Det finns ett resultat - fjärilar i magen...

Det blir läkarbesök om vecka. Provsvaren kom igår.

Skönt att äntligen få det gjort och som jag skrivit förut kan ju besöket inte påverka själva resultatet även om jag ibland kan tänka att det jag inte vet finns inte. Jag tänker absolut inte titta i min journal på nätet, inte när det gäller sådana här saker. Det är skillnad på provsvar av vita blodkroppar inför en behandling och svaret på cancerutbredning.

Jag förväntar mig inget annat än att de hittat kvarvarande cancer. Cytostatikan var ju i krympande syfte och krympte gjorde den. Det som bekymrar mig mer är vad som finns kvar i kroppen. Knutorna som jag känner i bröstkorgsväggen, vad datortomografin i april kommer visa av lever och lungor.

Här kommer en bild på mitt ärr som nu ser betydligt bättre ut men som ni ser är det fortfarande knöligt och irriterat närmast armhålan. Det är där svullnaden bildas och det är där jag strålades för tio år sedan. När jag inte ser mig i spegeln känner jag inte att något är borta. Känner mest av det när det gör ont och jag tror faktiskt man kan  ha fantomsmärtor i bröstet, det känns så. Tror också att nerverna försöker hitta tillbaka till varandra. Jag skäms inte för hur jag ser ut. Skämmas kan man göra för sådant som man representerar, eller uttrycker på ett eller annat sätt.



Borta

Jag kontaktade också tandläkaren idag då jag känt att det börjat kännas obehagligt där en bit av den provisoriska lagningen gått av. Tror inte jag vågar vänta en månad till. Vem vill ha tandvärk och rotfylla liksom? Fått en "akuttid" på tisdag. Tyvärr inte till "min" tandläkare men det får jag försöka bortse ifrån.

Jag frågade J om jag fick lägga upp hennes julkort till mig här och det var okej för henne. Jag vet att lilla (och stora) H står bakom de här orden också så de får representera hela vår lilla familj just nu. Det här går vi igenom tillsammans vare sig vi vill eller inte.

Det här året närmar sig sitt slut och man kan väl sammanfatta det med turbulent och minst sagt jobbigt emellanåt men jag lever fortfarande och har ändå kunnat vara med på det jag tycker varit viktigast för mig just då. Jag är inte den jag vill vara men jag är den jag förmår att vara och säger ifrån när jag inte orkar. Jag ber om hjälp när det behövs och jag försöker vara en ganska normal mamma. Jag är oftast en usel fru men hoppas kunna ge tillbaka någon gång.
Förra året var på ett sätt värre när jag mådde så dåligt utan hjälp. I år har allt "rullat på" sedan i maj.

Jag har många att tacka för glada stunder med mycket skratt. Tack också för alla uppmuntrande hejarop här på bloggen men mest på Facebook och Messenger. Tack för att du stannat och pratat en stund när vi mötts. Tack främlingar som kommit fram och presenterat sig och berättat att de läser bloggen (på de mest oväntade ställen som Apotek och kyrkor :-)). Tack alla som har glädje av bloggen. Tack alla som hjälpt till med stort som smått. Jag kommer behöva er nästa år också....

Ofta låser jag in mig i min trygga borg och kurar själv men när jag tar mig ut så kom alltid ihåg att jag inte är farlig och jag är exakt samma Marie som alltid, bara lite luggsliten (lugg - haha). Lova att vara som vanligt mot mig och andra som har det svårt, den enda det är jobbigt för är dig själv. Du kommer må bra efteråt...

Det händer mycket och ingenting

Efter mycket tvekande kontaktade jag Bröstmottagningen idag igen. Seromet (såtvätskan/svullnaden som bildas) har växt till sig lite igen men förmodligen inte mer än sist men tillräckligt stramt och stelt för att handikappa mig och högerarmen.

Fick dock rådet att massera området, det har man ju inte riktigt vågat så nu blir det massage och lite värme på det. Känns faktiskt skönt att få rådet att slippa åka dit även om känslan efter att ha fått det tömt är fantastisk.

Fick också besked att de ännu inte fått några provsvar från operationen 15/11. Det behövs verkligen fler patologer... Det här innebär sannolikt att det inte blir något läkarbesök nästa fredag eftersom jag inte kommer kunna dras på konferensen på tisdag. De hör av sig i morgon igen om jag inte ska komma nästa fredag.

Vi har ju passerat en julhelg också. Julafton fick vi julmat hos farmor och L, gott och trevligt men vi åkte hem skapligt vid 17.30. Då var jag helt slut efter 6 timmar utan att egentligen göra något. På kvällen hade vi julklappsöppning bara vi i familjen, det var lugnt och skönt och jag tror alla var nöjda. Jag har fått ögonbryn och ögonfransar i julklapp. Trevligt. Luggen har en bit kvar.

Juldagen genomgick tre av fyra julbadet i Navestad. Jag vågar inte riktigt utsätta ärret för offentligt vatten ännu. Sedan hade barnens mostrar köpt julklappar till barnen och vi julfikade. Mysigt.

Igår var jag på massage. Superskönt som vanligt.

Jag orkar fortfarande inte särskilt mycket och behöver mycket återhämtning efter att jag gjort något ganska simpelt. Vädret lockar ju inte till soliga, frostiga vinterpromenader precis. Måste börja komma ut lite igen.

På nyårsafton kommer vi vara själva hemma. Vi har till och med beställt färdig trerätters till mig och grabbarna. J föredrar korv och pommes, den lilla gourmanden.

6-20 januari kommer Tomas tavla "Kämpa Marie" ligga ute på Tradera för auktion. Det ska bli spännande att följa. Klicka.

Jag har inte varit så flitig med kamera/telefon så det får bli en bild på mitt änglaljus som lyser upp i mörkret.

Högtider blir extra jobbiga

Förra julen mådde jag skit. Jag hade så ont i tutten och ingen trodde mig. Alla prover var ju bra så det måste vara inbillning.

Den här julen är inte direkt bättre fast på ett annat sätt. Just att det är jul gör saker ännu jobbigare. Jag vill vara extra stark och lycklig men det är jag inte. Operationsområdet värker, stramar och jag har som en blåsa i ärret. Det hade jag sista gången jag tömde seromet också och då försvann den så förmodligen är det väl extra tunn hud där och svullnaden tränger upp igenom. Hoppas jag. Kan inte låta bli att tanken snuddar vid hudmetastas. Ska bli skönt när helgerna är över och jag får mitt återbesök och det börjar hända något igen. Just nu finns ingen att prata med förrän på onsdag. Jag orkar inte vara högtidslycklig och även om ingen kan veta hur det blir så undrar jag hur nästa jul ser ut. Jag föredrar vardagar när allt är som vanligt.

