Jädrar vilken smärta. Var hos fotvårdsterapeuten för mitt nageltrång idag. Hade behövt en bitring, tröjan fick duga. Hon klippte ner en bit av nageln och joxade runt i mitt s.k. svallkött som bildats (jag besparar er bilder på det) och hittade en nagelbit som låg där och skavde. Värre smärta är svår att föreställa sig men det gick åtminstone ganska snabbt. Lite väteperoxid på det så känner man att man har en tå. Nu är det mer en värk av att man varit där och "petat". Har fått ett snyggt omslag och nu är det sandaler som gäller. Annars är det ju jättesnyggt med sandaler och strumpor. Ska tillbaka på måndag igen. Är glad att jag tog tag i det och kanske är fyra veckors lidande slut. Blir att hålla sig inne i helgen för att undvika allt tryck på tån.
Jag har hunnit med en sväng till Onkologen också. Det var ganska snabbt avklarat. Proverna var bra och jag hämtade ut 140 nya tabletter. Efter den här omgången är det bara en kur kvar så om ungefär fem veckor har jag tagit sista tabletten.
Idag fick jag meddelande från Försäkringskassan. Än så länge är min sjukskrivning beviljad till "årsdagen". Jag kommer att få brev om anledningen. Jag gissar att det har med ersättningsnivån att göra. Vid en cancerdiagnos har man rätt till fortsatt 80 % ersättning efter ett år, annars sjunker den till 75 % dag 366. Dessutom får man inte längre 12,5 % från AFA efter ett år men då träder min försäkring från facket in. Där måste jag säga att jag hade tur och en ängel som svarade när jag i förra veckan ringde för att i god tid höra mig för om detta. Det visade sig att jag borde ringt redan när jag blev sjuk, inte när det gått ett år. Eftersom mitt fackförbund dessutom bytt försäkringsbolag vid årsskiftet hade jag kunnat gå miste om 1200 kr per månad om jag inte ringt just den dagen utan dagen efter. Tackar magkänslan ännu en gång. Jag hoppas det inte kommer bli något krångel om jag har rätt att vara sjukskriven överhuvudtaget eller inte.
Minns inte om jag skrivit det här i bloggen eller bara på Facebook men när jag är färdig med cellgifterna har jag fått cellgifter i 39 veckor det här senaste året. Det är en lite jobbig tid med massa minnen om hur det var för ett år sedan. Hur dåligt jag mådde. Alla besök hos alla möjliga instanser som fortfarande hävdade att jag bara hade lymfödem i bröstet. Jag minns hur dåligt jag mådde. Jag orkade ju knappt gå från bilen på parkeringen in till jobbet, trodde faktiskt att jag fått fel på hjärtat (eftersom jag ju blivit lovad att det absolut inte var någon cancer). Det blir som ett slags sorgeår tror jag.
Dagens minne - Kapsylpill
Ni som liksom jag levde på 70-talet minns säkert hur ont det gjorde när man skar sig på de där gamla läskkapsylerna och hur mjuk och mullig den där skumplasten under den var. Man var absolut tvungen att pilla loss den. Fördelen var väl att man inte behövde någon kapsylöppnare för att få upp den. Senare ersattes "rakbladet" av en ring som allt som oftast lossnade. Om inte annat drog man bort den med flit för att sätta den på fingret. Läskflaskorna köptes i färgglada plastbackar och serverades vid väldigt enstaka tillfällen och delades ofta upp på minst två personer. Det var allt lite festligare än en 1,5 liters plastflaska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar