tisdag 19 september 2017

På andra sidan helgen

Det blir ju inte så mycket till inlägg på helgerna. Igår hittade jag ut genom värsta biverkningarna.

Söndagen var jag mest liggande men tog mig i väg på Julias fotbollsmatch med samling klockan 16. Jag tror att 90 % av barnens matcher har spelats i spöregn efter sommaruppehållet. Jag orkar inte stå så länge som drygt en timme (20 min x 3 + pauser) utan att få yrsel, särskilt när man vrider huvudet fram och tillbaka hela tiden, så jag blev sittandes i en stol under ett paraply utan att kunna röra mig för då hade jag blivit genomsur. Kall ända in i själen efteråt.

Under mitt paraply

Igår var jag på provtagning. Skjutsade först barnen till skolan, det är ju ändå på vägen och de får sova 20 minuter längre. Tyvärr strulade provtagningen igen. Den här gången var det inget fel på picc-linen men den mellandel de sätter dit för att kunna ta prover ur den fanns inte hemma. Suck! Var tvungen att bli stucken igen. Jag har inga problem med det men känns onödigt att utsätta de få kärl jag har kvar för detta då picc-linen ändå är till för att användas. Ska bli intressant att se vad de säger när jag ska göra MR-undersökningen. Onkologen (som satt dit den) säger att det går att ge kontrast i den i de tryck som krävs och röntgen säger att det inte går. Däremot kunde de göra det på Vrinnevi när jag gjorde DT buk och bröstkorg. Varje stick man slipper är ju att föredra. På vårdcentralen är de ändå snälla nog att komma och ta proverna på rummet när man ber om det. Vem vill sitta en måndag utanför lab med alla lättakutpatienter liksom. "Hej alla smittsamma sjukdomar, här är jag, bara att komma och ta för sig"

Igår togs det även njur- och leverprover och de verkar finfina (så även mitt blodstatus).
Var också på min veckomassage/akupressur vilket jag tror bidrog till att jag sov som en stock i natt. När barnen gått till bussen sov jag nästan fyra timmar till. Tror det är någon slags kompensation till vad kroppen utstår under helgen. Nu önskar jag lite mindre regn dagtid så kanske jag kan ta mig ut lite åtminstone. Onsdag, torsdag är bästa dagarna. Fredag kan variera. Lördag och söndag är skit och måndag, tisdag lite mittemellan.

Dagen D närmar sig. Dagen för besked om behandlingsresultat och fortsatt planering. Lite drygt två veckor kvar. Måndagen den 2 oktober är fullbokad. Provtagning på vårdcentralen på morgonen. 12.30 mammografi och ultraljud och klockan 14.oo den superjobbiga MR-undersökningen. Ska upprepa mitt mantra (till dunkandet från maskinen) från förra gången: krymp, frisk, krymp, frisk, krymp, frisk. Då kommer jag in i någon slags meditativt tillstånd och en timme går att genomlida. Tisdagen får bli vilodag. Onsdagen behandling och torsdagen den 5 oktober: BESKED! Alla tummar som finns att tillgå klockan 10.30 kan väl samlas i en gemensam kampsång då.

Vilket besked som än kommer till mig då tänker jag fortsätta mitt lopp (klicka på ordet lopp så kommer du till det inlägget) tills jag inte längre står på benen. Jag vet att jag har toppar (nåja, små kullar i alla fall) och dalar i mitt mående. När jag står där högst upp är inget omöjligt, jag låter mig inte besegras av ett skitmonster och när jag ligger på botten kan ett uttalat ord, eller misstanken om det, få mig att mentalt skjuta mig i huvudet.

Jag skulle vilja skriva mer än vad jag gör. Framförallt skulle jag vilja skriva mer vettiga inlägg men hjärnan är inte riktigt med och tankar är svåra att formulera. Ibland har jag ett glasklart inlägg mitt i natten men nästa dag är det som bortblåst. Idag har jag dessutom haft världens huvudvärk (tror det kommer efter massagen också) och då blir det ännu svårare.

I morgon är det behandling - tjoho. Sju av tolv eller tio av femton om man så vill. Veckorna rusar på och med tanke på hur jag redan mådde för ett år sedan är jag glad att jag sitter här idag och inte är ensam i min kamp. Något händer.

Så här på slutet vill jag uppmana er som bor här i närheten att hänga med på detta "Run of Hope-evenemang" till förmån för Barncancerfonden den 7 oktober. För egen del är ju inte lördagar de dagar jag skuttar ur sängen men kan man inte vara på plats kan man ju bidra med en slant. Initiativtagare är en "klasskompisförälder". Tummen upp!!

Klicka här för info om evenemanget: Ta mig till Run of Hope.