Som tur är rullar det vanliga livet på ändå. Igår var det julavslutning för barnen. Tyvärr var själva "ceremonin" i gymnastiksalen utan föräldrar p.g.a. brandregler men vi fick träffa dem och lärarna i klassrummen och åt skinksmörgås med kaffe. Trevligt att träffa massa föräldrar jag inte sett på länge men det blir stökigt i huvudet, yrseln slår till och jag blir jättetrött. Hampus fick sina första betyg - en stor dag. Jag lovar att det var två barn i behov av ett härligt jullov och en mamma i behov av att slippa tjata iväg barn till bussen och få lite läxledigt hon också.

Idag har tomten gjort färdigt lapparna som absolut måste finnas där i morgon bitti. Följa lappar. Det gjorde jag också när jag var liten. Det var spännande att smyga omkring innan någon annan vaknat och få den där första julklappen i slutet av alla lappar. Nu gäller det att tomten håller sig vaken tills barnen lagt sig. Det kan bli knepigt.

Ett litet andningshål...

Idag fick jag besked att Försäkringskassan godkänt min sjukskrivning januari ut.

Nu kan jag slappna av lite i alla fall. Sedan vet vi ju inte vad som händer efter beskedet om hur det såg ut i bröstet men jag hoppas kunna vara julledig med barnen (och maken) och inte tänka så mycket cancer. Det man inte vet finns inte..... Eller? Vill nästan inte ha något svar innan jul även om det skulle finnas ett.

Jag har kontaktat tandläkaren också. Den tand som lagades provisoriskt i oktober måste fixas och jag vet att hela min mun är en katastrof efter cellgifter och andra mediciner och det är svårt att avgöra hur mycket man ska kosta på tänderna med tanke på omständigheterna. Fattar inte att inte tänder och ögon tillhör kroppen och högkostnadsskyddet. På tal om ögon måste jag till optikern också men det är ju samma tanke där - det kanske är billigare att förlänga armarna (som tillhör kroppen) än att byta glasögon.

När J har fyllt år börjar julen och tomtar smyga in hos oss. Innan dess är det bara advent här hemma så i helgen flyttade tomtarna ner från förrådet och granen kläddes av barnen. Tomten har varit här med några klappar också. Den bästa klappen hoppas jag kommer utan papper och snören.

Jag orkar inte riktigt skriva några intelligenta inlägg och det är lätt att se hur inläggen minskar månad för månad. Egentligen finns mycket jag skulle vilja skriva av mig men en del är bättre att ha osagt.

För elva år sedan fotograferade vi våra små söta tomtar (på den tiden man även orkade skicka julkort). Sömnlösa nätter till trots så var det så här i efterhand en fantastisk tid fram till mitt första cancerbesked. Tänk om jag hade haft lite vett att ändå njuta lite då. Det har livets hårda skola lärt mig. Två, tre år av mitt liv slösade jag bort på att oroa mig för något som kom först tio (nio) år senare. Mitt psyke nu är betydligt bättre men fysiskt mår jag mycket sämre. Fortfarande så in i döden trött. Lite snö och sol vore trevligt.

Stressa nu inte ihjäl er bara för att det stundar något som heter jul. Njut av att vakna vilken dag det än är. Lägg bort fånen, fånga julefriden och lev inte ditt liv genom andra!

En sväng till sjukhuset igen

Svullnaden klarade sig ganska länge den här gången men idag, två veckor efter förra gången, fick jag åka och tömma seromet igen.

Det var knappt en deciliter på två veckor så det har ju ändå lugnat sig. Jag fortsätter med min "kroppsstrumpa" och kompression mot svullnaden och hoppas att det läker ihop snart så att inget hålrum blir kvar. Det är ingen vacker syn just nu...

Den här veckan har jag tvingats prioritera vad jag orkar så bloggen har hamnat en bit ner på listan så här kommer en vecka i komprimerad form.

J fyllde 11 år i tisdags och vi firade henne redan klockan 5.30 på morgonen då H åker till jobbet redan vid 6. På kvällen kom mina systrar och min kusin och vi hade ett litet lagom firande på 9 personer. Jag klarar ju inte av så mycket intryck men ville ändå att hon skulle få fira sin dag. Farmor och L var här förra helgen så det blev mycket kalasande. Positiv energi.

Spännande....

I onsdags var det luciafirande i kyrkan och som vanligt är det årskurs 3 och 6 som står för luciatåget. Hampus stoltserade som en lång, ståtlig (och varm) Nisse med skägg och allt. Alltid lika stämningsfullt och när kyrkklockorna ringde infann sig en småkuslig magkänsla om när de klockorna ringer nästa gång. Hör jag dem då? Köpte och tände ett ljus i ett av kyrkfönstret och tänkte några väl valda tankar, kalla det en bön om ni vill. Positiv energi.

Mitt ljus i kyrkan

Igår fick jag besök av A och Å från jobbet. Jag träffar ju inte så mycket folk utöver familjen eftersom det får bli så här småskaligt men att äntligen få prata "vuxenspråk" påminner om när man var mammaledig och näsan pratade med sig själv till slut. Positiv energi.

Det har ju kommit ut lite mer hårstrån sista tiden. Det mesta gråvitt (tydligen kommer ju färgen vartefter) och jag försökte mig på att lägga i lite mörkbrun toning/färg. Dumt. Det grå fluffet som kommit först sög inte direkt upp som jag tänkt mig. Slutade med en brun hårbotten och övrig hårfärg som grannen i Beck. Nåja, kan man glädja någon är jag också glad. Jag lever ju...
Positiv energi.

En liten stänkare kanske skulle hjälpa lite

 

Mössa på ett par veckor

 

Efter sjukhusbesöket idag gjorde jag en kraftansträngning för barnens skull. Försökte inhandla de sista klapparna och vi åt lite julmat på IKEA. Det var faktiskt ganska lugnt i affärerna men nedrans vad snurrig jag blir på stora ytor bland folk som rör sig och stimmar.

Efter den här veckan är jag nu färdig som människa. Har förresten fått ett sjukintyg januari ut men nu gäller det ju bara att Försäkringskassans läkare är med på noterna och det är inte säkert. Förmodligen är jag pigg och kry enligt mallen hos dem trots att jag inte ens fått svar på vad de hittat i bröstet. Jag hoppas det ordnar till sig så det inte blir något glapp i ekonomin, sådant finns inte utrymme för och jag orkar verkligen inte.

Jag ska försöka skriva här lite oftare för man glömmer fort vad som händer som dagarna och det är bra att kunna titta tillbaka på även om jag aldrig eller väldigt sällan läser gamla inlägg. Dem har jag lämnat bakom mig och jag tittar framåt istället. Nu ska det bli skönt med jullov för barnen - det är de verkligen värda efter att ha kämpat den här hösten.

