Dåligt flås och narkosångest

Dagen efter. Fortfarande lite speedad av kortisonet och det blev bara fyra timmars sömn ungefär. Känner att jag måste börja komma igång och få lite kondition igen. Det behövs framförallt inför operationen känner jag.

Som den nybörjarmotionär jag är efter ett år med promenader mellan bilen och hemmet, bilen och jobbet och endast kortare promenader enbart för att ta mig mellan två positioner, kan man ju inte gå ut stenhårt. Tio minuter var vad jag började med idag. Det blev 1500 steg, ungefär 1 km men då kan man beakta att vår kuperade terräng också resulterade i en promenad 6 våningar upp. Det värsta är inte flåsandet utan den totala mattheten. Känner mig helt slutkörd men återhämtar mig ganska snabbt i vila. Tänker ta samma sträcka minst varannan dag framöver. Måste! Förhoppningsvis underlättar det när jag får tillbaka lite normalt antal röda blodkroppar och i takt med förlust av minst 10 kg övervikt.

Idag fick jag reda på att alla bröstoperationer i Linköping görs polikliniskt (över dagen) på Helsa Specialistvård (f.d. Medicinskt Centrum antar jag). Känns lite sådär eftersom jag alltid blivit så dålig av narkos att jag trots att jag borde kunnat gå hem varit tvungen att läggas in. Men det känns ändå bra att få veta att alla operationer görs där och jag kan helt enkelt inte välja eller önska. Bort med hela tutten och hem direkt. Lite som förlossningsvården. Skönt att ha nära in till sjukhuset om det skulle krångla. Jag är inte så kinkig av mig men kan ärligt säga att jag har narkosfobi. Jag kan knappt se patienter som sövs på TV. Dels är det känslan av att alltid ha mått så dåligt och sedan mitt kontrollbehov. Vill inte bli igentejpad i ögonen, få slangar nerkörda i halsen och kateter i urinröret och bara ligga där som en död sill. Kan man få göra det på sig själv så det blir ordentligt gjort..... Eller känslan att halvvakna och inte kunna meddela sig för det har faktiskt hänt när jag opererade in öronen när jag var 12 år. Lyckades stöna så de kunde ge mig lite mer narkos. 

Nåja, jag kommer få mer information på läkar- och sjuksköterskebesöket den 8 november och jag får helt enkelt ta det när det kommer. Lämnar det därmed så länge.

Ibland kan helt vardagliga saker som en brunnstömning göra att en klump i magen försvinner. Normalt ska våra trekammarbrunnar tömmas årligen men vår är på något sätt felkonstruerad så den kan bara ta emot hälften av vår familjs årsproduktion. Nu har vi halvårsvis tömningar och därför var det en stor lättnad att få besök i trädgården idag. Föraningar till stopp och översvämning av bajsvatten senaste veckorna gjorde det extra skönt. Nu kan jag andas ut och släppa det.

Underbar syn!

Förutom sista behandlingen och det som tillhör den är det intensiva dagar framöver. Sexorna ansvarar för skoldiscot och på fredag är det dags för våra sexors första. Två utvecklingssamtal, NO-prov, bowlingkväll och övernattning på skolan står också på schemat och utöver det fotbollsträningar, kakförsäljning och andra läxor. Sedan kommer ett efterlängtat höstlov utan massa tvång och inget tjat på morgonen. Det är bara J som ska på tandläkarbesök men det är skönt att det är på lovet så hon slipper åka på skoltid.

Jag har förresten fått en ärofull förfrågan där jag på ett sätt är en slags huvudperson, eller egentligen symbol för många andra, i ett stort evenemang. Det här kommer jag återkomma till någon gång i december när allt offentliggörs. Det ska bli jättespännande!

I morgon räknar jag med att träda in i biverkningsdimmorna igen så vi får se när vi hörs. Tjing!