Bröstet blir bättre....

Det är en lite härlig känsla när jag känner själv att svullnaden går ner, bröstet blir mjukare, svalare och gör nästan inte ont alls. Om det nu beror på cellgifterna eller att kortisonet tar bort själva svullnaden vet jag ju inte men det är ju bra att det går tillbaka. Tyvärr vände det åt andra hållet igen ungefär halvvägs förra kuren, men förhoppningsvis är det bättre än bara värre och värre.

Illamåendet ligger och smyger men jag kuperar det med Primperan. Tagit andra Zarzio-sprutan vid 18-tiden och ännu ingen benvärk.
Det är verkligen en heltidssyssla att vara sjuk. Bara att ha koll på alla omläggningar, provtagningar, undersökningar, besök och behandlingar.... Dosetten är laddad för natten så jag kan ta morgonmedicinerna så fort jag vaknar och mår illa. Skulle aldrig ha koll på vad jag stoppat i mig och inte utan den.

Här räcker inte en laddning per vecka utan 5-6 sorter per dag!!
Har fått numrera istället :-(

Ändå är jag märkligt lugn. Jag vet någorlunda vad jag har att kämpa mot och känner inte samma hjälplöshet som i höstas då jag var ensam i hela världen att förstå. Har också fått min sjukskrivning godkänd fram till 31 oktober. Hade liksom inte orkat kämpa mot Försäkringskassan också. För tio år sedan blev jag ifrågasatt om jag verkligen fortfarande var i behov av sjukskrivning efter 14 dagar och jag nekades först ersättning. "Chocken borde väl ha släppt". Då gick jag ju och väntade på operation och gick inte på cellgifter men jag var ju föräldraledig och hade en tvåårig kille och en femmånaders liten tjej hemma och det var tillräckligt jobbigt att klara att vara mamma dag och natt när jag var ett psykiskt vrak. Det löste sig till slut och jag blev sjukskriven och Henke fick VAB:a ett drygt halvår ungefär om jag minns rätt.

Känner att jag bara tjatar om samma saker i mina inlägg men skriver bara vad som finns i min hjärna just när jag skriver. Ni får ögna igenom det ni känner igen. Uppdaterar ju alltid nyheter så ni vet och just nu händer det inte så mycket.