Här kommer en bild på Tomas tavla i ett av fönstren på Rådhuset i Örebro. Måste försöka ta mig dit...

Kämpa Marie - min hemlighet

I mitten på oktober fick jag en förfrågan från en god vän sedan gymnasietiden. Vi gick på samma gymnasieskola och jobbade tillsammans med ett gäng andra sköningar under många år i slutet av 80- och början av 90-talet. Då när livet lekte och man var odödlig. Sedan skildes våra vägar men tack vare sociala medier har vi ändå senaste åren haft kontakt.

Det var där i telefonen det kom ett meddelande som fick mig att fälla tårar av tacksamhet och jag blev berörd ända in i själen. Tomas som bland annat arbetar som konstnär är i år en av representanterna som ställer ut sitt verk i Örebro's Rådhus' adventskalender. Tavlorna hängs ut belysta i fönstren på Rådhuset i Örebro. Tror det är tionde året i år. Konstverken går sedan att köpa och (delar av) intäkterna går till välgörande ändamål. Tomas visade mig och bad om min tillåtelse att döpa sin tavla till "Kämpa Marie" och att vara en slags representant för alla oss (och våra anhöriga) som lever med "monstret" flåsande i nacken, varje minut, dygnet runt.

Om jag förstått rätt går en tredjedel av intäkterna av alla konstverk i år till Stadsmissionen men Tomas har även gjort ett tillägg där han skänker pengar till Cancerfonden. Här kan du läsa mer om dagens lucka nummer 9 och framförallt Tomas egen beskrivning om sitt verk.
(Du får rätta mig Tomas om jag fått något om bakfoten)

Klicka här för att läsa Tomas text

Jag tycker tavlan är underbar på alla sätt och representerar alla de känslor som finns härinne och blir mycket berörd av den text Tomas skrivit om den. Läs den!

Kanske blir det faktiskt du som blir ägare till tavlan? Det ska bli spännande att följa dess öde.

Tack Tomas - du är ett föredöme för många med din genomgoda personlighet och (vår gemensamma) ibland morbida humor. Jag är stolt att känna dig!

Huvudet vill mer än kroppen

Jag hatar att vara begränsad. Vill så mycket mer...

Väntar fortfarande på någon slags svar på min fråga om vad som händer efter nyår. Gissar att det självklart till stor del beror på vad PAD-svaret på tutte visar. Men vem är ansvarig? Jag verkar varken höra till Onkologen eller Kirurgen och båda verkar tycka att jag tillhör den andra. Jag som "aldrig" är sjukskriven. Jag vill verkligen inte men ser ingen annan utväg just nu.

Fortsätter att svullna under armhålan trots kompression. Dock är det något bättre och därför svårt att veta om det kommer behöva tömmas igen innan helgen. Vill inte vara ute i sista stund (för deras skull) utan jag får väl höra mig för i morgon hur vi ska göra. Kan det inte bara rulla på och läka? Mycket av min kraft går nog åt till just att läka och inget blir över.

Skulle gärna få tillbaka mitt tjocka hår också, trött på Skalle-Per med bara lite lurv.        

Tittar man noga ser man lite tendens till hårväxt

Minns ni att jag sa att jag på ett sätt är inblandad i ett evenemang,som en slags representant för många andra,i december. Det 9 december smäller det. Jag kanske behöver hjälp av "huvudpersonen" för avslöjandet och presentationen men håll ut...

I morgon har jag lite på to-do-listan att beta av. Sånt som är skönt när det väl är gjort och förhoppningsvis löst. Tycker ju inte om att inte ha kontroll.

Det fick bli en ny tappning

Jag är så dålig på att skriva nu. Orkar liksom inte så mycket och det finns inte så mycket att skriva om.

I fredags stod jag inte ut längre. Svullnaden under armen blev bara hårdare och större. Jag fick som tur var en tid precis innan stängning på Bröstmottagningen. Sköterskan lyckades tömma 2 deciliter sårvätska. Kan lova att det var skönt att få ut. Nu har jag en snygg "kroppsstrumpa" som komprimerar bröstkorgen och såret så att det förhoppningsvis kan läka ihop utan att de bildas ett hålrum som kroppen vill fylla ut.

I veckan fick jag fina gåvor från vänner. En vacker julros från en "granne" och marmeladkulor från en lång vänskap.

I onsdags var jag med Hampus på årskontroll på Barnkliniken. Nu har han passerat mamma med nästan 4 cm. 171,6 - vi får se om han slutar som morfar på knappt 2 meter. Vi smaskade räksmörgås efteråt och jag träffade en två "cancerväninnor". En "gammal goding" sedan vi var ett gäng som för tio år sedan regelbundet fikade på Kuriosa. Dessutom en nygammal bekantskap där polletten trillade ner på Facebook för några veckor sedan. Skönt med människor med samma erfarenheter ibland.

Igår bakade Henke och barnen. Det blev pepparkakor, lussekatter, bullar och tekakor. Doftade ljuvligt men jag har inte smakat ännu då jag försöker hålla brödnivån så låg som möjligt. Monstret älskar visst mjöl och socker så jag väljer mina festligheter.

Nu blir det längdskidor på TV. Solen tittar fram och man kanske borde försöka ta sig ut och åtminstone andas frisk luft en liten stund idag. Annars rör jag mig mest när jag tar mig till olika undersökningar och behandlingar. Jag antar att man får tvinga sig men det är inte lätt när man är så totalt slut som efter en riktig influensa eller kräksjuka hela tiden.

Ha en fin första advent!

Den nakna sanningen

Ont, det gör ont.... Blå och svullen. Ser ut som jag blivit överkörd och det känns så också.

Det har svullnat upp i sidan av bröstkorgen under armhålan igen. Jag avvaktar dock med att söka för att tömma det igen. Ny sårvätska kommer fortsätta bildas och kroppen tar så småningom hand om den. Det blir trångt därinne och det var jobbigt med smärtan i natt men nu känns det lite bättre igen. Visar er här nedan en bild på en kropp utan bröst. Försöker tänka att det är en kropp utan monster trots att det är lätt att tänka att nu har monstret världens chans att sprida ut sig både här där när man grävt runt i hans bostad.

Ber som sagt känsliga tittare/läsare om ursäkt men det är ingen liten skönhetsfläck jag har tagit bort och ska man nu vara ärlig med allt annat på denna blogg vill jag även vara ärlig med smärtan och utseendet efteråt. Skulle aldrig i mitt liv utsätta mig för detta bara för att få snyggare tuttar. Never. Den apelsinstora bulan under armhålan (utan blåmärke) är delar av seromet. Tvärs över bilden sitter en "kirurgtejp" och ärret är under den (det är riktigt snyggt). Allt annat är blåmärken.

Jag har varit alldeles för trött i huvudet för att orka skriva blogg. Värken gör förstås sitt till också. Tyvärr har jag glömt vad jag gjort senaste dagarna men det är inga större utflykter. Insåg idag att det är två veckor sedan jag träffade någon annan än min familj eller vårdpersonal, tror jag....

I helgen fick barnen gå igenom sina garderober och ta bort urväxta kläder och skor, det blev en hel del. H och H satte upp julbelysningen ute, det blev så fint. Två nya stjärnor har fått flytta in också då de gamla gjort sitt.

Väntar på att orken ska komma tillbaka igen och jag kan börja med mina promenader utan att få tunnelseende. Min kropp har verkligen fått jobba det senaste året och det börjar onekligen kännas. Inte ens ångorna av bränslet finns kvar, startmotorn har allvarliga problem och bara en cylinder fungerar. Avgaserna luktar skit och termostaten har lagt av. Lacken är helt förstörd och höger framskärm har ramlat av.

Ta hand om er. Kolla framskärmarna och dragkroken och glöm inte byta batterier i brandvarnaren.

Återbesök på Kirurgen

Idag var det dags för sårkontroll på Bröstmottagningen. Såret ser fint ut, liiiite svullet. Jag hade en lite större svullnad under armhålan som sköterskan fick punktera och tömma på 1,5 dl sårvätska men den såg fin ut. Det var skönt att få bort den eftersom det spände och gjorde ont. Kommer säkert bildas ny men så småningom tar kroppen hand om denna själv.

Jag fick också en "hjärtkudde" att ha under armen. Den "komprimerar" stället där det gärna uppstår ny svullnad. Man klämmer liksom fast den under överarmen mot kroppen med "klykan" i armhålan.

Jag fick svar av kirurgen på mina frågor om uppstått när tankarna far iväg. Vad sa hon efter operationen? Vad sa hon innan operationen? Det jag minns att jag uppfattade efter operationen stämde. Hon kunde inte känna eller se någon tumör, däremot ser man att det "varit något", det syns att jag är strålad och opererad sedan tidigare. Jag hade också speciella önskemål jag inte går närmare in på här men det löste sig på bästa sätt.

Det verkar bli så (i nuläget) att jag ska tillbaka till Onkologen efter återbesöket till Kirurgen i början av januari. Då har de haft konferens efter svar från Patologen. Om de får svar tidigare kan även besöket bli tidigare.

Nu måste jag kontakta Onkologen för fortsatt sjukskrivning för rent kirurgiskt är man redo att börja jobba efter cirka 3-4 veckor. Nu brukar ju de flesta bli opererade först och sedan få cellgifter så det är ju inte lika många som gör det i den här ordningen. Jag känner mig definitivt inte redo att börja jobba 1 januari och när jag väl börjar tror jag man måste smyga igång. Jag klarar ju som sagt inte ens att laga mat, läsa läxor, vara bland många som pratar samtidigt m.m.

Igår tog jag sista Innohep-sprutan. Skönt!! Bockar av det också. Jag har fortfarande lite förhöjd temp men inte direkt feber, kroppen jobbar med att läka mig.

Nu tar jag helg!!

Liten rapport

Skriver från fånen i sängen. Kommer inte upp till bloggsoffan.

Värdelöst att skriva från telefonen. Drog drän igår, då jag blödde för mycket och fick vända hem måndags. Skönt. Men ser överkörd ut både till färg och form. Hade visst 136 i CRP. Hoppas på nedgång. De vita verkade pigga och ökade. Snälla kämpar. Fick duscha igen 😀

Har mycket att skriva men nu vilar jag bara.

Återbesök på kirurgen på fredag. Egentligen sårkontroll hos sköterska men jag får kanske några ord med opererande kirurg också. Blev plötsligt osäker på vad hon sagt och vill veta vad de hittade. Kontrollbehov. Eftersom tutte inte behövde mammografi gissar jag att tumören syns ändå. Jäkla monster.

När jag skriver från datorn nästa gång ska ni få en bild på hur blå man kan vara utan att vara smurf.

Vi ses när jag orkar. Finns sporadiskt på Facebook.

Det blir sällan som man tänkt sig

Räkna inte med att det går på räls....

Idag skulle jag ju ta bort dränaget på vårdcentralen men det har kommit för mycket blod så jag fick en ny tid i morgon. Snällt nog ringer sköterskan innan för att höra hur mycket det kommit så jag slipper en tur till i onödan. Tog nya prover idag också. Har tyvärr ingen aning om vad de i fredags eller de idag visar. Snart har jag inte ett enda kärl kvar att sticka i i vänsterarmen och den högra ska jag inte stickas i. Inte var det lätt att köra bilen med min onda arm, bröstmuskel heller för svänga måste man ju göra en och annan gång.

Jag har ju inga mer dränagepåsar eftersom man bara får med sig för fem dagar hem. Fick en urinkateterpåse på vårdcentralen men det är inte säkert den passar så jag får väl mäta i decilitermått och matskedar. Jag har blött nästan en liter blod sedan i onsdags, förmodligen en liter om man räknar in operationen så jag har väl rätt att känna mig lite ur form.

Mår illa och är inte sugen på mat direkt. Antagligen antibiotikan.

I natt vaknade jag och var totalt genomblöt. Inget nytt sista halvåret men kunde nog vrida ur lakanen i natt.

Har inte ens någon ny bild att lägga ut så det får bli en återanvändning bara för att piffa till det lite.

Lite bättre....

Kort rapport. Värken är just nu, peppar, peppar, bättre. Det är ömt och ett megablåmärke. Läcker fortfarande en hel del blod men mindre. Märker att det kommer mer på natten efter Innohep-sprutan än dagtid. 

Haft under 38 sedan igår. Nu siktar jag på ordinarie 36,4. 

Hoppas att jag klarar mig utan dränaget som ska bort i morgon. Vill inte svullna upp och tvingas söka för att behöva tömma det. 

Återstår också att kunna sova på nätterna. 

Puss och kram! 

Feber och antibiotika

Fy tusan vad det gör ont. Igår och första natten gjorde jag inte många knop, svullnade dessutom i änden av såret men jag lyckades trycka tillbaka den och stoppa blödningen. Igår kväll började jag frysa om händer och fötter, ett säkert tecken på att jag är på väg att få feber. Mycket riktigt började tempen krypa uppåt och tillslut var jag upp i 38,9 med Panodil i kroppen.

Dessutom blir jag klarvaken av en av morfintabletterna jag fått så det har varit två hemska nätter. Den andra sorten som är mer snabbverkande och jag ska ta dagtid knockar mig totalt. De är inte supergenerösa med analgetika. 2 st av den ena sorten och 3 av den andra. Undrar hur helgen ska bli med bara Panodil? Jag får ju inte kombinera med t.ex. Ipren eller Pronaxen eftersom jag tar Innohepsprutorna.

