Jobbig period

Efter Bullerby-dagarna som förutom infektionen med feber sista dygnet var jättebra har den här veckan varit hemsk. Förutom febern och CRP-stegringen mycket huvudvärk, hopplöshet, frustration. Inte känt mig ett dugg motiverad att skriva något i bloggen och vad ska man skriva när man bara vandrar mellan sängen, toan, soffan. Jag är ganska säker på att huvudvärken kommer från nacken, jag känner igen den, men microtankar tänker metastaser i hjärnan. Jag tycker dock att bröstet känns ganska bra och det är ju skönt.

I morgon är det som sagt dags för provtagning igen. Hoppas det ser bra ut och att det blir behandling på onsdag. På tisdag är det tio år sedan min absolut första cellgiftsbehandling. Fy farao vad dålig jag var då. Kräktes 18 gånger på ett dygn.

Det där med att historien upprepar sig. Gillar som sagt inte siffran 7. Definitivt inte årtal som slutar på 7. För tio år sedan hade jag cancer. För tio år sedan gifte sig en familjemedlem, i år gifter sig en annan. För tio år sedan fick barnen en kusin, i höst får de en ny kusin. För tio år sedan dog min mamma och Henriks pappa, vi får hoppas det inte blir en upprepning på två dödsfall. 1997 var också ett riktigt skitår men det kan jag återkomma till någon annan gång.

Nog om det, bara huvudvärken ger med sig (lite bättre idag) ska jag nog ta upp kampen igen.

På spikmattan. Det är ju inte håret jag har ont i åtminstone

Tänkte dela med mig av ett tips som jag vet att några av er redan fått. J ville som 6-7-åring ha en kanin. Vi sa nej men hon höll på att tjata hål i huvudet på oss. Ofta är det ju roligt till att börja med men jag hade ingen lust att ta hand om den i tio år efter de första veckorna. Det räcker med tre katter. Vi gjorde en deal. Hon skulle få en kanin om hon skötte om en sten som en kanin i en vecka. Mat, rengöring och kel morgon och kväll. Efter två dagar ville hon inte ha någon kanin och har aldrig nämnt det igen.

Tjing!

Kaninen Sten