Jag är långt ifrån färdig och friskförklarad

Så här fick det ju inte bli. Det började med H i början av veckan med huvudvärk och rejäl förkylning. I fredags fick J munsår och ont i halsen. Själv har jag lite ont i halsen och huvudet, snorar lite. Fryser och svettas om vartannat. Jag får väl vara glad så länge jag slipper feber, vill inte bli så sjuk att jag måste läggas in nu när jag klarat mig så länge. 
Det vore typiskt. Jag skulle ju hämta krafter inte bli av med dem. Mår verkligen pissigt.

Jag är så innerligt trött på cancer. Försöker man tänka på något annat dyker den ändå upp överallt. I brevlådan, i reklam, i tidningar, i filmer, i talkshower, i nyheterna. Cancer står mig upp i halsen och det går inte att värja sig. Det lugnar väl ner sig lite när oktober övergår i november. Märkligt nog är jag inte trött på det sättet att jag hela tiden påminns om min egen situation (det räcker det att titta i spegeln för att göra). Det är mer "tjatet" jag är trött på. Ungefär som den där jäkla YES-reklamen. Sedan kan man väl inte tjata nog för att uppmärksamma folk på något så viktigt (och då menar jag inte YES).

Det känns som det hände något märkligt med bloggen i veckan. Från att i snitt haft tusen besökare per inlägg var det plötsligt drygt hundra. Topp-tio-inläggen har runt femtusen läsare! Jag kommer fortsätta skriva så länge jag har fysisk möjlighet. Det tog inte slut när jag hoppade ner i badkaret så jag hoppas ni hänger med mig länge till, jag behöver det.

Min resa är som sagt inte på något sätt färdig. Det är mycket, mycket kvar. Jag kommer inte operera bort bröstet, läka och sedan vara friskförklarad. Hade skiten inte hunnit sprida sig till lymfsystemet hade det varit lite annorlunda. Nu är det ingen som vet. Jag kommer få ta en sak i taget. En del besked kommer jag förstås få efter analys på det som opereras bort men då jag fått cellgifter är det ju svårt att säga hur det såg ut från början.

Fatigue - den där oerhörda tröttheten (framförallt hjärntröttheten) som är helt omänsklig, obeskrivbar och inte går att träna upp kan sitta kvar i många år efter diagnos och behandling. Sedan är det ju så att den psykiska kraschen ofta kommer när man landat i allt och inte har några pågående behandlingar eller läkarkontakter. Då när alla förväntar sig att det ska bli som vanligt igen.

Jag blev häromdagen påmind om min bästa julklapp någonsin. En skrivmaskin som jag fick julen när jag var 8-9 år ungefär. Den lyckan glömmer jag aldrig. Jag skulle ju bli författare (eller keramiker). En av mina systrar hittade denna "dikt" från ett annat sekel. Jag kan ju inte låta bli att reta mig på särskrivning och stavfel (och det hemska med att bara använda versaler) men tänker att jag ändå bara var 9-10 år.

Det är ju söndag idag och den brukar ju vara en skitdag. Det ihop med infektion gör mig tröttare än någonsin så idag fick det bli ett blajinlägg igen. Ett inlägg som inte riktigt hänger samman och som handlar om allt ingenting men som ändå blir ett minne för mig.