När livsandarna återkommer

Vaknar till en helt fantastiskt vacker morgon. Har sovit som en stock från runt midnatt till åtta utan att vakna en enda gång. Känner mig faktiskt utvilad och ganska pigg. Nu ska jag inte göra bort mig och sätta igång med några stordåd utan njuta av dagen. Har fått hälsningar från Västergötland att de har det gött där borta också allihopa. Samtidigt som man vill ha hela familjen samlad är det ibland väldigt skönt och välbehövligt att vara alldeles själv.

Jag fick sådana fina kommentarer på gårdagens inlägg. De ger mig så mycket tillbaka.
Ni får så gärna ställa frågor den vägen. Kan jag på något sätt hjälpa är ingen gladare än jag.

Igår kväll fick jag sällskap av mellansyster (jag är yngst av tre) I. Hon hade med sig kinamat så slapp jag styra med det. Annars lagar H (och lilla H gillar också att laga mat) mycket av maten nu för tiden och det är jag evigt tacksam för. Annars skulle det inte bli så mycket lagad mat de dagar jag mår dåligt.

Om jag fortsätter må som jag gjorde i går kväll, i natt och nu på förmiddagen är jag ganska säker på att mycket av den trötthet och annat skit jag känner av beror på biverkningar av Zarzio-sprutorna men jag vågar inte riktigt ropa hej ännu.

I natt räddade jag förresten hela Universitetssjukhuset i Linköping från att sprängas. Jag tog bomben som någon placerat, gick med bestämda steg genom hela sjukhuset från Norra Entrén till Södra Entrén med spränganordningen i högerhanden. Sedan slängde jag den i Vilbergen (ett bostadsområde) i Norrköping och ingen skadades men en jäkla smäll blev det.
Kanske ska starta en parallell blogg med mina drömmar och därigenom få utlopp för mina deckardrömmar. Något surrealistiskt och ångestladdat innehåll kanske.

Jag tror antalet sidvisningar passerar, för mig, svindlande 50 000 idag. Jag trodde kanske ett tjugotal om dagen skulle vara intresserade av vad som händer mig. Man brukar ju se att lärare på Facebook vill visa sin klass hur fort ett inlägg sprids i världen. Jag kanske skulle testa med ett av mina? Ni är också många som trots att jag inte känner er eller att vi inte är vänner på Facebook ändå gillar och kommenterar mina inlägg där. Tummen upp! Jag tror jag älskar er lite grann. Igår skymtade jag förresten Lotta Gray på TV. Hon bloggade för tio år sedan om sin cancer i magen samtidigt som jag var sjuk. Jag läste och grät och beundrade. Är jag bara en tusendels stöd av vad hon var för mig då är det bra.  

Nej, nu ska jag försöka njuta av dagen. Sitta i tystnaden på altanen med näsan (ni vet den där näsan) i vädret, armen i skuggan och bara vara. Jag har gått mindfulnesskurser för att sänka stressnivån - NU förstår jag vad mindfulness är. Synd att jag inte tog till vara på det tidigare.