Ja, nu är inte inlägget så deprimerande som rubriken antyder men den är en del av dagens äventyr.
Vi har alla fått våra kall här i livet oavsett om vi vill eller inte. Ibland kan jag känna att det är orättvist. Att min längsta resa hemifrån är en sväng till Stockholm och en till Vimmerby det senaste året. "Hundra" resor till Linköping och Söderköping för sjukvård däremot. Ingen solsemester, ingen hotellweekend, inga konserter eller stora fester. Inte våga träffa stora folkmängder med baciller. Med mina minimala inkomst som sjukskriven (cirka 14000) har vi heller inte råd med något utöver det nödvändiga. Nya sommardäck betyder att förrförrförra årets jackor och skor får hänga med ett tag till och Liseberg får vi nog hoppa över i år.
Sedan tänker jag lite till. Pengar hade inte gjort mig frisk. Jag kunde levt i krig. Mina barn hade kunna gråta sig utsvultna till sömns och inte ha någon skola att gå till. Jag är ändå lyckligt lottad. Cancer och död bryr sig vare sig om din ekonomi eller din status. Lien slår hänsynslöst. I andra länder hade jag kanske inte haft ett öre som sjuk och alla mediciner och vård jag fått är värt alla skattekronor jag betalat.
Igår var det riktigt vårväder för första gången i år. H bytte däck på bilen och tvättade den. Jag gjorde små insatser på altanen men orkar inte så mycket, dock nöjd med att få sitta i solen med näsan i vädret efteråt. Hittade blåsippor när jag slängde lite gamla löv på komposten. Hittade också monstret som ruttnat och möglat ute i vintervädret. Knycklade ihop det och slängde honom i soporna.
Idag var det alltså dags att få svar på den genetiska utredningen. Det är komplicerat men jag ska försöka förklara lite. Jag tog ju redan blodprover i september och nu fanns det äntligen svar. Jag är ganska bra på att släppa allt tills det är dags så jag har inte ägnat det så mycket engergi. Jag tar liksom en sak i taget vare sig det är fotbollscuper, nageltrång eller läkarbesök. Man måste ta en sak i taget för att orka överhuvudtaget.
De genetiska blodproverna visar om man har defekta gener som gör att risken för tex bröstcancer ökar. De vanligaste heter BRCA1 och BRCA2. Dessa och ytterligare cirka 5-6 stycken har testats och jag har ingen av dem. Oerhört skönt, särskilt när det gäller Julia som i sin tur hade kunnat ärva denna genmutation och behöva ställas inför beslutet att operera bort sina bröst och äggstockar i förebyggande syfte.
Däremot, helt väntat, har jag defekt på den genen som gör att jag har s.k. neurofibromatos, von Recklinghausens syndrom, vilket jag varit medveten om sedan 1992. Läkaren på genetiken tror att orsaken till min cancer i så unga år som 38 år beror på den. Återfallet nu tror hon var kvarvarande cancerceller som legat och lurat i 10 år. Hon kallade det helt enkelt "Bad luck" - och det kan man väl säga. Tycker ändå att det kunnat vara värre så kanske hjälpte Patrik, armbanden, halsbanden och Ingegärds skyddsängel lite. De får följa med alla gånger det är sådana här avgörande dagar.
Jag passade på att ta blodprover på US nu på eftermiddagen istället för att behöva åka in till Vrinnevi i morgon förmiddag. Kan inte tänka mig att det spelar någon roll. På torsdag (om proverna är bra) dags för en tur till Linköping igen. 140 nya tabletter. Mår nästan illa när jag ser påsen med hela dosen samtidigt. Nästsista kuren - positiv energi.
Mitt nageltrång är lite bättre men inte helt bra. Jag lägger om det varje kväll och det är åtminstone inte särskilt infekterat, däremot behöver jag kanske ta hjälp att få bort det s.k. svallkött som bildats. En sak i taget, först genetiken.
Barnen har haft påsklov den här veckan. Hampus har fyllt år och mycket tid har vi ägnat åt att träna matte inför nationella matteprov i morgon och på torsdag, så även i kväll.
Idag blir det inget dagens minne....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar