… eller oförändrat tillstånd som de latinska orden står för.
Det kunde varit värre. Ibland är det är det värre. Ibland är det meningslöst, ibland är det ganska som vanligt men oftast är det helt enkelt jävligt trist just nu. Det där som kallas livet och som vi tamejtusan är skyldiga att göra det bästa vi kan av - mot varandra, med varandra och för oss själva.
Hundra gånger har jag tänkt att nu måste jag uppdatera igen och så blir den ändå inte av. Jag vet att ni förstås vill veta hur jag har det, om jag fortfarande lever och vad som händer.
Nu sitter jag här igen med ett "blankt papper" och ett blankt huvud. Åtminstone inuti. Uppepå ligger några grå på tvären. Jag har bara fått 90 % dos av cellgifter sista tiden. Det är ju ingen som talat om men jag har kunnat läsa mig till det. Vore ju synd att involvera patienten i vården. För första gången har jag också mått så dåligt att jag inte orkat genomgå behandling överhuvudtaget. Jag tog prover i tisdags. De är ganska usla när det gäller röda och vita blodkroppar och trombocyter samt blodvärde. Dock tillräckligt bra för att kunna behandla men så dåligt som jag mådde efter omgången veckan innan kom vi överens om att låta kroppen återhämta sig lite.
Det är skrämmande när man närmar sig den insikten och övervägandet om behandlingen är värd att genomgå längre eller om det är bättre att släppa taget och låta det som händer hända. En dag kommer ju också beskedet att inget mer finns att göra komma. Vi vet inte när och jag slutar aldrig hoppas på mirakel men man måste också vara realist. Förbereda sig och omgivningen på det värsta. Förbereda sin begravning, sina sista dagar, hinna göra det viktiga. Vad är viktigt? Nästa sekund släpper jag allt och tänker att det spelar i alla fall ingen roll men kontrollfreaket vill gärna ha sista ordet...
Några dagar efter förra inlägget gjorde jag ultraljud av metastaserna på halsen. De var även på ultraljudet oförändrade i storlek så jag får fortfarande samma behandling. Det är väl bra att det inte växer men jag hade så gärna sett att de gick tillbaka. I remissen har man i och för sig bett att jämföra med senaste ultraljud och istället har det jämförts med senaste DT så jag vet inte riktigt... som jag uppfattade tror nog min läkare att det är ultraljuden som jämförts men jag har lite slutat att bry mig, slutat tjata. Det är skrämmande mycket som är fel.
Närmar mig sextio cytostatikakurer. Imponerande...
Gjorde också ett överslag och inser att sedan i februari har jag knatat ungefär 10 000 varv runt huset, i snitt 7000 steg per dag. Någon nytta ska det väl ha?
Jag ska verkligen försöka hålla er uppdaterade lite oftare även om det inte är några mästerverk ni får läsa. Det var bättre förr.
