Så ända in i döden trött

Jag är så trött. Näst intill död tror jag. En liten förkylning gör säkert sitt och kroppen jobbar för fullt. Jag sover tio timmar men är ändå nästan medvetslös när jag går omkring hemma. Ser ut som ett levande lik i spegeln med påsar under ögonen, svarta som natten och hängandes ända ner mot hakan.

Det är i de här stunderna man förstår de som "mot slutet" väljer att avbryta sin behandling och hellre lever kortare och har ett liv än är medvetslöst trötta hela tiden några månader längre.

Det är nästan så man längtar till Betapred-kuren och att inte sova mer än en timme i taget på natten. Jämfört med den här bedövande tröttheten tror jag att jag föredrar det.

Om någon/några (jag tror faktiskt ni är ett gäng) "cancervänner" därute har något piggtips tas det tacksamt emot.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

På tal om gårdagens inlägg där jag skrev att det är mycket behandlingar och undersökningar kvar på min resa så glömde jag skriva att jag nog sett rekordet i att få en kallelse i god tid. Jag ska på MR av bröstet den 9 oktober.