I morse ringde jag Bröstmottagningen och fick komma dit för provtagning och påtitt. Utan att ha fått provsvaren fick jag ändå antibiotika utskrivet eftersom jag fortfarande ligger lågt i de vita blodkropparna (försvaret). Jag är sönderstucken överallt. Tur man inte är spruträdd.

Dränaget är i vägen hur man än gör, särskilt i sängen och jag kan bara ligga på rygg eller på vänster sida och förflyttningen däremellan är hemsk. Man får ju prova på alla möjliga yrkesroller som patient. Tömma dränage, mäta hur mycket som tömmer sig och skriva upp det. Ta sprutor i magen och bocka av det också. Ha koll på dosetten och alla läkemedel på olika tidpunkter. Inte missa några sjukvårdsbesök, hela anslagstavlan är full av kallelser, jag kräks på dem. Kan det inte bara vara som vanligt igen.....

Dränaget som sitter in i brösthålan och tömmer blod och sårvätska

När vi kom hem hade jag fått kallelse till återbesök för provsvar efter operation och utprovning av bröstprotes (att ha i BH) - den 4 januari! Jag känner mig så stressad angående sjukskrivningen som går ut 31/12 men vem vet jag kanske är superman då. Jag är inte den som sjukskriver mig i onödan och jag vill förstås jobba eftersom det innebär att jag är frisk.... Nåja, vi tar en sak i taget. Det finns en del jag vill ändra på men inget jag vill skriva om här i nuläget.

Igår var sexorna på Öppet Hus på Ramunderskolan (högstadiet), de verkar haft det hur bra som helst, synd att jag inte orkade.

Nu orkar jag inte skriva en rad till men kände att jag ville uppdatera mig.

Jag överlevde operationen :-)

Rond 3 mot monsteruslingen är klar. Opererad och entuttad. Trött och glad. Öm.

Det blir nog inget långt inlägg. Har nyss tagit mina Alvedon, ska snart ta morfintabletter och Innohep-spruta och sedan blir det sängläge.

Jag kom fram till  Helsa klockan 7.00 så vi satt i bilen en kvart innan vi gick in och anmälde mig. Bytte om till snygga nattskjortan, sexstrumporna och den ljuvliga huvudbonaden. Pratade lite snabbt med kirurgen som ritade upp på bröstet hur hon skulle operera och sedan blev jag hämtad av narkospersonalen. Julia följde med idag för att slippa vara orolig och "ensam" i skolan. Kramade henne och pappa hej då och sedan gick det löpande bandet. Blodtrycksmanschett, nål i armen, band runt benen (eftersom de lutar bordet), morfintablett, syrgasmask och god natt klockan 8,00 ungefär. En bra upplevelse var att slippa räkna högt och sedan domna bort. Det känns på något sätt förnedrande att inte lyckas hålla sig vaken. Istället blundade jag och körde mitt mantra "frisk, frisk, frisk, frisk, fri.....". Känner att jag går in i medvetandeförlust och operation i ett mycket bättre, positivt tillstånd än 10, 9, 8.... (positiv energi).

"Ta några djupa andetag". Oj, jag är vaken igen. Ligger i en säng. Hur hamnar man där? (Sara G, Lotta P?). Har en klocka mitt framför ögonen. Lite över 10.00. Andas och tittar. Tänker: Titta, titta, håll dig vaken, du ska må bra, du ska hem. Viftar på tårna och sträcker på benen. Vill inte ha blodproppar. Hör att de ringer Henrik och säger att jag är färdig. Julia skvallrar sedan att han fäller en tår på IKEA. Vi roar oss på olika sätt.

Kul med narkos och morfin

Får varm saft och suger i mig. Tänker inte kräkas. 8 x 7 är 56. Jodå, hjärnan är på. Tittar nedåt lite snabbt. Jodå tutte är borta (hemskt om de öppnat och satt ihop mig utan att göra något). Bara ett dränage. Inget från armhålan. Doktor berättar senare att hon bara hittat "fett" i armhålan, inga lymfkörtlar där operera bort men om jag förstod rätt några närmare bröstet. Tydligen ska inte tutte på mammografi - märkligt med alla olika besked jag får.
Det dröjer nu som sagt runt fem veckor innan jag får besked.

Det börjar ömma i såret nu och snart ska jag fylla på med morfin så sedan kanske jag slocknar. Ondast gör det just nu där dränaget går in. Får inte glömma min Innohep om en halvtimme... Det är ett helt företag att sköta.

Det är så skönt att det är färdigt och jag känner ju inte att tutte är borta men lite kommer jag nog sakna den. Just nu har jag en lösvariant instoppad i BH:n.

Nu ber jag om ursäkt om ni mår dåligt av bilden jag lägger ut men ska bloggen vara på riktigt bör man visa vad som faktiskt händer när man tar bort ett bröst och hur det ser ut. Dessutom kan man ju stötta andra att alla kroppar är bra så länge de är friska, sedan spelar det ingen större roll hur det ser ut. Mina knottror beror på min neurofibromatos....

Utan tutte (den ligger uppe i BH:n)

Sista natten tillsammans

Nu är det bara 10 timmar kvar tills jag ligger på operationsbordet. Sista natten med tutte.

Det är också förhoppningsvis sista natten med monstret. Hoppas även hans eventuella döttrar dragit dit pepparn växer.

Jag har bäddat rent, ska snart dubbelduscha med Hibiscrub och klockan 20.00 tog jag en Innohep-spruta i magen. Innohep är blodförtunnande och man får det för att förhindra att det bildas blodproppar vilket är en risk när man ligger så stilla som man gör under och efter en operation. Ska ta de här sprutorna i tio dagar. I morgon bitti ska jag dubbelduscha igen. På operation får jag antibiotika intravenöst i förebyggande syfte. Hela bröstet tas bort och man gör en s.k second look i armhålan och ev lymfkörtlar plockas bort. När det är klart sätter man in två dränageslangar som sitter kvar i fem dygn. Stygnen är av den typen att de löser upp sig och försvinner av sig själva. Hoppas nu att journalsystemet fungerar som det ska. Det har ju varit stora problem sedan det uppdaterades i helgen.

Innohep

Jag återkommer här så fort jag har tid och ork. Håll era tummar för en lyckad operation, att jag kan komma hem som beräknat och framförallt att resultatet så småningom visar sig vara det allra bästa.

Livrädd

Livrädd - rädd att inte få leva, rädd att vara men inte leva. Rädd att inte ha något liv.

Jag hade lättare kunnat se fram mot onsdagen och rustat mig för rond tre i kampen mot monstret - operationen - om jag inte haft känslan att bröstet blir sämre för varje dag. Inte för att jag tror att det spelar någon roll, de opererar bort det i alla fall och sedan får analysen visa vad som finns där. Fem djävla veckor bort tills jag vet. Veckan innan jul.

