Vart har min humor tagit vägen? Den som alltid brukar finnas där och ge min vardag mening. Mina nuvarande inlägg är så sjukt tråkiga. Mina dagar är tråkiga. Sitter som i ett väntrum med en TV som visar samma program om och om igen. Ingen ropar mitt namn.
Det är så tyst. Inte ens någon häxa eller något skelett som ringt på dörren. Får väl äta upp godiset själva. Det är en jäkla balans med att vilja ha sällskap nästan hela tiden och att tvingas säga nej på grund av ork eller rädslan att bli sjuk (ha ha). Den senare ska jag väl slippa så småningom, nu vill jag bara vara färdigopererad också innan monstret börjar äta upp sig igen.
Jag vet att det blir bättre, det här är bara en svacka jag ska igenom.
Ingen behandling i morgon. Jätteskönt och lite läskigt. Jag ska bara ta extra prover som jag hoppas är bra och sedan 1,5 timmes besök på Kirurgkliniken Linköping nästa onsdag.
Vad är det egentligen jag väntar på? När börjar livet igen? Det pågår ju mitt framför näsan på mig. Jo, nu vet jag. Energin. Den som är nästintill obefintlig. Tänk dig att öppna kylskåpet och tänka koka ägg och stänga dörren igen för du orkar inte ens koka två sketna ägg. Mina fantastiska barn får en del dagar laga sin mat själva med mig hojtandes från sängen eller soffan om grader, grytor och disktabletter.
Oktober blir november. En brasa nu i kväll gjorde livet lite vackrare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar