Kan det verkligen vara möjligt att monstret är så stort och starkt att det mumsar på mig igen redan tio dagar efter sista behandlingen? Bröstet har blivit lite mer svullet igen och jag har fått ont i högerbenet igen, mest knä- och höftled. Försöker tänka att jag hade ont länge i höstas/våras och inget syntes på skelettscint men smärtan har varit bättre under cellgiftsbehandlingen. Nu vet jag ju att man använder viss cytostatika till reumatologiska besvär så kanske har cyton varit bra mot värken även om den inte består av metastaser.
Igår kväll efter att ha sett alla fina gravar som delades på Facebook kände jag att jag inte kan vänta längre med att uppdatera mina önskemål. Jag kan leva länge till men jag får vara beredd på att det också kan ta slut väldigt fort.
Jag har inte behövt kämpa för att ändå se positivt på framtiden men nu är jag djupt, djupt nere i gropen. Jag vill bara gömma mig och få sova. Slippa tänka.
Jag är ledsen att jag inte ens orkar visa hur tacksam jag är för det min omgivning gör. Jag kan inte göra annat än säga tack från djupet av mitt hjärta. Några andra åtaganden finns inte på kartan. Jag gör precis så mycket som jag orkar och försöker inte smita undan något. Åh vad jag saknar att ha fullt upp...
Det som möter mig i spegeln är också ett monster. Kan snart inte se mig själv längre. Några tufsar på huvudet, åldrad med stora, svarta påsar under ögonen. Blekfet och ärrad.
Jag som såg ut som 60 redan innan. Jag brukar säga att mitt utseende åldrades tio år redan 2007. Alltså med ytterligare tio år på ett är jag närmare 70 nu, fast tröttare. Det spelar i och för sig ingen roll hur jag ser ut bara jag får leva. Länge till.
Jag får se när jag återkommer hit. Antingen behöver jag skriva av mig eller så kommer jag inte orka men jag vet att ni är många som är med mig. Kirurgbesök på onsdag...
Stor stor kram. Du skriver så vackert mitt i allt det onda.
SvaraRaderaKram. Fortsätt kämpa, du kommer att segra.
SvaraRadera