Da'n före da'n

Nu är det en vecka sedan senaste Xeloda-tabletten. Känner mig faktiskt lite piggare - bara för att börja om i morgon igen.

Jag börjar med Onkologbesök på förmiddagen, mina prover är godkända och ser bra ut. Alltid något. Jag är lite snuvig och ögonen rinner och orkar inte så mycket men jag lever och kan göra mig förstådd. Jag kan skratta och det läker. Lunch med jobbar-A igår efter provtagningen och tänk ibland är allt precis som vanligt.

Röntgen på eftermiddagen i morgon. Inget jag ser fram emot. Jag har inga problem med själva undersökningen, bara vad den visar. Hoppas också de hittar ett kärl att ge kontrast i. Vid sådana här lägen var ju picclinen faktiskt perfekt även om jag inte saknar den ett dugg. Högerarmen är absolut kontrastförbud i (för att undvika lymfödem i armen). Jag är ju annars van med ödem... (big big IRONI).

Jag har fått meddelande från Försäkringskassan. Nu när det blir en längre sjukskrivning har jag fått en personlig handläggare. Det är ju bara att hoppas att det är en vettig sådan.

Jag har tagit en liten paus från sociala medier, frånsett grupper som fotbollslaget och annat viktigt. När jag mår som sämst är det jobbigt att se hur torftigt mitt liv är just nu. Jag unnar självklart alla andra sina resor, middagar, storstädningar, att ha mycket på jobbet, shopping, träning och ett vanligt liv men ibland tror jag att det är nyttigt att stänga av och bara vara i den verklighet som är min just nu. Har jag väldigt mycket tur och fortsätter kämpa kanske min dag kommer. Jag är i alla fall inte ensam när jag ligger i sängen. Man brukar ju säga att djur känner på sig när någon ska dö men så här har de legat och sällskapat med mig alla tre ända sedan jag blev sjukskriven så jag tror det är kärlek och inte ett omen. Fina Lurvas, Brorsan och Zladdis.