Dagen före dagen.....

Idag var det återigen dags för en tur till vårt fina Söderköping. Inte många vårdcentraler där man från väntrummet ser båtarna på Göta Kanal passera strax utanför fönstret. Vacker miljö och mina farhågor att hela parkeringen skulle vara upptagen av husbilar visade sig inte stämma. Dock tar det varje gång ungefär två timmar hemifrån tills jag är hemma igen vilket tar på krafterna. Tog prover och lade om picc-linen. Jag har inte hört något från Onkologen i eftermiddag/kväll vilket betyder tre Zarzio-sprutor till. Benvärken och huvudvärken ligger och lurar lite så jag förbereder mig på lite smärta igen.

Passade på att ta hem några bitar sushi att avnjuta i solskenet på altanen. Tur vi har tak på densamma för helt plötsligt som sig bör en vanlig svensk sommardag kom regnet.

De gick att äta under tak också!

Har ni hört talas om cytohjärna? Inte? I mina kretsar är det den minidemens som faktiskt rent fysiskt drabbar hjärnan på grund av cellgifterna. Man glömmer vad man tänkte göra, tappar ord, kan inte tänka logiskt längre, klarar inte för mycket intryck, humöret blir labilt och lite till.
Självklart är det svårt att säga vad som beror på vad men helt klart existerar cytohjärna.

Morgondagen ger lite fjärilar i magen. En sådan där milstolpe. Ny mammografi och nytt ultraljud av bröstet klockan 9.30. Strax därefter 10.45 ligger jag på mage 45 minuter i MR-kameran med tuttarna ut genom ett hål i "bänken" och armarna sträckta fram över huvudet.
Själva undersökningarna beskar jag med. Bara att bita ihop.

Resultaten är dock mycket viktiga. Jag vet att jag förmodligen inte ska förvänta mig några under. Vid fösta läkarbesöket fick jag veta att tumören troligen inte har reagerat så mycket av dessa två behandlingar. Resultatet påverkar bland annat om jag ska ha cytostatikacykel nummer tre av EC eller byta till Paklitaxel redan om två veckor.

När jag ligger där ska jag mentalt bara tänka positiva tankar.
Den har krympt, lymfkörtlarna är mindre, inget nytt har tillkommit.
Om och om igen tills det blir en sanning.

Svaret får jag antagligen i samband med mitt läkarbesök på Onkologen på tisdag. Då sätter vi ut portarna för andra åket. Jag ser mig inte bara som åkare utan jag är med och sätter banan på mitt sätt utifrån mina möjligheter att påverka. Just nu sitter jag i liften på väg upp på toppen, redo att kasta mig ut så småningom. Hoppas dock det räcker att hålla sig till slalom för något störtlopp vill jag inte veta av.

Redo för nästa strid