Ett livstecken

Jodå jag lever. Det här blir nog inget långt inlägg men känner att jag måste uppdatera mig lite.

Som vanligt med behandling onsdag mår jag som sämst från fredagskväll till söndagskväll ungefär. Lite typiskt när man vill vara en så bra familjemedlem som möjligt. När jag är själv hemma kan jag ju ligga och tryna hur mycket jag vill och det är knäpptyst så jag har ingen att bli arg på.

I fredags fick jag i alla fall svar från "lönekontoret" att siffrorna ser konstiga ut på specifikationen beroende på att de ska matcha Regionens bokföring men allt är som det ska och jag är inte skyldig något mer. Lite senare fick jag mail att det är klart med AFA och jag får ersättning 9 månader därifrån med en enorm start på 64 kronor den här månaden. Därefter ska det dock bli runt 2000 kr i månaden.

Vilade mycket fredag och lördag. Lördagskvällen tillbringades i Evalund hos farmor och L där vi (Hampus och jag) intog årets första kräftor, de andra åt räkor. En fin kväll som avslutades med pilkastning men där någonstans slog släggan till för den dagen och jag var tvungen att åka hem och lägga mig men glad att jag kunde vara med överhuvudtaget.

Söndagen var det fotboll för hela slanten. Henke och Julia i Krokek och jag och Hampus i Valdemarsvik i ett regn utan dess like. Klarar att stå upp ungefär 20 minuter sedan gungar hela omgivningen och jag får svårt att fokusera blicken. Riktigt läskigt och jag hoppas jag inte svimmar. Men det var inte direkt väder för att släpa fram stolen och sitta ner men det tål att tänkas på till nästa gång.
Hemma tittade jag på IFK på TV men det liksom saknas något där. Mål kanske? Såg även matchen Malmö-Göteborg, där var det känslor minsann.

Resten av kvällen gick åt att hjälpa Hampus att packa inför lägret de ska vara på i S:t Anna måndag och tisdag med övernattning. Det blir nästan lika mycket packning en natt som fyra i Vimmerby. Tre par kalsonger och strumpor mer bara. På onsdag är det Julias klass tur.

Känner att biverkningarna liksom samlar på sig och blir längre och värre för varje behandling. Nu har jag magkatarr som känns ända upp i halsen. Ont i kroppen, huvudet. Ögonen rinner och rycker. Inte för att det är någon biverkning men jag biter ihop käkarna så de krampar. Måste försöka ta mig till tandläkaren och fixa den där biten som saknas också.

Med tanke på packningen skjutsade jag barnen till skolan i morse och sedan åkte jag till Söderköping för provtagning. Sedan tillbaka hem och sov ett tag till. Det är inget glamoröst liv man lever men jag lever och hoppas det ska vara värt det jag genomgår nu.

På huvudet ser jag ut som en persika....