Nu har jag ju fått alla svar jag kan så här långt och innan det drar igång igen med nya undersökningar, läkarbesök m.m. så nu kändes det som rätt tillfälle och jag ångrar mig inte.
Dock bubblar sorgen att inte riktigt blivit tagen på allvar upp igen. Gjordes allt rätt enligt de rutiner som ska finnas eller blev jag felbehandlad? Klagar absolut inte på den hjälp jag får nu men det gick 9 (nio!) månader innan jag fick behandling. Så just de anteckningarna innan rätt diagnos är jobbiga att läsa. Hela tiden diagnostiserad som lymfödem/infektion i bröstkörtel. Sedan PANG spridd bröstcancer med en jättetumör och dessutom inflammatorisk - det jag oroade mig för hela tiden. Visst, jag fick så småningom göra de undersökningar jag kunde förvänta mig och där kunde man inte se något i höstas men skulle man gått vidare tidigare med tex MRT? Så sent som två veckor innan cancerbeskedet var fortfarande diagnosen lymfödem och därför har jag ju försökt luta mig tillbaka på det och trott att det är väl så det känns fast med en gnagande oro därinne.
När jag har tagit upp ämnet lite löst och att jag är ledsen för det har jag mest fått beklagande att det var ju tråkigt att det blev så här och visst måste man se framåt, historien kan inte skrivas om men det irriterar mig. Så idag har jag faktiskt funderat allvarligt på om jag felbehandlats och på något sätt har rätt till skadestånd? Eller har jag bara haft en rejäl otur? Detta kan ju utredas opartiskt av tex LÖF, Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag. Har man rätt kan man få ersättning för inkomstförlust, sveda och värk, extra kostnader m.m. Avlider man kan anhöriga få ersättning, hjälp med begravning m.m.
Det känns kanske inte riktigt rätt att skriva om det här men jag tror att de flesta redan räknat ut av mina texter att jag upptäckte detta för länge sedan och prognosen är högst osäker. Jag kan inte vänta tills det är för sent. Jag vill inte hänga ut eller döma några enskilda individer men jag vill veta att de rutiner som finns när en patient som haft bröstcancer söker för sådana problem igen har följts. Om de har det, kanske de behöver göras om?
Oj, det blev mycket text om det men kände att jag behövde få det på pränt medans hjärnan hänger med.
I förmiddags var jag på min akupressur/massage. Så skönt avslappnad efteråt. Tack snälla M för skjutsen fram och tillbaka.
Toppenväder ikväll och man borde kanske varit på Speedway, en annan favoritsport att titta på men har inte riktigt orken. Just nu satsar jag allt på att orka hänga med till Vimmerby.
Det blir ju ganska mycket TV-tittande för tillfället och om inte YES gör om sin reklam snart får jag ett allvarligt anfall. Kan inte vara nyttigt för mig i dagsläget.
Avslutar med en arkivbild, tejpad legitimation, den hängde väl med i bakfickan några kvällar.
 |
| För inte sådär allt för länge sedan, eller? |
Jag förstår om du vill gå vidare med det där.
SvaraRaderaOch så där ser du ut i mitt huvud. LOL
Ja, vi ändras aldrig efter 25, eller hur?
SvaraRaderaInte enkelt. Förstår att du är kluven, men utifrån det jag läst om processen genom bloggen så skulle jag nog vara rätt så tokig av ilska om det var jag... Snacka om "Vad var det jag sa". Eller lika gärna: "Hur svårt kan det va'? Du har ju serverat diagnosen på deras bord från första stund.
SvaraRaderaDet kan mycket väl handla om fel idiot på fel position, lite hårt sagt. Jag har tyvärr stött på det fenomenet tillräckligt ofta för att bli mycket misstänksam i alla vårdsituationer jag hamnar i. Godtyckliga bedömningar, paragrafryttare och ren inkompetens. Även om jag förstås aldrig varit allvarligt sjuk. Och regelverk i sig får en många gånger att baxna, oavsett instans. MEN, det finns förstås många som är fantastiskt duktiga också ska sägas!
