Kom fram precis lagom med tio minuter till godo (frukten av att få skjuts och inte behöva leta parkering). Jag hann dock inte med hotellbaren idag. Rätt in i behandlingsrummet för omläggning av picc-linen. Idag blev det säng istället för stol under behandlingen.
Noggrann övervakning med bland annat blodtryckstagning med jämna mellanrum. Till att börja med droppade det in väldigt långsamt och sedan snabbare och snabbare. Det är lite lurigt att ligga och känna efter om det börjar klia, man blir varm, svårt att andas, ont i ryggen. Snacka om att känna efter minsta ryckning. Men det gick bra utan några känningar. Nästa gång är man också extra försiktiga och sedan är det "bara att köra på".
 |
| Där uppe till höger ligger soldaterna och skvalpar |
Det är vansinnigt mycket folk som passerar i sängarna och stolarna. Idag träffade jag på en annan patient för andra gången. Hon hade nu hår - härligt! En av de andra får samma behandling som jag men hade bara fyra behandlingar kvar men med gott mod och en trave böcker och filmer är jag snart där. Om allt går som det ska och jag kan få alla behandlingar får jag den sista 25 oktober.
Inför varje behandling väger man sig. Jag har ju försökt låta bli sötsaker helt och hållet och dragit ner på bröd och mjölprodukter och ändå lyckats bli av med cirka 4 kilo. Önskar helst 15 kg till i lagom takt men det tyckte inte min sköterska, Däremot tycker hon det är bra att jag håller mig relativt stabil för det är vanligt att man går upp i vikt, förmodligen p.g.a. kortisonet och att man rör sig mindre.
Nu är det bara att vänta och se hur jag kommer må. Jag hoppas att jag får samma känsla i bröstet, att det mjuknar och svalnar (det är relativt svalt hela tiden nu). Efter cirka 8 veckor från behandlingsstart görs ny mammografi/ultraljud/MRT och sedan läkarbesök på det. Det blir ju väldigt avgörande. Men nu ska jag leva som en tillfrisknande, glad knas som älskar livet fram tills motsatsen bevisats. Förhoppningsvis får jag mer ork nu när behandlingarna inte är lika starka utan mer jämna. Tackar också vänligt men bestämt nej till baciller och virus.
Traditionsenlig lunch på Ekkällan - kanske snart kan få bli sponsrade av dem. Idag tog H strömming med mos och lingon och jag tog kycklingfilé med stekt ris, barbequesås, tzatziki och grönsaker. Smakade bra men jag är inte särskilt hungrig.
Idag är det tio år sedan min mamma tog sitt sista andetag. Jag kunde inte vara där den dagen eftersom jag var så sjuk av mina cellgifter men jag är väldigt tacksam för mina fina systrar. Dagen efter kunde vi åka upp och ta farväl. Jag var 32 år när min pappa dog (aspirationspneumoni - fick kräks i lungorna och kvävdes) och 38 när min mamma dog (i sviterna av en stroke och ett mycket dåligt hjärta). Det är lite för tidigt. Mamma fick i alla fall se våra barn men de har inga minnen av henne. Senare i höst är det tio år sedan även deras farfar dog, också alldeles för tidigt av ett elakt monster, nio dagar efter att fått besked om det. Det gör mig ännu mer stridsbenägen. Barnen "måste" få ha kvar sin mamma åtminstone tills de själva har familj och är självgående. För tio år sedan trodde jag inte jag skulle få vara med om deras första skolavslutning - nu vill jag ännu mer. Man kan alltid önska!
Nu fortsätter kampen. Timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.....
Var rädda om varandra!
Njut varje dag du känner att din kropp klarar det du vill att den ska klara.
 |
| Fina, fina - ni klarar er väl utan mig ett tag till? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar