Hur är läget - Jo tack, jag lever!

Det har gått några dagar sedan senaste inlägget. Behovet att dela med sig av en vanlig skitdag hemma känns inte så lockande. Det var ju också mer att skriva om i början med alla behandlingar, prov- och röntgenresultat. Nu kommer vi snart in i en ny sådan period med nya äventyr. Rond tre runt hörnet.

Det finns dock mycket tankar i huvudet som är glasklara på nätterna. Då vet jag precis vad jag ska skriva om men sedan känns det inte så viktigt i dagsljuset. Min magkänsla är inte på topp just nu men det kan vända. De gånger som jag haft en fin känsla har det ju också gått bra så jag önskar goda tankar och positiv energi igen.

Positiv energi

Fem dagar kvar till besök på Kirurgkliniken, Bröstmottagningen. Först en halvtimme med läkare och sedan en timme med "min" bröstsköterska. Jag har fyllt i romanen "Hälsodeklaration". Tur att man är någorlunda med i huvudet. Känns som det skulle vara lättare för dem (någon duktig administratör kanske :-)) att ta reda på mina tidigare operationer än att jag själv ska försöka minnas om det var gallan samtidigt som EM i fotboll i Norrköping 1992 och knölen i armhålan samma år som VM i USA 1994 eller var det tvärtom. Mina kejsarsnitt har jag dock stenkoll på och den där överdjävliga skrapningen av det barn som skulle blivit vår förstfödda 2002 men som hamnade i en bunke 2001 (strax efter att min pappa hastigt gick bort). Men som sagt jag tror jag har fått ihop till tio kirurgiska ingrepp. Fast de där i början på 80-talet kanske inte är så kinkigt med. Synd att man inte kan lita på det journalsystem vi har. Det tycker jag både som patient och i min yrkesroll. Då tänker jag inte bara på operationer utan även på till exempel läkemedelslistan. Det spelar ju ingen roll att det finns en i systemet, jag måste ju ändå upprätta en som stämmer den dagen jag opereras.

Idag klappar jag mig själv lite på axeln. Tog mig i kragen, tog på gympaskorna och promenerade i solskenet. Nästan 1,5 km på knappt 15 min (9 våningar upp!). Från att bara ligga i sängen är det en bedrift för mig. Blev andfådd (men det är ju meningen) men inte sådär totalslut och svimfärdig. Heja mig!
Orkade till och med ta en svängom med dammsugaren när jag kom hem igen.

Ett varv runt "kvarteret" är en höjdskillnad på 9 våningar!

Idag fick jag se mina senaste provsvar. Jag tog ju extra prover i onsdags eftersom barnen och även jag varit förkylda och mina vita blodkroppar inför sista behandlingen var de lägsta hittills. Men i onsdags hade de stabiliserat sig igen och infektionsproverna var helt normala. Det bästa av allt (tycker jag) är att mitt Hb äntligen börjar visa sig från sin rätta sida - 134, det högsta sedan störtdykningen från mitt ovanligt (fast normalt för mig) höga 156 till just 134 på en vecka i juni. Som lägst har jag legat på 113.

Igår följde jag med J till tandläkaren. Det gick kanon trots lite pirr i magen på patienten. Inget att anmärka på och ny kontroll om ett år. Grabbarna åkte in till stan och ekiperade sonen inför vintern och J gjorde fruktsallad till oss.

Det som känns lite jobbigt just nu är att bröstet känns lite mer svullet igen men det har det ju gjort till och från under behandlingarna också. Jag tycker inte om tanken på narkos och operation och tiden därefter samtidigt som det ska bli skönt att bocka av det från to-do-listan. November verkar för övrigt ha mycket på den listan. Har fått kallelse att H ska till Barnkliniken, det är Öppet hus inför högstadiet, jag ska opereras och på årskontroll vid Ögonkliniken. Sedan klämmer vi in lite föräldramöten, bilbesiktning, träningar och muntliga nationella prov. Det är väl det de kallar livet....