Marie vs monstret 2-0

Oj vilken vecka och vilken dag det varit!

Behandlingen igår gick bra. Känner domningar i händerna och främst fötterna men det kommer och går så full dos Paklitaxel nummer nio blev det.

Nu är jag helt tömd på känslor och energier efter den här veckans urladdning. Jag hade ju redan fått ett litet förhandssvar på ultraljudet i måndags men tänk att det kunde vara ännu bättre än jag anade.

Jag har ju inte haft en aning vad som förväntats efter den åttonde behandlingen. Förra kontrollen hade ju den inflammatoriska processen nästan försvunnit men själva tumören var väl inte märkbart mindre. Kända mått från början var på MR 86 x 78 x 67 mm stor tumör samt förstorade lymfkörtlar (metastaser).
Hade det varit bra om den inte växt? Hade en halvering varit fantastisk?

Jag har ju ändå, som jag skrivit även här, haft en bra magkänsla. Väntrummet....

Doktor hämtar oss. Hinner fundera över alla öden som utspelas i behandlingsrum och salar. Det handlar ju inte om små förkylningar eller influensor utan faktiskt besked om liv eller död.

Hur mår du? Ser liksom en glans och ett leende i doktorsögonen. Jo tack, det är en berg-och-dal-bana men bröstet känns ju bättre tror jag. Ganska snabbt vrider hon runt skärmen och vi tittar på svaren från undersökningarna.

Det där apelsinstora monstret som jag bestämt att jag ska dräpa syns knappt längre. Det man kan se är en rest på 5 mm (millimeter!!). Det spritter i magen. Ja, ja, ja - jag har känt rätt.

För Er som inte har journalvana är ovanstående texter som den finaste poesi. Det borde nästan inte vara möjligt. Doktor är mer än nöjd, det är bättre än vad de någonsin kunnat vänta sig.

Hon klämmer igenom brösten, armhålor och andra lymfkörtelstationer. Lyssnar på hjärta och lungor. Tittar i hals och mun. Allt är bra.

Vi ska ändå försöka klara de tre återstående cellgiftskurerna. Om jag får nervproblem som värk och fumlighet (som att inte kunna knäppa knappar) kan man minska återstående doser men om det kommer och går ska det inte vara någon fara men det finns förstås risk för bestående nervproblem. Nästa vecka är det MDK-konferens igen. Efter det kommer jag sedan träffa kirurg för planering av själva kirurgin av bröstet. Den kommer förmodligen ske 3-4 veckor efter avslutad cytostatikabehandling. Beroende på vad man hittar i bröstet under själva operationen beslutas sedan om strålning.

Så det är fortfarande en lång resa kvar men just nu med mycket lättare packning i ryggsäcken. Jag kommer må lika dåligt (om inte sämre) återstående tre cellgiftskurer. Vara lika trött och ha domningar. Naglar som faller av, ögon som rinner, rumpa som rinner, näsa som blöder.... men det är sååååå värt det när jag ser målsnöret och får vatten istället för piskrapp vid vätskestationerna.

På tal om näsblod... Var ju glad i tre minuter i måndags innan jag bet av tanden. Idag var jag glad en hel timme innan jag fick näsblod. Stoppade upp en näsblodstopparvadd (de är vanligtvis jättebra) men det fortsatte att rinna så jag skickade H till Apoteket att köpa flera medan jag satt i bilen och petade lite med en pappershandduk. Vi skulle åka en sväng med bilen så Henke fick ta lite fina bilder. I Sturefors skulle jag byta tuss och då var den liksom borta. Typ uppe i hjärnan. Fick panik när jag inte fick ut den. Gick inte att snyta ut heller. Så det var bara att ringa vårdcentralen. Jag fick komma dit fyra timmar senare klockan 16.00 och efter lite pill kom den "körsbärsstora" klutten äntligen ut. Vilken lättnad.

Hampus har varit med kompisar och badat i Gustavsvik hela dagen (tack Fia) men nu är hela familjen äntligen samlad och vi ska göra ingenting eller precis vad vi vill faktiskt.

Lilla fega monsterskit nu ska de sista millimetrarna gå upp i en puff. Jag hänger dig upp och ner så du kvävs av dina egna ångor.