Gå vidare eller inte... Det gäller väl att värdera orken/den negativa energin och tidsinvesteringen mot eventuell payback, för din personliga del och familjens. Men ett ytterligare perspektiv (som får mig att rysa lite) är ju tanken på hur det skulle kunna gå för andra i samma situation ifall där finns oupptäckta brister. En utredning kanske kan bidra till att andra slipper hamna där du gjorde? Det är högst anmärkningsvärt att det kunde gå så illa, trots att du är en stark och talför person med stor kunskap om olika sjukdomar och vården som helhet p.g.a. ditt jobb. Hur dåligt ska det då inte i teorin kunna gå för de som inte har de speciella resurserna? Som inte vågar eller kan stå på sig när dörrar stängs. Kanske där finns liv att rädda?
Så se det inte i första hand som en "hämnd" och ha dåligt samvete tycker jag, utan tänk på det som något som skulle kunna ge en liten mening åt ditt elände indirekt. Ifall det visar sig att det du varit med om kan bli till lärdom och fröet till något gott på sikt.
Spridda kvällstankar från mig! <3
/E.E
Precis så jag tänker och tvivlar. Vill inte hämnas. Vill att det inte händer igen. Livet och friskhet går aldrig att värdera men en granskning utifrån kan aldrig vara fel egentligen. Har förstått att det kan ta år innan någon form av beslut men finns inte jag då kommer ersättning till ännu bättre hjälp. Kanske inte ens rör sig om så mycket. Sedan funderar man på om man blir annorlunda bemött under tiden. Lutar åt att få till ett samtal med någon ansvarig först. 🤔
RaderaJa, där finns många synvinklar. Som sagt, inga pengar i världen kan laga det här, men vore trots allt till hjälp för er oavsett hur framtiden blir. Så ser systemet ofrånkomligen ut i samhället, ett skadestånd måste ju bli pengar även om det känns tudelat och lite ihåligt på något vis. Så man behöver inte känna sig girig för den skull tycker jag! Men den viktigaste vinsten som sagt vore den som andra kan göra, de patienter som tyvärr kommer efter i samma fotspår. Och så sinnesfrid för din egen del kanske.
RaderaAtt man är en "bråkstake" eller inte ska självklart inte påverka vilket bemötande man får, men så är ju tyvärr ofta fallet ändå. Så om de som skulle bli granskade fortfarande är i kontakt med dig i samband med behandlingen är det ju ett vägande skäl tyvärr. Ingen vet hur det kan mottagas. Man upphör aldrig att förvånas och rent krasst så har du lagt ditt liv i deras händer just nu. Å andra sidan är det ju i sig oproffsigt att inte ge alla likvärdig behandling (vän eller "fiende") och då kanske det är ännu mer angeläget att bli synad? Är man oskyldig ska man inte ha något att frukta, som det heter.
Klart vårdpersonalen svarar med en klapp på huvudet när frågan kommer upp. Svårt att sitta på två stolar säkert, de vill väl inte piska upp något mot det egna laget oavsett vad de själva anser inuti.
Men historiens faktum kvarstår och känns ganska så oerhörda när man räknar upp punkterna i händelseförloppet. Visst, den här typen av cancer är väl vad jag förstått känd för att vara svårdiagnosticerad. Vet inte om det är för att symtomen liknar annat väldigt länge eller för att det inte finns bra metoder/undersökningar i ett tidigt skede? Men att det ska hinna växa fram en elak knytnäve hos en patient som hojtat rätt så högt och länge innan polletten trillar ner, det verkar vara utan ursäkt.
Att smyga lite i kulisserna först och samtidigt suga på karamellen verkar klokt. Ja, eller smygstadiet kanske är sedan länge passerat redan nu med tanke på de... (kollar) ...62 637 besöken på sidan?! ;)
/E.E
Ps. Nu uttalade jag mig kanske lite väl mycket i termer av "den skyldige" här ovan, men gör tillägget att det som sagt lika gärna kan vara själva systemet/rutinerna som inte hållit måttet. Och att en granskning därför inte nödvändigtvis blir en häxjakt, utan till hjälp för ALLA leden. Men är förstås inte så insatt i ämnet. Jag har bara tyckande som kvällshobby!! Ds.
Radera