Äntligen! Jag har överlevt rond fyra. 39 veckor av cellgifter och nästan på dagen ett år sedan jag till slut, efter mycket tjat, fick min diagnos. I morse svaldes de sista sex tabletterna Xeloda. Åttahundrasextioåtta tabletter! Så skönt att titta ut på andra sidan.
Sista bocken ikryssad och tomt i blistren... |
Jag är inte enbart lycklig och lättad. Jag ömmar och det stramar fortfarande i operationsområdet och armhålan men jag tänker låta det vara fram till läkarbesöket om några veckor. Tror att det kan vara lite ödem (på riktigt den här gången) som svullnar och när det är så här varmt ute blir det lite värre.
Många tror kanske att nu är allt bra men det är egentligen nu allt börjar. Jag är ensam på nytt. Jag vet hur fort det kan gå utför igen så jag passar på att njuta dag för dag. Det var en mycket elak tumör och med tanke på hur mycket cancer det fanns kvar hela bröstet (på cellnivå) tänker jag att det måste funnits kvar rester i bröstkorgsväggen också. Jag kommer alltid vara beredd på ett återfall men försöka släppa det så länge det inte är fakta.
Igår opererades äntligen min två månader gamla nageltrång. Vilken lättnad. Två sprutor ovanför stortån och skar och skrapades all överflödig hud bort. Gick hur bra som helst och idag har jag lagt om tån själv och det såg fortfarande "fint" ut. En stor blodfärgad grop och bara 2/3 nagel kvar men så skönt. Enda smolket i bägaren är att andra stortån har tendens till lite nageltrång men nu när det är sandaltider och jag slutat med cellgifterna tror jag det går att hålla i schack men jag ska definitivt söka tidigare om det blir värre. Jag längtar efter långa härliga promenader och så småningom en liten joggingtur.
Nyopererad och lättad |
Trotjänare |
Jag kan ändå inte fatta varför själva behandlingen spelar roll, min diagnos och prognos är ju densamma om jag får behandling hemma eller på sjukhuset och skulle jag ligga för döden på sjukhuset skulle jag krasst sätt inte behöva lika mycket ersättning som här hemma.
Jag undrar dessutom varför Försäkringskassan är i princip den enda myndighet jag känner till som man inte kan maila eller chatta med. De enda alternativen är telefonkö till en röstbrevlåda och kanske bli uppringd eller ett vanligt brev på brevlådan med frimärke till inläsningscentralen i Östersund så min handläggare en vecka senare (om Postnord vill väl) kan läsa det.
I de bästa av världar får jag 75 % ersättning i bara tre månader och sedan börjar jag så smått jobba och då jämnar det väl ut sig totalt sett. Positivt tänkande.
Jag försöker ta in all blomsterprakt. Det är bara mitten av maj och syrenerna blommar redan, körsbärsträdet har blommat över. Pioner och plymspirea (skolavslutning) är på god väg. Har det mesta på vår tomt men saknar liljekonvalj, min absoluta favorit. Skulle jag gå bort den här årstiden vill jag ha hela kyrkan full med doftande liljekonvaljer. De doftar hopp och liv. Än så länge håller jag till godo med äppleträdet utanför ett av köksfönstren. Snart har även det blommat över.
Dagens minne - en häst
På tal om symaskinen så minns jag nu någon av mina systrar gjorde ett hästhuvud som vi satt på "väskan" till symaskinen. Sedan kunde jag rida vart jag ville i fantasin.
Symaskinen var en häst och dammsugarslangen en orm - skitläskig. Undrar om det var därför det tog ett tag att uppskatta dammsugning :-)
Hoppas att du får ha en härlig sommar utan alla biverkningar av cytotabletterna även om jag av erfarenhet vet att de sitter i länge, så bara vetskapen av att inte behöva ta fler är upplyftande. Hoppas du aldrig mer behöver behandlingar i framtiden ��
SvaraRaderaTacka snälla för dina ord. Kram
Radera