Nedräkning inför rond tre

Nu börjar det faktiskt närma sig på riktigt. Slutet på ronderna med cytostatika. Jag var på provtagning igår och de ser bra ut så behandling i morgon. Den näst sista. I alla fall för den här gången och jag kan bara hoppas att det aldrig mer kommer att behövas.

Det har varit två tuffa ronder som blivit värre och värre för varje knockout. Känner att jag hänger på repet och knappt vacklar upp innan nästa uppercut.

Men nästa vecka spottar jag ut tandskyddet, lägger handduken runt halsen och skuttar ut till duschen/badet. Tjugo veckor och tre dagar utan att få blöta ner vänsterarmen. Med min stundtals morbida humor har jag skojat om vad som kommer sätta käppar i den processen. Utbitna tänder och försvunna näsblodstussar i all ära men det skulle inte förvåna mig om jag bryter armen/benet och blir gipsad på väg hem. Eller så är det fel på vattnet (vilket varit fallet vid några tillfällen sista veckorna) så det bara droppar ut enstaka bruna svettpärlor ur kranen när jag löddrat in mig från topp till tå. Nåja, den som lever får se.

Längtar efter att känna mig tillräcklig som mamma, vän, arbetskamrat, syster, fru...
Jag älskar ju att finnas där för andra. Det är liksom meningen med livet man får. Att leva genom andra, se deras glädje och tacksamhet. Har en vän som just nu är på Bali och där tagit detta foto på en tillsynes vanlig fotbollsplan. Vid första anblicken kan man se en sliten, välanvänd plats för barn och ungdomar att tillbringa sin fritid på men tittar man närmare finns ett fantastiskt budskap bakom målet. Ett budskap som borde vara självklart både inom fotbollen, all idrott och rent generellt i våra liv.

Störst av allt är kärleken

Det är spännande att höra vänner berätta att de känner den och den som känner någon som följer bloggen. Fullständiga främlingar för mig och runt om i världen. Jag har läsare i USA, Argentina, Norge, Ryssland, Storbritannien, Spanien, Grekland - ja, i stort sett överallt. Fantastiskt!

Jag har laddat dosetten till i morgon bitti. Jag tar så mycket läkemedel att jag inte skulle klara mig utan den. Det går inte att hålla reda på om man tog tabletten eller inte, särskilt om man inte tar dem samtidigt. Alla läkemedel har biverkningar och dem vill jag gärna slippa för till slut vet man inte vad som är sjukdom, vad som är biverkningar och vad som är ett normalt tillstånd.

Måste ge beröm till vårdcentralen. Igår kom jag tio minuter "för tidigt" och fick ändå komma in på direkten för att slippa sitta bland alla hostande medpatienter. Jag var färdig innan jag skulle vara där. Positiv energi!

Vaknade idag med världens huvudvärk (från nacken) så det var extra skönt att komma iväg på massage efter ett alldeles för långt ofrivilligt uppehåll. När jag kom hem igen somnade jag som en stock. Jag verkar kunna sova hur mycket som helst förutom när jag är kortisonspeedad samtidigt som det är fantastiskt att känna sig lite pigg.
Full fart mot morgondagen!