På andra sidan helgen

Det blir ju inte så mycket till inlägg på helgerna. Igår hittade jag ut genom värsta biverkningarna.

Söndagen var jag mest liggande men tog mig i väg på Julias fotbollsmatch med samling klockan 16. Jag tror att 90 % av barnens matcher har spelats i spöregn efter sommaruppehållet. Jag orkar inte stå så länge som drygt en timme (20 min x 3 + pauser) utan att få yrsel, särskilt när man vrider huvudet fram och tillbaka hela tiden, så jag blev sittandes i en stol under ett paraply utan att kunna röra mig för då hade jag blivit genomsur. Kall ända in i själen efteråt.

Under mitt paraply

Igår var jag på provtagning. Skjutsade först barnen till skolan, det är ju ändå på vägen och de får sova 20 minuter längre. Tyvärr strulade provtagningen igen. Den här gången var det inget fel på picc-linen men den mellandel de sätter dit för att kunna ta prover ur den fanns inte hemma. Suck! Var tvungen att bli stucken igen. Jag har inga problem med det men känns onödigt att utsätta de få kärl jag har kvar för detta då picc-linen ändå är till för att användas. Ska bli intressant att se vad de säger när jag ska göra MR-undersökningen. Onkologen (som satt dit den) säger att det går att ge kontrast i den i de tryck som krävs och röntgen säger att det inte går. Däremot kunde de göra det på Vrinnevi när jag gjorde DT buk och bröstkorg. Varje stick man slipper är ju att föredra. På vårdcentralen är de ändå snälla nog att komma och ta proverna på rummet när man ber om det. Vem vill sitta en måndag utanför lab med alla lättakutpatienter liksom. "Hej alla smittsamma sjukdomar, här är jag, bara att komma och ta för sig"

Igår togs det även njur- och leverprover och de verkar finfina (så även mitt blodstatus).
Var också på min veckomassage/akupressur vilket jag tror bidrog till att jag sov som en stock i natt. När barnen gått till bussen sov jag nästan fyra timmar till. Tror det är någon slags kompensation till vad kroppen utstår under helgen. Nu önskar jag lite mindre regn dagtid så kanske jag kan ta mig ut lite åtminstone. Onsdag, torsdag är bästa dagarna. Fredag kan variera. Lördag och söndag är skit och måndag, tisdag lite mittemellan.

Dagen D närmar sig. Dagen för besked om behandlingsresultat och fortsatt planering. Lite drygt två veckor kvar. Måndagen den 2 oktober är fullbokad. Provtagning på vårdcentralen på morgonen. 12.30 mammografi och ultraljud och klockan 14.oo den superjobbiga MR-undersökningen. Ska upprepa mitt mantra (till dunkandet från maskinen) från förra gången: krymp, frisk, krymp, frisk, krymp, frisk. Då kommer jag in i någon slags meditativt tillstånd och en timme går att genomlida. Tisdagen får bli vilodag. Onsdagen behandling och torsdagen den 5 oktober: BESKED! Alla tummar som finns att tillgå klockan 10.30 kan väl samlas i en gemensam kampsång då.

Vilket besked som än kommer till mig då tänker jag fortsätta mitt lopp (klicka på ordet lopp så kommer du till det inlägget) tills jag inte längre står på benen. Jag vet att jag har toppar (nåja, små kullar i alla fall) och dalar i mitt mående. När jag står där högst upp är inget omöjligt, jag låter mig inte besegras av ett skitmonster och när jag ligger på botten kan ett uttalat ord, eller misstanken om det, få mig att mentalt skjuta mig i huvudet.

Jag skulle vilja skriva mer än vad jag gör. Framförallt skulle jag vilja skriva mer vettiga inlägg men hjärnan är inte riktigt med och tankar är svåra att formulera. Ibland har jag ett glasklart inlägg mitt i natten men nästa dag är det som bortblåst. Idag har jag dessutom haft världens huvudvärk (tror det kommer efter massagen också) och då blir det ännu svårare.

I morgon är det behandling - tjoho. Sju av tolv eller tio av femton om man så vill. Veckorna rusar på och med tanke på hur jag redan mådde för ett år sedan är jag glad att jag sitter här idag och inte är ensam i min kamp. Något händer.

Så här på slutet vill jag uppmana er som bor här i närheten att hänga med på detta "Run of Hope-evenemang" till förmån för Barncancerfonden den 7 oktober. För egen del är ju inte lördagar de dagar jag skuttar ur sängen men kan man inte vara på plats kan man ju bidra med en slant. Initiativtagare är en "klasskompisförälder". Tummen upp!!

Klicka här för info om evenemanget: Ta mig till Run of Hope.

Livskraften och mångfalden i allt levande är stark ibland