Jag mår ungefär som fredagarna med Paklitaxel. Snart har jag tagit tabletterna i två veckor och har alltså fått min första doscykel. Jag känner att jag nästan är apatisk. Minsta lilla kräver stor ansträngning. Hjärnan tappar ord och jag blir stående halvvägs på väg till något som jag glömt vad det var. Tillvaron känns som ett vakuum.
Jag har svårt att avgöra vad som är biverkningar för egentligen är det ingen större skillnad mot sista veckorna förutom att jag blir tröttare och tröttare.
En sak gläder mig. Försäkringskassan har sagt ja om sjukskrivning till 30 april. Skönt att inte behöva oroa sig för inkomsten åtminstone, trots att den är minimal.
På tisdag väntar besök hos tandhygienisten och tandläkaren. Vet säkert att det finns massor att åtgärda pga alla mediciner jag tar.
Jag har tappat gnistan att blogga just nu. Vill skriva sådant som berör, roar och är välskrivet men tänker på att det även är min dagbok och dagböcker behöver inte vara så pretentiösa. Jag tar inga bilder för vad ska jag ta på? Utsikten är densamma, knappt vädret varierar. Väggarna är också desamma och det som möter mig i spegeln är inget att skryta med. Ja, det skulle väl vara hårväxten då. Pälsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar