BOOM! Rätt in i väggen, kastad av en osynlig hand som höll ej rejält strupgrepp på mig. Jag hängde och dinglade med benen. Sedan vred handen tag runt magen också och pressade mig tom. Hjärtat pickade snabbt. På svaga ben gick jag mellan toan, sängen, soffan, köket i en cirkel.
Det var med yttersta ansträngning jag tog mig in till stan och hämtade min fina råsaftpress. Är nog lite kär men vi får se när jag orkar prova den.
 |
| Snygg.... |
Sedan åkte jag på min massage/akupressur. Gudomligt och blev mycket piggare efter det. Men också där måste jag lära mig hushålla med det jag boostat. Vi var på "grannträffika" direkt efter och det var supertrevligt men såhär i efterhand borde jag nog gått hem lite tidigare.
På kvällen blev allt väldigt känslomässigt påtagligt. Henrik, barnen, I och L åker idag iväg över helgen och firar min svåger som fyllt jämnt. När de packade igår och jag kände att jag inte ens orkade tänka kom tårarna rinnande. Jag vill också packa. Jag vill också åka. Jag vill ha ett vanligt liv igen. Jag vill orka. Jag orkar inte ens hjälpa dem att packa. Jag vill hjälpa, jag vill styra. I badrumsspegeln ser jag ett köttigt, uppblött, äckligt monster med snor och tårar hängande som strängar. Det är jag själv. Ett annat monster än det jag vill besegra. Eller går jag kanske den här kampen mot mig själv? Jag står i båda ringhörnorna. Jag är både hemmalag och bortalag.
När jag känner mig så här dränerad och totalt utmattad blir jag rädd. Har jag bara dagar kvar?
De ger sig iväg klockan sju på morgonen. Själv står monstret kvar inlindad i ett gammalt lakan (man kan ju inte visa sig hur som helst för folk), med förbandet runt armen och inte mycket till hår på huvudet. "Kram", "Hejdå", Älskar Er", "Hör av er när ni kommer fram". "Hälsa".
Sedan blir det knäpptyst. Bara regnet som slår mot rutan. Somnar om till nio.
 |
| :-( |
Stor stor stor kram. Jag har varit nära min mamma när hon dog i vår ålder av cancer. Hon dog hemma med en grupp från sjukhuset (Linnea?)alltid tillgänglig. Även om man tyckte att slutet gick fort så tog det i alla fall tid och var en process som de professionella ser. De kunde t ex berätta när jag skulle åka hem och de sa i från två dygn innan hon dog och då hade hon inte orkat mycket de sista 2 månaderna utan någon cytostatika inklippen. Jag vet inte om det är någon tröst och jag förstår att tankarna kommer, men man får tid.
SvaraRaderaNu satsar vi på att medicinerna har gjort det de ska och att svulsterna har minskat betrakligt. Kram kram
Jag vill bara precisera att det var långt innan 2 dagar som vi visste att det var nära. Hon levde 16 månader efter att hon fick besked om att de aldrig kunde få bort cancern och att det kanske skulle ta ett år.
SvaraRaderaJag tror på det här, Marie! Behandlingen verkar fungera.
Stor kram till dig!
Radera❤️❤️❤️
Hej Marie! Vill "bara" ge mig till känna då jag brukar läsa din blogg. Du skriver och beskriver allt så bra... Jag verkligen berörd.. Tårarna rinner.. Det du beskriver är ju min värsta mardröm som finns i bakhuvudet och "spökar", även om jag inte så ofta tänker på ev återfall/ny tumör.. (Har haft en trippelnegativ (utan spridning) vilken opererades bort nov.-14.. Därefter cytostatika och strålning...) Beklagar verkligen det du och din familj går igenom nu.. igen... Kram till dig!
SvaraRaderaMycket kärlek till dig!
RaderaJag tror hjärnan och själen anpassar sig efter omständigheterna. När jag var sjuk första gången mådde jag mycket sämre psykiskt i form av oro för spridning än nu. Egentligen oroade jag mig tio år i onödan.
Håller tummarna att det ska gå bra för dig!
Glad att du skrev här!
Kram ❤️
Såg att jag skrev som "unknown", det var inte meningen. Har ju ingen anledning att vara en "hemlig besökare" på din sida.. ;) Jag heter Jennie Eriksson och är oxå medlem i Tnbc-gruppen på FB.. Vet att jag kommer skriva mer här och förhoppningsvis uppmuntra ditt skrivande!
Radera