Jag tycker inte att jag hittills oroat mig i onödan utan haft en ganska god magkänsla när det också visat sig se bra ut och det ynkliga monstret har dragit sig tillbaka. Men det är ett lurigt monster, jag vet det. Tänker dock inte ge mig i första taget men jag för en ständig kamp, främst mot den obefintliga orken.

Tänker att det här nog blir de sista raderna innan operationen men jag ser fram emot att kunna skriva även efter den och att allt går som det ska.

Om två dygn ska det vara klart. Tutte ska på mammografi alldeles ensam utan mig. Undrar om den får åka taxi i samma låda som de andra tre tuttarna som lämnar sina ägare samma dag? Sedan sitter de där på rad i väntrummet och skuttar ner från stolarna när de blir uppropade.

Idag när jag ska logga in och börja skriva skriker rubrikerna i tidningarna om en pappa i Finland som har knivmördat sin treåring på en lekplats klockan 8 i morse, samtidigt som mina barn gick till bussen. Det kommer skrivas fler artiklar om olyckor, dödsfall och sattyg i tidningarna idag. De som drabbas vet bara inte om det ännu.

Jag vill leva, skriva, tycka, jobba, hjälpa, skratta. Men livet är ingen rättighet och ingen belöning till den som sköter sig. Livet är förgängligt och ödet skördar sina offer urskillningslöst.

Kirurgbesök

Tjena alla monsterhatare. Nu är jag lite på banan igen. Det var några hemska dagar fysiskt och psykiskt men i tisdags började jag ändå känna livsandarna viska igen. Tutte är fortfarande lite svullen men snart är den borta.

Nu ska jag försöka komma ihåg allt som hänt sedan jag skrev sist och vad av det som kan vara av värde att dela med sig. Det finns risk för lite fragment här och där och lite rörigt emellanåt.

Jag börjar väl med det viktigaste. Igår träffade jag kirurgen som ska operera mig och även min kontaktsköterska på kirurgen. Det var mycket information att ta in på 1,5 timme. Det blir operation nästa onsdag på Helsa (f.d Medicinskt Centrum) i Linköping. Jag är första patient på morgonen och det känns skönt eftersom jag brukar må så dåligt efter narkos. Då har jag några timmar på mig att piggna till innan de stänger för dagen och i värsta fall får jag en natt på US. Dessutom behöver jag ju inte vänta på att patienten före mig ska bli färdig utan jag gissar att man kommer igång på någorlunda utsatt tid. Man tar bort hela bröstet och man tar även bort de lymfkörtlar som behövs. Jag ska själv ta blodförtunnande sprutor (Innohep) i magen för att undvika proppbildning. Jag börjar hemma dagen innan operation och sedan tar jag totalt tio stycken (en per dag). På kvällen innan och även på morgonen sker den obligatoriska Hibiscrub-/Descutanduschningen. Jag kommer få dränage insatta i operationssåren och dessa ska tas bort på vårdcentralen efter fem dagar och efter ytterligare fyra dagar ska jag på sårkontroll hos min kirurgsköterska. Ungefär fem veckor efter operation får man träffa sin kirurg för att få resultatet på det man opererat bort.

Det verkar inte som det kommer vara aktuellt med någon strålning då jag redan är strålad 25 gånger för 10 år sedan. Märkligt att man kan få så mycket olika besked beroende på vem man pratar med.

Min stackars lilla tutte ska åka på mammografi utan mig. Det känns ju helkonstigt att tänka på men det är för att man ska kunna markera ut vad det är i bröstet patologerna ska titta närmare på.

Jag fick även träffa en sjukgymnast och fick med mig lite rörelser man ska utföra tre gånger om dagen efter operation för att komma igång med armen och att inte operationsområdet ska bli så stelt och orörligt. Jag fick med mig en så kallad förbands-bh som man ska bära dygnet runt första veckan och sedan hela tiden dagtid. Vid läkarbesöket kommer jag även prova ut en "riktigt bröstprotes" (alltså en "kudde" som man lägger i en protes-bh).

I nuläget vet jag/vi inte om jag kommer göra någon bröstrekonstruktion eller inte och det blir i alla fall inte första året. Det kommer förstås spela roll vad den genetiska utredningen visar angående det andra bröstet. För min del är jag hellre platt och frisk än genomgår kirurgi som enbart har utseendemässig betydelse. Däremot kan det ju bli jobbigt för tex ryggen om man bara har ett bröst. Nåja, det är långt fram. Till exempel vill jag ju gärna veta att min kontrollröntgen av lungorna inte visar på några metastaser där.

Normal sjukskrivning efter en bröstoperation är tre veckor. De flesta brukar ju först genomgå kirurgi och sedan cellgifter. Jag som gjort tvärtom känner mig lite stressad av det. Det var inget vi diskuterade men jag hoppas de inte tänker att jag ska börja jobba fullt redan efter nyår. Även om det är det jag önskar mest av allt måste det ju finnas en rimlighet i saker och ting. Jag vill inget hellre än må så bra att jag kan jobba igen men jag hoppas de även tar hänsyn till den totala tröttheten efter en tuff cytostatikabehandling. Jag tar en dag i taget så får vi se....

I tisdags kom ett blombud med en härlig bukett från familjen Nilsson. Tack så jättemycket. Det finns ett litet dilemma. Jag är inte riktigt säker på vilka av de Nilssons vi känner som är skyldiga. Jag har mina misstankar men är inte hundra. Jag är vilket fall som helst väldigt tacksam...

Jag har ju tidigare skrivit om att jag sökt ersättning från LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) och häromdagen fick jag besked från dem att jag har rätt till ekonomisk ersättning för bl.a. "sveda och värk" beroende på försenad cancerdiagnos. Det här har inget med att anmäla någon/några att göra och inga stora belopp eftersom jag ändå skulle behövt genomgå samma behandlingar men ändå en slags upprättelse för mig. Jag gjorde vad jag kunde...

Om man inte biter ut tänder eller stoppar upp bomullstussar i näsan kan man slå till med årets vagel (eller om det är en ögonfrans som börjat växa tokigt). Jag ser ut som jag fått en riktig käftsmäll över högerögat och det är inte särskilt skönt men tänker att allt klär en skönhet.

Ett riktigt slag i ansiktet

Jag trodde jag skulle ha en bra tid mellan sista cytostatikan och operation. Att slippa biverkningar och hämta krafter. Det här har istället varit den värsta tiden hittills sedan förra hösten.

Kan det verkligen vara möjligt att monstret är så stort och starkt att det mumsar på mig igen redan tio dagar efter sista behandlingen? Bröstet har blivit lite mer svullet igen och jag har fått ont i högerbenet igen, mest knä- och höftled. Försöker tänka att jag hade ont länge i höstas/våras och inget syntes på skelettscint men smärtan har varit bättre under cellgiftsbehandlingen. Nu vet jag ju att man använder viss cytostatika till reumatologiska besvär så kanske har cyton varit bra mot värken även om den inte består av metastaser.