Livskraften och mångfalden i allt levande är stark ibland

lördag 16 september 2017

Inlägg nummer 100


Ja så var vi då framme vid inlägg nummer hundra. Jag har skrivit dem och lämnat de flesta av dem bakom mig. Några gånger har jag tittat tillbaka för att jämföra måendet i cytostatikacykeln. Jag är glad att jag skrivit varendaste ett av dem och har de dessutom gett er läsare något är jag ännu gladare.

Jag hoppas det kan bli minst hundra inlägg till men helst i en annan form så småningom. Sedan ska jag övergå till min deckare. Jag har sett så många forensikprogram på TV nu att jag kan skriva om det perfekta mordet :-) 

Natten var som vanligt efter behandling och Betapred inget vidare. Ägnade torsdagen åt lite tvätt, disk och plock och så fick jag äntligen ett efterlängtat besök inklusive sushi. Härligt med vänner som man inte träffat mer än några gånger per år sista två åren och ändå känns allt precis som vi sågs igår. Tack fina J för en härlig stund med mycket energi.

Det är också de där "knäppa" vännerna man verkligen kan skratta åt eländet tillsammans med utan att ta illa upp. Jag har två exempel. Jag till A: "...... och du och jag som har så tjockt hår......., eller....". J till mig ute i regnet: "Gå in nu så du inte blir sjuk".

Fredagen var ovanligt skaplig men på natten började den dåliga perioden och idag är det verkligen skit igen men jag börjar ju bli van. Andfådd, trött, svettig och lite ångestkänslor så det blir nog inte så mycket mer bloggande i helgen, jag måste verkligen bara vila. Dock tycker jag faktiskt att tutte håller sig skaplig och det gör mig så glad.

Nyss kom ett par av våra sommargrannar förbi med en blomma och en kartong kokosbollar. Hade så gärna kramats men just nu kastar min autopilot mig bakåt för att undvika kroppskontakt. Inte lätt att tänka på för den som vill så väl och jag menar inget illa men jag gör verkligen allt för att inte få någon infektion.

Vi hörs när jag piggnar till igen. Kram på Er och häng gärna med hundra inlägg till!

onsdag 13 september 2017

Vägrar att ge mig - monsterkross utförd

Nu kämpar han den lille ynkliga skiten. Men han ska få det jobbigt, minst lika jobbigt som jag har det. Om det finns någon som helst rättvisa är lidandet och nyttan linjär.

Sista veckan har tutte åtminstone varit tydligt mindre röd och mycket svalare. Den temporära magkänslan är just nu att det faktiskt är lite bättre igen. Om det är så kan biverkningar vara värda att uthärda.

Picc-linen fungerade utmärkt idag. Skönt. Passade också på att fråga om blodproverna för gentesterna gick att ta där och då så nu har jag det gjort också. Smidigt. Man vet ju aldrig om den fungerar som den ska på vårdcentralen på måndag. Det har i och för sig aldrig varit några problem tidigare.

Har nu som sagt fått hälften av tolv Paklitaxel-behandlingar. Nu gasar vi mot resten!

Jag är inte lika pigg behandlingsdagen som tidigare så man kan ju hoppas att nattsömnen också blir bättre som kompensation.

På eftermiddagen kom en fin blomma och jag fick några ord på smittfritt avstånd med M som har en dotter i samma klass som H. En fin omtanke som värmer i hjärtat.


Nästa inlägg blir nummer hundra. Vi ses då!

tisdag 12 september 2017

Klinisk genetik - DNA-utredning

WOW, vilket gensvar (dagen efter inlägget kom jag på att jag omedvetet ordvitsat på hög nivå) på gårdagens inlägg. 3500 läsningar på inte ens ett halvt dygn. Tack för att ni peppar mig att kämpa vidare. Vi godtar icke några monster i någon form. ICKE!!

Glömde också i allt elände att jag hade en underbar massage/akupressur igår. Det ger mig lite livsandar tillbaka.

Lite jobbig natt med värk i benen och (som jag glömde skriva igår) dessa enorma svettningar. Sjöblöt på bröstet (bröstkorgen) och huvudet. Vidrigt. Tur att jag kan vila på dagarna men det blir en ond cirkel att det då förstås blir svårare att sova på nätterna. Men faktum kvarstår, jag sover som en stock mellan åtta och tio ungefär. Tyst och svalt.


Idag  var de som sagt besök på Genetiska regionmottagningen i Linköping. Svårt att förklara allt vad jag gjorde där men ska försöka hålla mig på en "lagom" nivå. Träffade en överläkare och en sjuksköterska (genetisk vägledare). Jag var ju där 2009 också men då tyckte man inte det fanns någon anledning att gå vidare med någon genetisk utredning. Därför trodde jag nu att man bara skulle utreda om min neurofibromatos kan ha något med bröstcancern att göra. Det blir dock steg två.

