Nu är vapnet på plats

Nu är vapnet på plats....

 I morse vid 7 åkte vi till grannstaden för nästa uppdrag. Trodde jag skulle kräkas i bilen. Det är vidrigt när man inte kan styra sina kroppsliga reaktioner.

Jag började med MR av bröstet. Den utfördes i magläge med tuttarna hängande ner genom ett hål och armarna på bänken över huvudet. Ganska jobbig ställning i nästan en timme. Först utan kontrast och sedan med kontrast, stucken på handen eftersom jag inte har några bra kärl kvar i armvecket sedan min förra cellgiftsbehandling. Svaret kommer jag förmodligen få på onsdag.

Sedan hade vi drygt 5 minuter till godo att rusa i väg till Onkologen för att få min picc-line på plats. I lokalbedövning gör man ett litet snitt i huden och för sedan in en ledare i kärlet.
Genom en ven i överarmen går sedan en tunn slang via mina mindre kärl till ett större strax innan hjärtat. Om allt går som det ska åker den bort om 18 veckor. Varje vecka ska jag på omläggning till distriktssköterska, de dagar jag får behandling sker omläggning på Onkologen. Badförbud och duscha med armen i plastpåse. Kan lova att det kommer bli en tropisk sommar, tacka mig för det. Jag avstår gärna både bad och dusch i ett år bara skiten försvinner.

Fick också reda på att jag har tid för datortomografi av buk och bröstkorg (lungor, lever mm) om en vecka.

Picc-linen lades in på Onkologens vårdavdelning. Det svårt att inte tänka på vilka livsöden som utspelar sig bakom salsdörrarna där. Ligger jag också där snart? Är det där jag ska dra mitt sista andetag? Det är svårt att släppa tanken på varför inte alla dessa undersökningar drog igång redan i vintras. Jag vill inte utse någon syndabock, varken mig själv eller någon av de som behandlat mig men jag hoppas man kan förhindra att det drabbar någon mer. Nu är vi där vi är, det går inte att backa bandet och vi kan bara titta framåt för historien kan vi inte ändra på.

Vi är i gång. Vapnet är på plats och på onsdag laddar vi ammunitionen.

När vi kom hem möttes jag av denna underbara hälsning: