Slutet närmar sig....

.

Igår morse tog jag de sista fem Xeloda-tabletterna i omgång fem. Nu har jag uppehåll en vecka och sedan är det bara en omgång kvar. 18 veckor till har då gått.

Vi närmar oss årsdagen för en massa minnen som påminner hur sjuk jag var för ett år sedan. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Fanns det ingen som såg? Jag kämpade på. Jobbade, stod i kiosken på fotbollsmatcherna, sålde korv på valborgsmässoafton. Jag var på öppet hus i skolan och orkade inte ens titta på allt fint barnen visade att de gjort. Bara berömde utan att se, utan att orka ta in. Varje jävla korv jag skulle stoppa i korvbröd fick tårarna att bränna, det gjorde så ont i bröstet. Jag hade varit på återbesök hos kirurgen som fortfarande hävdade att det nog var lymfödem. Kristihimmelfärdshelgen med brevet jag fick på klämfredagen när allt var stängt. Solen strålade och det var en underbar dag tills snaran drogs åt runt halsen. Monstret var med stor sannolikhet tillbaka. I år hoppas jag på samma väder på klämfredagen och tänker LEVA! Positiv energi!



En magkänsla som visade sig helt rätt
 

Just nu sitter jag och väntar på att komma fram till Försäkringskassan. Ringde klockan 11.00 till min handläggares ersättare (min ordinarie har jag aldrig pratat med). Hen är på lunch till 12.30. Långlunch? Klyschan att man måste vara frisk för att vara sjuk är så sann och allt måste man hålla reda på själv. AFA, sjukförsäkringen genom facket, Försäkringskassan, att betala in fackavgiften om inte kan dras på lön.... Jag bryter ihop.

Kanske inte hela sanningen men....

Tån trilskas lite fortfarande men värker inte så mycket så jag tänker att jag väntar med ev operation av svallköttet tills jag är färdigbehandlad. Magen är som vanligt ur balans sista dagarna av behandlingen. Ögonen och näsan rinner igen, lite märkligt att de inte gjorde det cykel fyra. Trött, trött. Små inslag av att tänka tanken att göra något. Att sedan göra det och inte braka ihop efteråt är fortfarande en annan sak. Jag prioriterar och hushåller.

Jag har lagt i en lite brun ton i allt det grå håret, inte riktigt "grannens" färg den här gången och det blev riktigt skapligt. Frisyr kan man väl inte kalla det men det är hår. Positiv energi!

Jag inbillar mig att folk fortfarande har svårt att prata med mig trots att jag bjuder in. Ibland låser jag in mig hemma och vill vara i fred men är jag ute på vift får ni mer än gärna babbla och vara som vanligt. Cancern kan vi skita i om det inte är något speciellt ni undrar. Ibland pratar jag gärna om den, ibland säger jag ifrån när det blir för mycket. Jag är så tacksam för er som visar er och kommer med uppmuntrande ord. Ibland tror jag tyvärr att min situation drabbar barnen lite också. Det finns nog kompisar som inte riktigt vet hur de ska bete sig och drar sig undan. Jag vill ju inte att de ska känna sig ensamma. Vet att de har nära vänner som alltid ställer upp och det känns skönt.

Nu kom slamsugarbilen och tömde vår trekammarbrunn. Skönt. Vi har tömning två gånger per år men så fort det missas med några veckor får vi stopp och får upp avloppsvattnet i tvättstuga och badrum. Det brukar alltid hända en helg så det här var skönt att det blev gjort i dag. Bajset borta. Positiv energi.

Lycka i en bajsslang

Det är inte så många som läser bloggen längre, därför är det också glesare med inlägg men jag hoppas ni (några hundra) fortfarande vill hänga med mig oavsett om det är vardagsblaj eller sjukdomshistorier. Jag vill gärna skriva mer proffsigt men då krävs en speciell situation eller tanke. Det finns inlägg som jag är mer eller mindre nöjd med (trots att jag fortfarande inte läst tillbaka i bloggen). Det första har jag läst några gånger när jag behöver peppa mig att jag trots allt sitter här och lever. Hoppas ni vill fortsätta följa min resa, den är på långa vägar inte färdig.

Dagens minne - Söndagsutflykten
Sist skrev jag om mormors kök. Nu kommer mormor och morfar på bild också. Det är 1970. Jag har inga minnen för jag har nyss fyllt ett år och sitter i min vagn. Får något att dricka av mamma. Vi är ute och åker i folkvagnsbubblan. Fem personer, en barnvagn, ett campingbord, fyra campingstolar, en "resväska" med "plastporslin", kaffekanna, pilsner och fikabröd/smörgåsar. Morfar är uppklädd till tänderna. Kostym, väst, hatt, slips och fickur med en pilsner i handen. Inte ett snabbmatställe att finna någonstans. Åt gjorde man längs vägen av medhavda varor. En annan tid.... Glad att jag inte växer upp i dagens samhälle.
Älskar ögonblicksbilden, inte iscensatt utan mer spontan, fotograferad av min älskade far som vi varit utan på jorden i snart 17 år.