Skrivkramp

.

För första gången i år sitter jag ute och skriver men fantasin tryter, känns som jag har sagt allt. Det är underbart skönt väder, nästan för jobbigt att sitta i solen och att göra något ansträngande är omöjligt. Klättrar på väggarna....



Blogg i skuggan med glittrande vågor där borta

I helgen hade hela familjen haft arbetsdagar och barnen hjälpte till med plantering, gräsklippning och vedklyvning. Jag höll mig till att klippa ner gamla torra kvistar men fick ta många pauser. Jag måste också vara försiktig med huden på händerna så att gräva i jorden eller dra upp ogräs utan handskar kan vara förödande.

Tulpan

I torsdags hämtade jag sista omgången Xeloda-tabletter. Äntligen ett slut på det åtminstone. Känns både befriande och läskigt. Jag fick en lägre dos denna gång eftersom jag gått ner lite i vikt men det resulterade ändå i flera tabletter (168 stycken) då styrkan på dem är olika. Nu tar jag tolv tabletter om dagen istället för tio.
Sedan ringde jag vårdcentralen då fotterapeuten hänvisat tillbaka dit för operation av svallköttet och onkologsköterskan tyckte jag kunde genomgå operation trots pågående cellgifter, de ska bara ha lite extrakoll på blodproverna så jag inte får för lågt immunförsvar (leukocyter) eller högt CRP (infektion). Sköterskan på vårdcentralen verkade få problem. Min doktor hade gått hem för dagen och på fredagen var hon ledig och idag är han ledig så hon kunde inte prata med honom om han ville ge sig på tån. Alltså har det nu gått fyra dagar sedan jag ringde och ännu har jag inte hört något och det är snart helgdag igen. Förbättringsförslag: Be en kollega fråga ansvarig läkare.... Tån varar lite och ömmar men det känns ändå som jag fått lite koll på den med alsolomslag och sorbact (en speciell väv som "suger upp" infektionen). Jag börjar bli djävligt trött på att vara beroende av andra när man är som svagast. Jag är inte den som ber om hjälp i vanliga fall. Kan själv. Orkar inte kämpa men gör det ändå. Dock har jag blivit bättre på att be om hjälp när jag verkligen inte orkar. På tal om kämpa... Det kanske är dags att hämta hem min tavla. Orkar inte just nu, jag lovar att rapportera när hon och jag ses.

På torsdagskvällen var det Öppet Hus på skolan. Sexorna (H) sålde fika så jag bakade för första gången på över ett år på onsdagen. Kul att se en massa härliga föräldrar, blir glad av alla fina samtal. Tyvärr var vädret inte utomhusväder så det var en chansning att vara inne bland alla potentiella baciller. Hade ont i halsen igår men körde Echinaguard och ColdZyme så idag känns det bättre. Som sagt man får ägna sig åt en del egenvård.

Jag vet inte om jag skrivit om detta förut men just de här dagarna som vi är i nu och som kommer för med sig många minnen. Både från elva år sedan och från förra året. Det är både jobbigt och befriande. På något sätt mår jag i alla fall bättre nu än för ett år sedan.

Jag tror jag kommer dö av min cancer men jag vet inte när men jag lovar att leva så länge jag lever det är ju det allt handlar om. Jag känner en sådan tacksamhet att sitta på altanen och se allt vackert en vår till. Jag har fått vara med om att alla i familjen blivit ett år äldre. Positiv energi!

Dotter och utsikt, de första båtarna börja passera