Idag ska jag i alla fall försöka men så här trött har jag aldrig varit även om jag tjatat om det förut. Dessutom har jag förskräckliga drömmar och är helt slut av bara dem. Jag somnar skapligt och går upp (eller åtminstone håller mig vaken) vid 6.30 för att se att barnen kommer iväg och inte missar bussen. Det finns inte på kartan att jag skulle orka skjutsa dem om inte någon var döende. Vid 8.30 somnar jag om i ungefär två timmar och det är oftast då drömmarna är som värst. Jag skulle nog kunna skriva en hel blogg om bara dem. Vilken fantasi man har.
Hjärnan är fullständigt nedkopplad. Jag glömmer ord och börjar en tanke som jag inte slutför.
För övrigt har jag varit lite illamående, haft lite diarré (men inte som förut), lite ont i magen, huvudvärk och så är operationsområdet fortfarande besvärligt. Svårt att tolka vad som är normalt. Det är lite rodnat (som bröstet när jag blev sjuk....) och eftersom jag numera är mer som en karl på högersidan är det stenhårt mot bröstkorgen. Där seromet hela tiden bildades är det plufsigt, veckigt och stramt. I vissa lägen när jag ligger på den sidan är det som att få in en kniv i överarmen/armhålan.
Nåja, igår tog jag faktiskt de sista fem tabletterna av 140 för den här gången. Cytostatikacykel nummer ett har nu en vilovecka framför sig. Jag tror biverkningarna kommer klinga av lagom tills det är dags för cykel nummer två om en vecka.
Om en vecka är det också dags för kontrollröntgen buk och bröstkorg. Det blir en körig dag och sedan kommer den vidriga väntan. Det går an att ha en besökstid eller telefontid när man vet att man får ett svar men att gå från röntgen och veta att det kan ringa när som helst om två timmar men också om två till tre veckor är hemskt. Man vill ju inte stå på ICA när man får beskedet att kroppen är full av skit så därför blir jag begränsad till hemmet. Har förstås haft funderingar på att få en telefontid och släppa allt fram till den men å andra sidan vill jag veta så fort det finns ett svar. Vi får se. Jag ska ju till Onkologen och få nya tabletter (om blodproverna är bra) på förmiddagen och sedan röntgen på eftermiddagen. Vi kanske kan komma överens om en lösning.
I Kina är 8 ett lyckotal. Röntgen den 8/2 2018 kanske är bra.....
Jag var förresten hos tandläkaren i tisdags och som jag skrev på Facebook då: Man får ta vara på guldkornen i tillvaron. Jag hade förutom lagningen jag bet ut inte varit på kontroll på nästan två år (eftersom årskontrollen skulle infallit i maj förra året och det kom liksom lite emellan) hade jag förväntat mig att det skulle vara en total katastrof med tanke på all medicinering. Men döm om min förvåning hade jag ETT litet hål som tandläkaren fixade medan jag ändå var där. Jag har min favorittandläkare i Katrineholm och så länge han jobbar där blir jag kvar men det är ju skönt med en resa mindre. Dessutom blev jag inte ruinerad. Klarade tandhygienist, röntgen och lagning med tusenlappen. Jag hade lite "statsbidrag" eftersom de akuta besöken i höstas kostade desto mer.
Det gnager i mig att det var så mycket cancer kvar i bröstet. Dessutom invaderande övrig vävnad och skoningslöst aggressiv. Det som inte syntes på röntgen syntes först när man väl plockade bort det. Tycker inte om livet som en tickande bomb. Jag kan ju bara se framåt och inte göra om historien men det hade inte behövt vara så här illa. Jag har tagit mig an striden taggad till tänderna (som ju är redo för mera match :-)) men att slåss mot ett osynligt monster när man redan ligger i brygga är inte som att klippa till en mygga, inte ens ett helt jordgetingbo, det är något mycket större och helt ofattbart, obeskrivligt och överdjävligt.
Jag kommer aldrig förlora, aldrig vara en förlorare även om min motståndare till slut skär halsen av mig. Jag vägrar. När jag är död vill jag inte någonsin att man säger att jag kämpade väl men förlorade kampen. Det är kamp men det är också livet, mitt liv. Så som det blev.
Den där dagen i maj 2007 när jag stod i köksfönstret och tittade ut mot sjön blommade brudspirean så vackert mot allt det frodigt gröna att det gjorde ont ända in i själen. Mina tårar rann. Jag hade fått två innerligt efterlängtade barn. En hade just fyllt två år, den andra var precis fem månader. Jag önskade så innerligt (bad om ni så vill) att jag skulle få se dessa små varelser sjunga "Den blomstertid nu kommer". Det kändes så ofantligt rikt att få vara med om det. Nu har de sjungit sju år i rad, varje skolavslutning och spirean blommat igen och igen. Jag fick min önskan uppfylld långt över vad jag då trodde. Kan jag begära mer? När blir jag nöjd? När är jag färdig?
Idag står jag i samma fönster. Snön singlar ner och de små varelserna är större och snart på väg hem själva med bussen. De klarar att resa, larma av, låsa upp, laga mat, plocka undan. Jag vet att de har en fantastisk grund att stå på. De kan läsa, skriva och räkna. De kan cykla, simma och åka slalom. Det vet att man inte får klättra upp på tåg eller dyka i okända vatten. De vet vad mens och stånd är. De vet tyvärr också en väldans massa saker som barn i deras ålder inte borde behöva veta. De får leva med en oro som ingen egentligen kan ta bort för har du väl insett att livet på riktigt har ett slut kan ingen lura dig. Trots att de inte hittar till tvättkorgen och sophinken så har de börjat resan mot sin självständighet.
Jag har fått så mycket, ändå vill jag ha mer. Nu önskar (och ber) jag att få se dem gå ut skolan, få jobb, bilda egen familj. Snälla, snälla bara lite till.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar