Kriget har börjat

En lång dag går mot sitt slut. Tack för alla lyckönskningar jag fått på alla möjliga sätt. Nu är jag ganska trött men (peppar, peppar) inte det minsta illamående (positivt), har fått mediciner för att inte behöva må så illa så jag hoppas det håller sig så. Det räcker med resten av biverkningarna.

Det gäller att komma i god tid för gratis kaffe och Loka.

Det finns gratis kaffe på hotellet

Vi började med att träffa läkaren som inte hade så mycket nytt att säga och hade inte fått svaret på MR-undersökningen ännu och jag tror inte det svaret påverkar behandlingen. Den har nog mest gjorts för att kunna se hur det ser ut i bröstet innan behandlingen påbörjas.

Behandlingsplanen är lite annorlunda än de sa från början. Nu ska jag få två omgångar (med tre veckor emellan) med EC (Epirubicin + Cyklofosfamid). Det är samma behandling som jag fick för 10 år sedan. Efter detta ska jag göra ny mammografi, ultraljud och MR (puh) för att se hur det ser ut. Läkaren trodde inte det händer så mycket på två behandlingar men jag uppfattade att huvudsaken är att det inte fortsätter att växa (hemska, hemska tanke). Jag kommer därefter bokas för ett nytt läkarbesök där man beslutar om jag ska ha en omgång EC till eller om vi ska på börja nästa behandling med Paklitaxel varje vecka i 12 veckor. Jag tänker inte fråga om några prognoser eller procent hit eller dit - ingen vet vilken procent jag tillhör. Jag litar på att från och med nu gör de vad de kan för att få mig att leva så länge som möjligt. Men jag kan fortfarande inte fatta att ingen fattade. Jag vill inte hänga ut någon men jag träffade en av personerna (de är flera) som sagt att det ser precis ut som ett lymfödem och den personen såg lite spak ut när vi diskuterade att "det här gick ju inte så bra".

Sedan kom min sköterska med premedicinering (inför cytostatikan). 25 (!) Betapred + 1 tablett Akynzeo (à 640 kr - bra med ett skattesystem). Vi tog sedan lunch eftersom man bör låta medicineringen verka en timme innan själva cytostatikan.

Smakade väl inte godare än det ser ut...

Efter lunch körde vi igång. Förra gången låg jag i säng men nu satt jag i något som liknande en provtagningsstol där man kunde justera ryggstöd och ben till en någorlunda bekväm ställning. Picc-linen fungerade finfint (jippie - positivt). Först fick jag en påse Epirubicin, rött som hallonsaft, det tog någon timme. Jag skickade iväg H till Apoteket för det sista jag ville var att stå i kö där efter behandlingen. I samma rum behandlades två patienter till och jag och en herre enades om att ett gott humör skadar inte. Hans fru(?) fick vara betjänt och sprang och hämtade kaffe åt oss.

Mina soldater

Sedan var det dags för Cyklofosfamid som gick lite snabbare. Under tiden fick jag ännu mera info från min sköterska om alla mediciner jag ska ta och när, när det är provtagning, när nästa omläggning är osv osv. Tur man får med sig det på papper hem. Det började klia något vansinnigt i näsan och bihålorna kändes helt igensvullna. Lite läskigt men det var tydligen en "normal reaktion" på Cyklofosfamid och nu känner jag inget.

H kom tillbaka med goodiebagen från Apoteket. Jisses säger jag, det här tillsammans med de mediciner jag redan har kvalificerar lätt in mig i Dosettligan. Dosett modell resväska. Ska även ta subkutana (under huden) injektioner som hjälper till att öka mina vita blodkroppar vilka slås ut av cellgifterna. Biverkningen av dessa är influensakänsla med värk i kroppen.

När allt krut var inne i kroppen blev det omläggning av picc-linen. Det såg fint ut (positivt).

Nu måste jag göra någon slags dag-för-dag-schema för att inte glömma någon tid, eller någon medicin. Man borde faktiskt ha 100 % från Försäkringskassan för det är tamejtusan mer än ett heltidsjobb att sköta det här. Tusan också vad jag vill jobba. Jag behöver inte ens ha semester. Jag älskar att jobba!!! Jag älskar mitt jobb och jag saknar mina arbetskamrater - jag vet att ni är med mig här inne många av er (puss och kram).
Det här "jobbet" är lite annorlunda och "lönen" blir vad den blir utan några förhandlingar. Hoppas på den allra högsta (livet), åtminstone inte helt indragen.

Tänk att det egentligen är en vecka kvar tills jag skulle fått träffa läkaren första gången. Det har ju verkligen gått superfort, det gör en ju både glad och orolig. Tyvärr blev jag inte med i studien jag skrivit om tidigare för då hade behandlingen dröjt en månad till och det vill de inte.....

Båda barnen har träning i kväll och stora H skjutsar dem och kompisarna så jag är själv med er och ska snart slänga mig i soffan och göra ingenting mer än positivt tänkande. I varje andetag jag andas in kommer glittrande vågor och frodig grönska (tur jag inte är pollenallergiker :)) och i varje andetag jag andas ut kommer den där svarta rökpuffen. Orkar jag ska jag göra en lätt qigong.

I kväll passerar vi nog 10 000 visningar på 4 dygn. Ofattbart! I första hand är det min terapi att få ord på det som snurrar i huvudet. I andra hand är det för er skull, jag vill att ni ska veta allt och det verkar ni vilja. Kanske kan också den här bloggen oavsett om jag klarar resan eller inte vara ett stöd för någon i samma situation.

Nu är vi igång!!