Jag vill bli ett litet, litet barn ibland. Ligga ihopkrupen i famnen hos någon vuxen och få tröst. Få lägga mig ner på marken och sparka och skrika. Krama nallen hårt med snoret hängande till hakan.
Sista tiden har det stramat lite extra i området jag är opererad. Kanske för att jag försöker använda armen mer, burit vattenkanna, påsar, väskor, dammsugit lite med den armen. Ändå infinner sig en olustkänsla och jag brukar kunna lita på mina känslor. Jag har det mindre besvärligt med bh:n på, det är värre när jag är naken på överkroppen. Tänker förstås ta upp det på kommande läkarbesök men orkar inte ett varv till med undersökningar. Kan självklart vara helt normalt när allt där inne efter en stor operation läker och växer ihop.
Jag är så trött på att inte orka, eller jag orkar/försöker orka roliga saker men det har alltid sitt pris efteråt. I söndags spelade H fotbollsmatch, alltid kul att titta på (även om den här bjöd på ganska ful fotboll från motståndarna) och igår hade jag lovat J att handla lite kläder och skor (de hade studiedag i Söderköping). Jag kan inte gå i stora lokaler, blir svimfärdig och yr. Det var hemskt men roligt att se hur nöjd hon var. Att avsluta på coola Espresso House var en fjäder i hatten för henne. Vi pratar inte om vad det kostade....
Idag är också årsdagen för den mammografi och ultraljud när jag förstod att det jag misstänkt så länge var en sanning. Monstret var tillbaka med hull och hår för länge sedan. Punktion gjordes och jag fick förstås inget definitivt svar den dagen men jag visste så väl. Allt som hände då finns ju sammanfattat i mitt första inlägg i den här bloggen. Otroligt tacksam att fortfarande sitta här men livrädd för fortsättningen.
Gråter utan tårar. Om de ändå kunde komma....
Från idag har inte heller längre full ersättning från Försäkringskassan. Bajs. Orkar inte strida för något jag förmodligen aldrig uppnår. Jag hoppas jag får 80 % igen om jag blir tillräckligt sjuk men jag orkar inte ta reda på det heller.
Jag vill be om ursäkt för att jag ibland ställer in träffar som jag verkligen vill genomföra men det går inte att säga förrän timmar, ibland minuter, innan om det funkar eller inte.
Idag har jag många tunga tankar. Vad är en vän? Hur ska ett barn kunna förstå att mamma inte orkar, att hon till slut sprängs inifrån av något så simpelt som syskongnabb? Var är Marie? Vi har två öron och en mun för att lyssna mer än vi pratar. Allt är inte som vanligt igen även om det kanske ser ut så på mig. Inget är som vanligt, kanske aldrig någonsin.
Till slut en sak som är känslig och svår. Jag vill inte att någon tar åt sig, det är bara ett fenomen liksom. Ett vanligt samtal kan handla om t.ex. hur jobbigt det är att det är måndag i morgon och fy för att gå och jobba. Eller så kan det handla om att man varit förkyld en vecka, eller magsjuk ett dygn. Vi lever alla i vår verklighet och jag har också varit där men nu när mina perspektiv flyttats så dyker förstås tankar upp i hjärnan utan att orden lämnar munnen. Samtidigt vill jag att det ska vara så (att allt är som vanligt) - jag vill absolut inte bli särbehandlad, det är ännu värre.
Ett annat exempel är om någon skriver om förkylning/magsjuka/influensa på sociala medier så vill jag kanske skriva "Krya på dig" men då kanske det misstolkas som jag försöker vända uppmärksamheten på mig "som har det värre" fast tanken bara är att vara vanlig.... Komplext!
Inga minnen idag, för de minnen jag har just nu vill jag blåser bort för alltid....
Fuck you monsterdjävul.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar