Nedräkning och förkylning

Fyra dagar kvar till omgång tre av Epirubicin/Cyklofosfamid. Tudelade känslor. Vill förinta monstret så fort det går men vill inte ha mera biverkningar. Verkar bli tröttare och tröttare.

När jag läser om de olika preparaten verkar det ändå som det oftast är mildare biverkningar av nästa sort. Dock berättade doktorn sist att man kan få allergiska reaktioner av den och då måste byta till en annan. Hoppas slippa det.

De här dagarna när det inte är behandling, provtagning, omläggning, undersökningar försöker blir nästan långtråkiga men så fort jag försöker göra något blir jag helt slut. Är just nu uppslukad av "Kaninjägaren". Länge sedan jag läste en bok från pärm till pärm på några dagar. Har ju aldrig haft tid liksom.

Tyvärr är hela familjen lite halvförkyld. Vet i tusan var den skiten kom ifrån, det började med Henke. Jag hoppas jag inte får feber (38 grader) och måste kontakta Onkologen. Hoppas också Hampus slipper för det vore typiskt om han får sin "förkylningsastma"/hosta lagom till Bullerby cup. Han som äntligen varit frisk en längre tid och börjat få upp flåset, varit ute och sprungit, cyklat, hoppat studsmatta och hållit igång.

Igår efter min underbara massage/akupressur åkte jag och H hem till arbetskompis A och fick smaskig lasagne och ett härligt samtal en ljummen sommarkväll. Skulle så gärna börja jobba igen efter ledigheten. Saknar det sociala med arbetskamrater. Saknar förresten själva jobbet också. Jag älskar att jobba, vara igång och ha fullt upp (nåja till en viss gräns).

På måndag är det först provtagning (för att se att jag kroppen klarar behandling på onsdag) och på eftermiddagen ska jag faktiskt försöka vara med på en liten utbildning i kroppens meridianer och akupressurpunkter. Jag hoppas jag orkar för jag tycker det är intressant. Har ju alltid mått bra av till exempel zonterapi, akupressur, akupunktur, qi gong m.m.

De här dagarna när det inte händer så mycket känns det ibland överflödigt att blogga. Blir mest blaj kan jag känna. Inte särskilt intressant. Jag tänker inte så mycket på att jag faktiskt är sjuk, förutom den där påtagliga tröttheten då. Ibland kan det skölja över mig en pytteliten ångest men absolut hanterbart.

Man måste ändå tänka på att trots goda besked vid senaste läkarbesöket är det långt, långt kvar. Tretton behandlingar och efter det framåt november operation av bröstet (och därefter strålning). Det är nog det som skrämmer mig mest. Narkos är vidrigt. Snacka om att tappa kontrollen. Kunde jag skulle jag söva och operera mig själv. Jag har ju liksom opererat mig både här och där och vänjer mig aldrig. Dessutom mår jag ofta väldigt illa efteråt. Öronen är opererade två gånger, gallan, hudfibrom, två operationer förra bröstcancern, en "missed abortion" (ett sent missfall som fick opereras bort). De två finaste operationerna resulterade dock i fantastiska resultat. Båda barnen är födda med kejsarsnitt, Hampus akut och Julia planerat. Summasummarum nio operationer. Kan inte säga att jag ser fram emot denna. Jag kommer inte sätta in någon "reservtutte". Känner att jag vill ha koll på vad som händer där under. Löstutte i BH:n får det bli. Önskar egentligen ta bort båda men det är inte det enklaste att få igenom. Är det dock så att en genetisk utredning kommer fram till att min neurofibromatos kan ha samband med min bröstcancer kan jag få operera bort det andra bröstet också.  

På något sätt måste man ju komma ut