Vi ska börja med att göra en utredning som jag tror är ganska vanlig när man är så pass ung som jag (38 år) när man drabbas av bröstcancer. Då undersöker man om man möjligen har en s.k. ärftlig bröstcancer och undersöker BRCA1 och BRCA2-generna. Är man bärare av dessa ökar risken för bröstcancer samt (för BRCA1) äggstockscancer. Dessutom kan ju då flera släktingar ha denna gen och man kan förstås även överföra den till sina barn. Det är dessa fall man ibland kan läsa om i tidningen. 25-åringar som antingen drabbas eller som väljer att operera bort sina bröst i förebyggande syfte. Man kan ju bära på genen utan att få sjukdomen också men jag tycker det känns osannolikt att det skulle vara så med så pass många kvinnliga släktingar som är äldre än jag (både i livet och inte) som inte haft sjukdomen.

Samtidigt ska jag ingå i en studie med andra ärftliga mekanismer. Har inte riktigt läst på precis vad den innebär men det är ju inget jag behöver göra, bara låna ut mina gener.

Lite glad blev jag att få beskedet att de flesta förändringar/tumörer man får av sin NF kommer de första tio åren. Jag har ju ändå en ganska lindrig form, det finns ju de som t.ex. får dubbelt så stort huvud, jättekrokig rygg, tumörer i huvudet, synnerven och ryggraden mm. Det ryktas att Elefantmannen led av NF men andra rykten säger tvärtom så jag vet inte. Sjukdomen (eller egentligen syndromet) är ju medfödd men jag fick inte någon säker diagnos förrän 1992 då man opererade bort och analyserade 2-3 tumörer. Den läkaren som informerade mig då varnade mig för att läsa något om det. Det var före Googles tid och man åkte till biblioteket och slog i någon läkaruppslagsbok - dumt.



På tal om det kan man fundera på om all lättillgänglig information nu för tiden är av godo eller ondo. Viktigast är kanske att man är källkritisk och det är det många som inte är. Man delar ibland felaktig, farlig information på sociala medier utan minsta eftertanke. Vet någon konstig handledning för att behandla annalkande hjärtstopp på sig själv. Jag skulle vilja råda att ringa 112 om det inte finns någon annan behjälplig person i närheten. Du kan inte hosta bort ett hjärtstopp.

Källa: Civilförsvarsförbundet

Nu ska jag ta det lite lugnt (är väldigt bra på det) efter dagens utflykt. Det blir väl lite läxor med barnen och sedan ladda dosetten inför omgång sex i rond två.

Nu halvvägs i den ronden och nio av femton totalt, det är i alla fall mer än halvvägs även om resan blir jobbigare för varje station.               

måndag 11 september 2017

Nu klarar jag snart inte mer

Nu drar jag snart täcket över huvudet och skiter i allt och nu ska jag tjata och gnälla och kräkas lite på er stackare.

Det blir bara värre och värre. Allt. Det finns inte ett uns energi kvar. Känner mig apatisk.
Var i alla fall på provtagning idag men det gick ju inget vidare. Det gick inte att ta prover ur picclinen. Fungerade varken att spruta in koksalt eller dra tillbaka. Vet att det kan bli så när den "suger sig fast" i kärlväggen och har när jag varit på behandling varit med om flera medpatienter med samma problem. Dock har ju inte distriktssköterskorna samma vana så det fick bli provtagning kapillärt (i fingret) istället. Hoppas att det går att få ordning på den på onsdag för provsvaren verkar okej även om jag känner mig värre än någonsin.

Det mesta gick åt skogen idag, oturen bara fortsatte liksom. Banken lyckades försöka ringa precis när jag var på vårdcentralen och istället för att ringa lite senare fick jag SMS att ringa dem. På Nordea är man ju liksom inte ensam i telefonkö. Fick tid för mammografi - dagen EFTER planerat läkarbesök, men det hoppas jag min sköterska kan lösa på onsdag men ett orosmoment i onödan.

Yrsel, näsblod, ryggvärk, (liiiiite ont i halsen), vattendiarréer, halsbränna, naglarna fortsätter ramla av (eller börjar lossna i alla fall). Ögonen rinner och jag ser inte ordentligt. I lördags domnade händer och fötter för första gången. Hoppas det var tillfälligt.

Kan inte allt bara vara som vanligt, ett litet tag i alla fall. Jämför jag med behandlingen i somras var den en liten fjärt.

I morgon ska jag ju till Genetiska mottagningen. Återkommer med resultat därifrån.

På onsdag behandling sex av tolv....

lördag 9 september 2017

Bloggar liggandes idag

Tänk - snart har jag skrivit hundra inlägg (fyra kvar) och ni har läst nästan lika många....