Igår kväll efter att ha sett alla fina gravar som delades på Facebook kände jag att jag inte kan vänta längre med att uppdatera mina önskemål. Jag kan leva länge till men jag får vara beredd på att det också kan ta slut väldigt fort.

Jag har inte behövt kämpa för att ändå se positivt på framtiden men nu är jag djupt, djupt nere i gropen. Jag vill bara gömma mig och få sova. Slippa tänka.

Jag är ledsen att jag inte ens orkar visa hur tacksam jag är för det min omgivning gör. Jag kan inte göra annat än säga tack från djupet av mitt hjärta. Några andra åtaganden finns inte på kartan. Jag gör precis så mycket som jag orkar och försöker inte smita undan något. Åh vad jag saknar att ha fullt upp... 

Det som möter mig i spegeln är också ett monster. Kan snart inte se mig själv längre. Några tufsar på huvudet, åldrad med stora, svarta påsar under ögonen. Blekfet och ärrad.
Jag som såg ut som 60 redan innan. Jag brukar säga att mitt utseende åldrades tio år redan 2007. Alltså med ytterligare tio år på ett är jag närmare 70 nu, fast tröttare. Det spelar i och för sig ingen roll hur jag ser ut bara jag får leva. Länge till.

Jag får se när jag återkommer hit. Antingen behöver jag skriva av mig eller så kommer jag inte orka men jag vet att ni är många som är med mig. Kirurgbesök på onsdag...

Hur är läget - Jo tack, jag lever!

Det har gått några dagar sedan senaste inlägget. Behovet att dela med sig av en vanlig skitdag hemma känns inte så lockande. Det var ju också mer att skriva om i början med alla behandlingar, prov- och röntgenresultat. Nu kommer vi snart in i en ny sådan period med nya äventyr. Rond tre runt hörnet.

Det finns dock mycket tankar i huvudet som är glasklara på nätterna. Då vet jag precis vad jag ska skriva om men sedan känns det inte så viktigt i dagsljuset. Min magkänsla är inte på topp just nu men det kan vända. De gånger som jag haft en fin känsla har det ju också gått bra så jag önskar goda tankar och positiv energi igen.

Positiv energi

Fem dagar kvar till besök på Kirurgkliniken, Bröstmottagningen. Först en halvtimme med läkare och sedan en timme med "min" bröstsköterska. Jag har fyllt i romanen "Hälsodeklaration". Tur att man är någorlunda med i huvudet. Känns som det skulle vara lättare för dem (någon duktig administratör kanske :-)) att ta reda på mina tidigare operationer än att jag själv ska försöka minnas om det var gallan samtidigt som EM i fotboll i Norrköping 1992 och knölen i armhålan samma år som VM i USA 1994 eller var det tvärtom. Mina kejsarsnitt har jag dock stenkoll på och den där överdjävliga skrapningen av det barn som skulle blivit vår förstfödda 2002 men som hamnade i en bunke 2001 (strax efter att min pappa hastigt gick bort). Men som sagt jag tror jag har fått ihop till tio kirurgiska ingrepp. Fast de där i början på 80-talet kanske inte är så kinkigt med. Synd att man inte kan lita på det journalsystem vi har. Det tycker jag både som patient och i min yrkesroll. Då tänker jag inte bara på operationer utan även på till exempel läkemedelslistan. Det spelar ju ingen roll att det finns en i systemet, jag måste ju ändå upprätta en som stämmer den dagen jag opereras.

Idag klappar jag mig själv lite på axeln. Tog mig i kragen, tog på gympaskorna och promenerade i solskenet. Nästan 1,5 km på knappt 15 min (9 våningar upp!). Från att bara ligga i sängen är det en bedrift för mig. Blev andfådd (men det är ju meningen) men inte sådär totalslut och svimfärdig. Heja mig!
Orkade till och med ta en svängom med dammsugaren när jag kom hem igen.

Ett varv runt "kvarteret" är en höjdskillnad på 9 våningar!

Idag fick jag se mina senaste provsvar. Jag tog ju extra prover i onsdags eftersom barnen och även jag varit förkylda och mina vita blodkroppar inför sista behandlingen var de lägsta hittills. Men i onsdags hade de stabiliserat sig igen och infektionsproverna var helt normala. Det bästa av allt (tycker jag) är att mitt Hb äntligen börjar visa sig från sin rätta sida - 134, det högsta sedan störtdykningen från mitt ovanligt (fast normalt för mig) höga 156 till just 134 på en vecka i juni. Som lägst har jag legat på 113.

Igår följde jag med J till tandläkaren. Det gick kanon trots lite pirr i magen på patienten. Inget att anmärka på och ny kontroll om ett år. Grabbarna åkte in till stan och ekiperade sonen inför vintern och J gjorde fruktsallad till oss.

Det som känns lite jobbigt just nu är att bröstet känns lite mer svullet igen men det har det ju gjort till och från under behandlingarna också. Jag tycker inte om tanken på narkos och operation och tiden därefter samtidigt som det ska bli skönt att bocka av det från to-do-listan. November verkar för övrigt ha mycket på den listan. Har fått kallelse att H ska till Barnkliniken, det är Öppet hus inför högstadiet, jag ska opereras och på årskontroll vid Ögonkliniken. Sedan klämmer vi in lite föräldramöten, bilbesiktning, träningar och muntliga nationella prov. Det är väl det de kallar livet....

När livet känns som en transportsträcka

Det är inte ofta jag läser mina gamla inlägg men när jag ibland kikar på något enstaka inser jag att trots att jag nu har kommit en bra bit på min resa har motivationen, tvärtom vad man kanske tror, under resans gång sjunkit. Motivationen att skriva, motivationen att vara.

Vart har min humor tagit vägen? Den som alltid brukar finnas där och ge min vardag mening. Mina nuvarande inlägg är så sjukt tråkiga. Mina dagar är tråkiga. Sitter som i ett väntrum med en TV som visar samma program om och om igen. Ingen ropar mitt namn.

Det är så tyst. Inte ens någon häxa eller något skelett som ringt på dörren. Får väl äta upp godiset själva. Det är en jäkla balans med att vilja ha sällskap nästan hela tiden och att tvingas säga nej på grund av ork eller rädslan att bli sjuk (ha ha). Den senare ska jag väl slippa så småningom, nu vill jag bara vara färdigopererad också innan monstret börjar äta upp sig igen.

Jag vet att det blir bättre, det här är bara en svacka jag ska igenom.

Ingen behandling i morgon. Jätteskönt och lite läskigt. Jag ska bara ta extra prover som jag hoppas är bra och sedan 1,5 timmes besök på Kirurgkliniken Linköping nästa onsdag.

