Händer det något i bröstet?

Igår blev det ingen blogg. Var ganska trött (sov till 10.40!!!) och kände mig andfådd. Orkade skjutsa J till en kompis och sedan tog jag det väldigt lugnt och funderade på vad jag eventuellt kände för nya biverkningar med det var ganska lugnt förutom trötthet och andfåddhet. Man ska inte läsa biverkningslistan för noga för då är man snart död av den orsaken. Besparar er alltså den läsningen men tänk ALLT!

Kan lugna mig med att jag får vara i solen utan vantar och strumpor men inte ligga och pressa i solen på en strand - och vem vill det när man inte får bada? Men förmiddagskaffet och boken på altanen som ger så mycket energi är tillåtet men jag måste vara försiktig så jag inte bränner mig, det hade inte något med nervpåverkan att göra, förhoppningsvis inte heller snabbare nagel- och hudavfall.

De säger regn och åska i morgon, men inte idag!

Fantastisk eftermiddag/kväll med närmaste arbetskamrat A. Vi tänker så lika så det är läskigt. Perfekt, för då behöver man nästan aldrig fråga vad den andra tycker. Jag har varit med om det en gång i min "yrkeskarriär" tidigare också, det där att bara behöva titta på varandra så förstår man. Du vet vem du är och jag saknar dig massor, men du vill inte bli omnämnd här :-).
Jag har förresten alltid haft jättebra arbetskamrater och gör ingen skillnad på dem men vissa är man lite närmare och mer lik i personligheten så jag vill absolut säga att jag saknar alla er jag inte jobbar med längre och alla er som väntar på mig just nu (hoppas jag).

Vi fick en fantastisk sommarkväll i värmen på altanen och många goda skratt blandat med lite allvar. Sedan såg jag lite av matchen Göteborg-AIK, slängde in en hundring när den var värd 6,25 gånger pengarna och tänkte att de (Göteborg) nog skulle vända. Katjing (eller hur det nu stavas) 625 kr. Lite ont i magen när AIK "kvitterade" på 5,20 minuters övertid.... dock bortdömt mål.

Nu följer jag också bröstets utveckling med "spänning". Monsterskiten håller väl på som bäst därinne (ser honom lite som Karius och Baktus). Hoppas det lilla jag känner är hur han förgås och inte tvärtom. Tutten är lite buckligare (vilket ju kan bero på att vävnaden går tillbaka och han syns lite tydligare?) och i förrgår kliade den lite men oftast är den fortfarande sval som den ska vara. Det är en jätteviktig tid jag har framför mig. Håll era tummar.

Det är redan fredag och på måndag provtagning och sedan onsdag ny behandling. Känns bra att det inte så mycket dö(hehe)tid. Helgerna ägnas mest åt familjen, det blir fotbollsmatcher för både H och J nu framöver. När jag orkar är det ju dem jag vill vara med och gärna åka i väg och göra saker, tex minigolf, fotboll, äta glass, gå på bio.
Samtidigt är inte de särskilt intresserade att bara hänga med mig här hemma och det ser jag som ett sundhetstecken, att de inte lider av att jag faktiskt har en dödlig sjukdom utan bara är en lite tillfälligt tröttare mamma utan hår som åker till sjukhuset för att bli frisk.

Att vara tjatande mamma har konstigt nog inte ändrat sig ett dugg och syskontjafset kan få mig galen när jag inte mår bra men jag försöker också se det som sunt. För barnen är det en vanlig vardag. Tänk om jag, (när de blir tjuriga för att man säger åt dem duka av, stänga av datorn, gå och lägga sig) skulle förklara att de ska vara glada så länge jag tjatar för i morgon kan jag vara död.

Ibland måste jag också göra saker för att tanka energi och kunna vara en så bra mamma/fru som det bara går. Det kan vara massage, att Henke tar med sig barnen på något kul (idag blir det bad för dem) och att då passa på att vara helt själv hemma eller att åka iväg och hälsa på någon(stans). Gå på stan och annat går bort, det blir för mycket intryck för hjärnan och risk för baskilusker. Mycket av detta gör jag också för att få kroppen att fatta att den ska göra som jag säger och fortsätta leva - låt den tro att "allt är precis som vanligt".
Tänk frisk - bli frisk!

Några år sedan - men samma goa ungar nu som då