandlingen. Nu vet jag ju att man använder viss cytostatika till reumatologiska besvär så kanske har cyton varit bra mot värken även om den inte består av metastaser.

Igår kväll efter att ha sett alla fina gravar som delades på Facebook kände jag att jag inte kan vänta längre med att uppdatera mina önskemål. Jag kan leva länge till men jag får vara beredd på att det också kan ta slut väldigt fort.

Jag har inte behövt kämpa för att ändå se positivt på framtiden men nu är jag djupt, djupt nere i gropen. Jag vill bara gömma mig och få sova. Slippa tänka.

Jag är ledsen att jag inte ens orkar visa hur tacksam jag är för det min omgivning gör. Jag kan inte göra annat än säga tack från djupet av mitt hjärta. Några andra åtaganden finns inte på kartan. Jag gör precis så mycket som jag orkar och försöker inte smita undan något. Åh vad jag saknar att ha fullt upp... 

Det som möter mig i spegeln är också ett monster. Kan snart inte se mig själv längre. Några tufsar på huvudet, åldrad med stora, svarta påsar under ögonen. Blekfet och ärrad.
Jag som såg ut som 60 redan innan. Jag brukar säga att mitt utseende åldrades tio år redan 2007. Alltså med ytterligare tio år på ett är jag närmare 70 nu, fast tröttare. Det spelar i och för sig ingen roll hur jag ser ut bara jag får leva. Länge till.

Jag får se när jag återkommer hit. Antingen behöver jag skriva av mig eller så kommer jag inte orka men jag vet att ni är många som är med mig. Kirurgbesök på onsdag...

Hur är läget - Jo tack, jag lever!

Det har gått några dagar sedan senaste inlägget. Behovet att dela med sig av en vanlig skitdag hemma känns inte så lockande. Det var ju också mer att skriva om i början med alla behandlingar, prov- och röntgenresultat. Nu kommer vi snart in i en ny sådan period med nya äventyr. Rond tre runt hörnet.

Det finns dock mycket tankar i huvudet som är glasklara på nätterna. Då vet jag precis vad jag ska skriva om men sedan känns det inte så viktigt i dagsljuset. Min magkänsla är inte på topp just nu men det kan vända. De gånger som jag haft en fin känsla har det ju också gått bra så jag önskar goda tankar och positiv energi igen.

Positiv energi

Fem dagar kvar till besök på Kirurgkliniken, Bröstmottagningen. Först en halvtimme med läkare och sedan en timme med "min" bröstsköterska. Jag har fyllt i romanen "Hälsodeklaration". Tur att man är någorlunda med i huvudet. Känns som det skulle vara lättare för dem (någon duktig administratör kanske :-)) att ta reda på mina tidigare operationer än att jag själv ska försöka minnas om det var gallan samtidigt som EM i fotboll i Norrköping 1992 och knölen i armhålan samma år som VM i USA 1994 eller var det tvärtom. Mina kejsarsnitt har jag dock stenkoll på och den där överdjävliga skrapningen av det barn som skulle blivit vår förstfödda 2002 men som hamnade i en bunke 2001 (strax efter att min pappa hastigt gick bort). Men som sagt jag tror jag har fått ihop till tio kirurgiska ingrepp. Fast de där i början på 80-talet kanske inte är så kinkigt med. Synd att man inte kan lita på det journalsystem vi har. Det tycker jag både som patient och i min yrkesroll. Då tänker jag inte bara på operationer utan även på till exempel läkemedelslistan. Det spelar ju ingen roll att det finns en i systemet, jag måste ju ändå upprätta en som stämmer den dagen jag opereras.

Idag klappar jag mig själv lite på axeln. Tog mig i kragen, tog på gympaskorna och promenerade i solskenet. Nästan 1,5 km på knappt 15 min (9 våningar upp!). Från att bara ligga i sängen är det en bedrift för mig. Blev andfådd (men det är ju meningen) men inte sådär totalslut och svimfärdig. Heja mig!
Orkade till och med ta en svängom med dammsugaren när jag kom hem igen.

Ett varv runt "kvarteret" är en höjdskillnad på 9 våningar!

Idag fick jag se mina senaste provsvar. Jag tog ju extra prover i onsdags eftersom barnen och även jag varit förkylda och mina vita blodkroppar inför sista behandlingen var de lägsta hittills. Men i onsdags hade de stabiliserat sig igen och infektionsproverna var helt normala. Det bästa av allt (tycker jag) är att mitt Hb äntligen börjar visa sig från sin rätta sida - 134, det högsta sedan störtdykningen från mitt ovanligt (fast normalt för mig) höga 156 till just 134 på en vecka i juni. Som lägst har jag legat på 113.

Igår följde jag med J till tandläkaren. Det gick kanon trots lite pirr i magen på patienten. Inget att anmärka på och ny kontroll om ett år. Grabbarna åkte in till stan och ekiperade sonen inför vintern och J gjorde fruktsallad till oss.

Det som känns lite jobbigt just nu är att bröstet känns lite mer svullet igen men det har det ju gjort till och från under behandlingarna också. Jag tycker inte om tanken på narkos och operation och tiden därefter samtidigt som det ska bli skönt att bocka av det från to-do-listan. November verkar för övrigt ha mycket på den listan. Har fått kallelse att H ska till Barnkliniken, det är Öppet hus inför högstadiet, jag ska opereras och på årskontroll vid Ögonkliniken. Sedan klämmer vi in lite föräldramöten, bilbesiktning, träningar och muntliga nationella prov. Det är väl det de kallar livet....