Vad är det egentligen jag väntar på? När börjar livet igen? Det pågår ju mitt framför näsan på mig. Jo, nu vet jag. Energin. Den som är nästintill obefintlig. Tänk dig att öppna kylskåpet och tänka koka ägg och stänga dörren igen för du orkar inte ens koka två sketna ägg. Mina fantastiska barn får en del dagar laga sin mat själva med mig hojtandes från sängen eller soffan om grader, grytor och disktabletter.

Oktober blir november. En brasa nu i kväll gjorde livet lite vackrare.

Jag är långt ifrån färdig och friskförklarad

Så här fick det ju inte bli. Det började med H i början av veckan med huvudvärk och rejäl förkylning. I fredags fick J munsår och ont i halsen. Själv har jag lite ont i halsen och huvudet, snorar lite. Fryser och svettas om vartannat. Jag får väl vara glad så länge jag slipper feber, vill inte bli så sjuk att jag måste läggas in nu när jag klarat mig så länge. 
Det vore typiskt. Jag skulle ju hämta krafter inte bli av med dem. Mår verkligen pissigt.

Jag är så innerligt trött på cancer. Försöker man tänka på något annat dyker den ändå upp överallt. I brevlådan, i reklam, i tidningar, i filmer, i talkshower, i nyheterna. Cancer står mig upp i halsen och det går inte att värja sig. Det lugnar väl ner sig lite när oktober övergår i november. Märkligt nog är jag inte trött på det sättet att jag hela tiden påminns om min egen situation (det räcker det att titta i spegeln för att göra). Det är mer "tjatet" jag är trött på. Ungefär som den där jäkla YES-reklamen. Sedan kan man väl inte tjata nog för att uppmärksamma folk på något så viktigt (och då menar jag inte YES).

Det känns som det hände något märkligt med bloggen i veckan. Från att i snitt haft tusen besökare per inlägg var det plötsligt drygt hundra. Topp-tio-inläggen har runt femtusen läsare! Jag kommer fortsätta skriva så länge jag har fysisk möjlighet. Det tog inte slut när jag hoppade ner i badkaret så jag hoppas ni hänger med mig länge till, jag behöver det.

Min resa är som sagt inte på något sätt färdig. Det är mycket, mycket kvar. Jag kommer inte operera bort bröstet, läka och sedan vara friskförklarad. Hade skiten inte hunnit sprida sig till lymfsystemet hade det varit lite annorlunda. Nu är det ingen som vet. Jag kommer få ta en sak i taget. En del besked kommer jag förstås få efter analys på det som opereras bort men då jag fått cellgifter är det ju svårt att säga hur det såg ut från början.

Fatigue - den där oerhörda tröttheten (framförallt hjärntröttheten) som är helt omänsklig, obeskrivbar och inte går att träna upp kan sitta kvar i många år efter diagnos och behandling. Sedan är det ju så att den psykiska kraschen ofta kommer när man landat i allt och inte har några pågående behandlingar eller läkarkontakter. Då när alla förväntar sig att det ska bli som vanligt igen.

Jag blev häromdagen påmind om min bästa julklapp någonsin. En skrivmaskin som jag fick julen när jag var 8-9 år ungefär. Den lyckan glömmer jag aldrig. Jag skulle ju bli författare (eller keramiker). En av mina systrar hittade denna "dikt" från ett annat sekel. Jag kan ju inte låta bli att reta mig på särskrivning och stavfel (och det hemska med att bara använda versaler) men tänker att jag ändå bara var 9-10 år.

Det är ju söndag idag och den brukar ju vara en skitdag. Det ihop med infektion gör mig tröttare än någonsin så idag fick det bli ett blajinlägg igen. Ett inlägg som inte riktigt hänger samman och som handlar om allt ingenting men som ändå blir ett minne för mig.

Äntligen - sträcka två avklarad!

Så är jag då på andra sidan cellgifter omgång två (tolv stycken Paklitaxel). I mitt långlopp står jag nu stilla på en vätskestation där jag också förhoppningsvis kan återhämta lite krafter inför sträcka tre - operationen.

Den stora lyckan igår var också att bli av med picc-linen. Det gick hur smidigt som helst och tills i morse hade jag bara ett litet förband. Kramkalas när vi gick hem. Det kändes nästan lite sorgligt att lämna all gullig personal men det vore förstås bra om jag slipper se dem igen. Jag ska träffa kirurgläkare och kirurgsköterska den 8 november. Jag fick också ett preliminärt operationsdatum den 15 november. Så om allt går som det ska är jag opererad om tre veckor. Entuttad. Sedan får vi se vad operationen visar och vad som blir sträcka fyra i loppet om livet.

 

Här dras picc-linen ut ur armen

 

Den här delen har suttit inne i min ven i armen i 20 veckor

Jag ljög lite igår för jag har inte kommit ner i badet ännu. Vågade inte bada när jag var själv hemma då jag är lite yr i huvudet och det vore ju onödigt att svimma och drunkna nu när jag ändå gått igenom så mycket. Men i morse tog jag bort förbandet och ställde mig i duschen utan att hålla armen ovanför duschmunstycket. Så underbart att bara låta vattnet skölja över hela huvudet, nedför nacken, ryggen och båda armarna. Fantastiskt! Vardagslyx! Känslan att tvåla in hela armen och att ha ansiktet och "håret" under strålarna. Om någon hört mig hade de nog undrat vad som pågick....
Men i kväll blir det bad av hela denna generösa kropp med bubbelfunktionen igång förstås.

Så underbart

Hampus som varit rejält förkyld tisdag, onsdag kom iväg till skolan idag och på eftermiddagen hade vi utvecklingssamtal med båda barnens respektive mentorer. 
Så snällt att de kunde fixa tider efter varandra och efter skoltid när det inte rör sig så mycket folk i lokalerna. Vardagslyx det också.

Än så länge har jag inte drabbats av någon förkylning men min onkologsköterska har lagt in en extra provtagning nästa vecka för att kolla de vita blodkropparna som var väldigt låga i måndags och jag ska även ta infektionsprover. För övrigt tänker jag inte planera in så mycket nästa vecka. Jag tänker ha höstlov med barnen med hur lång sovmorgon man vill. Inga krav på någonting. Jo förresten ett litet tandläkarbesök på 10 minuter med Julia.

Julia som ska sova över med sin klass i skolan i natt. Pizza, musik, lekar och allt möjligt skoj. Det är en belöning för ett läsprojekt de hade över sommaren.

Nu ska jag äntligen fylla upp badvattnet....

Var rädda om er. Hälsa på någon du inte känner. Var tacksam. Lyssna på din kropp.
Lev idag, inte igår eller i morgon. Borsta tänderna och använd blinkers i rondellen.