Tårarma rinner

.

Det sprutar om ögonen men det är inte av sorg. Antingen är det förkylningen jag haft/har eller så kanske det är en biverkning. Det rinner, skaver och svider, är inte rött eller värker men det blir lite svårt att läsa liten text med en hinna av tårvätska. Antagligen är de egentligen torra och paradoxalt nog brukar det visa sig som att de rinner... Jag avvaktar till förkylningen känns helt borta så får vi se om jag kontaktar Onkologen. Det väntar ju ändå ett läkarbesök så småningom men det är jobbigt.

Återigen blir jag tröttare och tröttare. Jag befinner mig mest i sängen och har ni haft influensa kan jag säga att det är så jag med jämna mellanrum (80% av tiden) känt mig i ett och ett halvt år. Börjar bli tröttsamt. Jag är så uttråkad samtidigt som det krävs en enorm kraftansträngning att göra mitt dagsjobb som idag varit få iväg barn till skolan, tömma kattlåda, stoppa in tvätt och hänga ett par maskiner, tömma och plocka in i diskmaskinen. Plocka iordning. Resten av  tiden väntar jag på att det ska vända, att jag ska orka ta mig ut 0ch promenera då jag vet att det gör gott i längden.

Utsikt

Om en vecka har jag tagit tre av sex kurer Xeloda, 420 av 840 tabletter. Halvvägs. Eller färdig - vi får se.

Det blir alldeles för lite skrivande här men jag orkar faktiskt inte. Har inte så mycket att skriva om förutom att glassbilen igår körde nedför vår förhållandevis branta backe. Dagens största händelse. Det var kanske inte så smart. Många är de som blivit fast här. Sedan de två år vi inte hade fyrhjulsdrivet, vilket var de två värsta vintrarna, har vi alltid haft fyrhjulsdrivet. Man tröttnar att skotta rännor, salta, backa för att ta sig upp. Alternativet var att parkera ovan backen men med två dagisbarn, fyra bärkassar mat och glidandes nedför på fötter, rumpa eller rygg var inte kul.

Snart kommer trollen hem och ikväll är det fotbollsträning för sonen, lite läxläsning på det så är den här dagen slut och jag är en dag närmare.... Ja, närmare vad?

Dagens minne - Du kan inte sjunga!

Jag är ungefär åtta år och är med i scouterna. Jag är en av ekorrarna. Vi ska uppträda i kyrkan på Lucia. Jag är tärna och vi tränar en sista gång i kyrkan och ställer oss som vi ska stå. Jag klämmer i och tycker de ska bli spännande med publik. Efter repetitionen säger körledaren:
- Marie, du kan stå lite längre bak och sjunga lite tystare.
Där släcktes en stjärna....