Rapport från skyttegraven - behandling två är avklarad

Äntligen!

Nu krigar jag vidare efter behandling nummer två. Idag var det bara behandling, inget läkarbesök. "Min" sköterska har semester men det gick lika bra ändå. Cyklofosfamid har förmågan att få mig att nysa konstant i 30 minuter, sedan går det över direkt, men obehagligt. Det killar ända upp i flinten.



Droppselfie

Idag var vi tre på rummet, alla med bröstcancer av olika slag, men lika positiva. Lite avis på henne som fick ta bort sin piccline, hon får duscha och bada igen. Det här är nästan det enda tillfället jag pratar om min sjukdom och det är ju ändå de medmänniskor som förstår allra bäst.

Nu börjar Bråvallafestivalen i Norrköping. Som tur är inte ett dugg intresserad för jag hade inte orkat. Men jag tror outfiten förra veckan hade passat in på något rockig spelning idag.
(Ber om ursäkt för de krokiga öronen, de har också sin historia med operationer som gick fel....)

Precis innan jag rakade av det sista

I kväll har J varit med en kompis på bio och sett Dumma mig 3. Är så tacksam för att barnen får komma hemifrån ibland och göra något annat när vi inte orkar eller hinner. Tack till alla mammor och pappor som ställer upp.

Nu hoppas jag att jag får samma känsla av att bröstet krymper och mjuknar igen och att känna att det på något sätt går åt rätt håll. Vid nästa läkarbesök får jag nog mera besked. Hur som helst, oberoende av vilken sort jag får, blir nästa behandling om tre veckor (om mina värden tillåter).

I kväll fick vi en superfin bukett av våra sommargrannar S och H. Tack så mycket!!

Nu blir det soffläge resten av kvällen och sedan får vi se om det går att sova med all kortison i kroppen. Har ju sovisar att ta till men vill helst slippa, samtidigt är vilan jätteviktig.

Avslutar med två tankar, goda råd.

Råd ett: Om nu min sjukdom och blogg slutar med att jag ligger där med näsan i vädret och inte längre kan blogga (om 35 år.....) vill jag ändå uppmana de som nu och i framtiden fortfarande läser den och själv är sjuk att TÄNK POSITIVT så länge du lever, Jag har ju gått igenom det här två gånger och mår så mycket bättre än för 10 år sedan. Jag är glad för varenda dag jag får vara med. Om det är 30 dagar, 5 månader, 1 år, 3 år spelar ingen roll för de dagar jag har levt vill jag ska vara meningsfulla. Tänk om jag har ångest och gråter varenda dag och lever i 5 år, då har jag ju slösat bort 4 år och 364 dagar. Försök!! Det går!

Råd två: Att hälsa på hos mig innebär vissa önskemål. Det bör förstås passa in i schemat, jag måste ha sagt okej och orka. Jag vill inte kramas för mycket (viss bacillskräck med mitt dåliga immunförsvar), kom inte förkyld eller nyligen magsjuk. Jag kan inte fika ihjäl mig, särskilt som jag redan har några kg som måste bort och inte rör mig så mycket och socker är ju inte det bästa för tumörer. Men prata kan jag (inte om min sjukdom), äta lunch eller inte alls, skratta, ligga i solstolen eller soffan. Sedan kan jag behöva ändra och ångra mig i det sista.
Dessutom..... Jag är precis som vanligt, ser bara lite annorlunda ut. Jag skäms inte. Du behöver inte skämmas. Möt mig. Du får fråga hur jag mår även om bra inte betyder att jag är frisk.