Idag åkte vi till Linköping för att hämta ut tabletterna till tredje cytostatikakuren, 140 stycken till, jag börjar i morgon bitti. Sedan är jag minst halvvägs. Det kommer "snart" bli ett läkarbesök för utvärdering om jag klarar fler behandlingar men själv tycker jag det varit ganska lindrigt hittills och proverna har varit bra. Det är den förlamande tröttheten och hjärntröttheten som är jobbigast.
Idag träffade vi sköterskan och så fick jag mitt röntgensvar på papper i handen att komplettera mitt "lilla" kompendium med. Det enda lilla smolket i bägaren är väl den där lymfkörteln i andra armhålan som ser ofarlig ut men är ett observandum (alltså man ska ha lite koll på den). Den har synts på en del undersökningar och på en del inte (MR, DT, ultraljud) och varierat i storlek. Det kunde dock varit ett mycket sämre röntgensvar och så länge inget annat bekräftats väljer jag att fokusera på "benignt (ofarligt) utseende" trots att "observandum" kliar i hjärnbarken.
Förmodligen kommer biverkningarna att bli värre för varje kur men jag hoppas klara av alla och kunna börja återhämta mig under sommaren. Förutom att jag var sjuk i minst nio månader utan att det upptäcktes har jag då (slutet av maj) varit sjukskriven och under någon form av behandling hela tiden i nästan exakt ett år. Inte underligt om kropp och själ tar stryk.
För ett år sedan mådde jag extremt dåligt. Så ont i tutte och helt orkeslös. Ändå kämpade jag mig till jobbet precis varenda dag fast jag knappt tog mig från parkeringen och in till min plats utan att känna mig svimfärdig. Jag var ju frisk.... På helgerna låg jag mest i sängen för att orka veckorna.
I måndags när jag var på provtagning parkerade jag på samma parkering och gick (lite drygt) samma sträcka och kände mig faktiskt fräschare nu än då, även om det inte betyder att jag är särskilt pigg.
Det var inget vidare väglag idag och flera gånger kände vi hur halt det var trots låg fart och fyrhjulsdrift. Snöslungan (och kära maken) fick jobba när vi kom hem...
Vi hade ju en hemsida/blogg även för tio år sedan. Om ni är intresserade har jag länkat till den i det allra första inlägget tror jag. Där finns så många fina och hemska minnen som jag absolut inte vill ska försvinna. Jag vill att barnen ska kunna läsa när de blir större och jag gläds när jag läser alla fina inlägg jag fick i gästboken. Det är lite tråkigt att den funktionen här är lite krångligare och den mesta responsen får jag via Facebook vilket blir svårare att sedan koppla till själva inlägget. Tyvärr kostar den gamla sidan pengar att använda men jag har både förra året och i år lyckats träffa på en fantastisk administratör/ägare som låter mig betala mindre än halva priset för en årsprenumeration då den inte uppdateras längre. Den får aldrig försvinna förrän barnen är stora och kan välja själva om de vill läsa eller inte.
En sak som jag funderat på några nätter när jag legat vaken är att i mina inlägg dela med mig ett minne. Kanske mest för mig själv och min familj men även för att andra ska lära känna mig mer än bara den cancersjuka individen.
Dagens minne - Mannen och tröjorna
Idag var det inte skönt ute, minus 10-12 grader med upplevd temperatur minus 20. Det här minnet kanske kan få mig att framstå som god eller elak beroende på hur man ser det.
För ungefär 15 år sedan var vi på Dressman, jag vill minnas att det låg i Lindenhuset vid utgången mot Drottninggatan. Det var kallt ute, kanske inte lika kallt som idag men ruggigt. Henke skulle köpa något och före oss i kön stod en man som jag skulle gissa missbrukat åtminstone alkohol en tid. Han hade en två-pack långärmade tröjor i handen, tror de kostade 199 kronor, och bad vänligt kassörskan att få ta med dem men komma in och betala dagen efter då han skulle få pengar. De hade en lång diskussion som slutade med att hon hängde undan dem till dagen efter, förmodligen helt korrekt enligt deras rutiner. Det där har grämt mig alla dessa år. Varför köpte jag dem inte åt honom? Jag förstår inte....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar