Orkar inte skriva mer

Orkar inte ta fram datorn. Skriver från telefonen i sängen. Räkna med många stavfel. 

Nere för räkning. Försökt förklara för personalen när jag fått behandling flera gånger men inget händer. Mer än nu senast förslag om gladpiller. Ljudlig diskussion i samma rum som fyra okända medpatienter. Ingen respekt!! Nej jag vill inte ha piller. Jag vill ha röntgensvar. Eller inte. 

Huvudvärk, svag, darrig, ser dåligt, stora röda svullna knölar och fläckar där jag är opererad. Värker i armhålan. Lymfkörtlar som inte blir mindre. Mår illa. Förstoppad. Vattensprutdiarreer. Det tjuter i öronen. Tänderna rasar av alla mediciner. Orkar inte ens tänka. Men tån är bra!!

Orkar inte ens göra sånt som är roligt och ger energi för det finns inte ens ångor kvar. 

I stort sett legat i sängen sedan juldagen förutom provtagning och behandling 27-28/12. 

Gråtit mig igenom nyårshelgen. Ibland under täcket, ibland framför familjen. För mig finns inget gott med det nya året. Det blir förmodligen mitt sista. Allt annat vore ett under. Att förlänga livet några veckor eller månader med cellgifter ser jag inte längre någon mening med. 

Jag har så långt det går försökt tänka positivt länge  men nu är det tungt. När allt bara blir sämre. 

Det dröjer ytterligare en vecka innan läkarbesök, om jag ens orkar ta mig dit. Kommer träffa onkolog sju eller åtta som förmodligen läser på om mig när jag sitter på rummet. Det verkar vara rutinen. Ska väl dras på konferens igen innan några beslut. Är det något i huvudet är det totalt kört. 

Kanske behandling på fredag om prover är okej. Hade dåliga trombocyter sist trots 18 dagars uppehåll. Det tyder på att benmärgen börjar ta stryk av alla gifter. Måste vara uppe i 50 behandlingar nu. Tappat räkningen. 

Ja, jag är bitter och besviken. Att inte bli förstådd och lyssnad på. Att bara vara en pjäs i
ett löpande band. Ett nummer, ett papper. Att bli pratad bakom ryggen på istället för med. Att bli ett skvallerämne för uppdämda behov att själv må lite bättre. Jo, jag har hört. 
Att titta på när livet utanför fortsätter som om inget hänt. 

Hoppas inte det här blir det sista jag orkar skriva för man vill ju sluta på topp!