Likväl som man aldrig på jobbet ska säga att det var länge sedan man var sjuk, VAB:ade och liknande (då inträffar det på beställning) ska man aldrig säga att torsdag blir nog en toppendag.

Torsdagen var inte som den brukar. Jobbigt om bröstet ska fortsätta rodna och svullna och cytostatikan inte tar på det. Jag var riktigt trött, ingen betapredspeed. När sedan lite, som egentligen var småsaker, gick emot mig kom syndafloden tårar. Samtidigt är det oerhört skönt att gråta, önskar jag kunde göra det oftare. Fick tvinga mig till lite hushållsarbete som tvätt, disk och matlagning. Måste ju göra något också.

Igår var bröstet faktiskt lite bättre igen men sedan kom den traditionella fredagskvällsångesten som ett slag i huvudet. Märkliga panikattacker som tack och lov går över på några timmar. Natten var inget vidare och nu har jag vaknat med ont i halsen så det blir att lyssna på kroppen. Kurerar mig med lite smått och gott och håller tummarna att mina vita blodkroppar nu jobbar på och blir flera. Nu vet jag knappt om jag vågar skriva det här men jag har ingen feber, inte hittills i alla fall.



Jag vill ju gärna få allt gjort nästa vecka. Provtagning och behandling som vanligt måndag och onsdag och däremellan besök på Genetiska mottagningen på tisdag. Ska bli intressant att se vad de tänker göra. Att jag har min diagnos neurofibromatos är ju redan verifierat sedan många år och ett släktträd har jag lämnat in och varit på besök för för flera år sedan men då tror jag bara de utredde behovet av att eventuellt undersöka de s.k BRCA-generna, ärftlig bröstcancer, och ingen tidigare nära släktning har haft sjukdomen så det gjordes aldrig. Får man önska vill jag ha ett okej att ha möjlighet att välja bort det andra bröstet också. Svårt att veta när det är skarpt läge men just nu känns det som ett självklart alternativ. Tog faktiskt och googlade precis nu (undviker annars all statistik som ändå inte säger något om hur det går för just mig). Forskning visar att patienter med NF1 löper 4 gånger så hög risk att drabbas av bröstcancer och man har föreslagit screening redan från 30 år men samtidigt kan de benigna tumörerna man har som NF-patient övergå till maligna av strålning. Pest eller kolera? Varför fick man inte bli normal, vad nu normal är?

Nu har jag fått tejpa fast två tånaglar. Den ena blev infekterad men det egenvårdade jag med en bomullstuss Alsolsprit ett dygn. Några års erfarenhet av vårdcentral sitter fint ibland.

Hittade en snajsig huvudbonad i en låda. Så man vet sitt ursprung liksom. Lite som de där gamla bilderna på bebisar med ett stort tryck "Tillhör Landstinget" på magen. Nu är vi ju inte ett landsting längre utan en "Region" med blåklinten som symbol. Tror dock denna blir för hemmabruk, eller kan man få lite VIP-behandling med den på sig?

Nu ska jag myspysa med Lurvas som kom och sällskapade och kanske blir det lite TV också. Full fokus på framtiden och i första hand nästa vecka. Även om jag undviker så gott det går kan jag inte låta bli att tänka längre fram än så. Igår lade jag in barnens terminstider och lovdagar i kalendern. Hampus fyller år på påsklovet nästa gång. Blir tonåring. Är jag där då?

Ta hand om er och njut av livet så länge det bara går. Inget vet vad som händer. Ingen är garanterad morgondagen. Jordbävningar, orkaner och kärnvapensprängningar eller en liten tur med en u-båt man aldrig kommer hem från.  Lite cancer kanske bara är en spik i foten?





onsdag 6 september 2017

Halvtidsvila och nya biverkningar

Onsdag betyder behandlingsdag.

Redan klockan 9.00 skulle vi vara där idag vilket betyder antiallergimedicinering klockan 6.00. Packade dosetten på kvällen innan.


Idag var det "min" sköterska. Känns bra - inget fel på någon annan men det är lättare att fortsätta där man var sist liksom, utan att behöva upprepa sånt som redan hänt. Vi pratade bland annat om det där med att bröstet känns lite varmare, rött och svullet emellanåt. Alltid lär man sig något nytt. Den första kuren med tre EC har även en antiinflammatorisk funktion vilket gör att inflammationen går ner, börjar kännas inför nästa kur för att sedan bli bättre igen. Det stämmer ju bra på mig. Däremot har inte Paklitaxel denna funktion vilket kan göra att det jag känner ibland är lite inflammation men själva tumören kan ändå ta stryk, vilket vi får hoppas. Om jag känner en mer tydlig försämring kan en doktor titta på det och eventuellt ändra strategi men det är troligt att de ändå skulle besluta att jag får de åtta behandlingarna och sedan röntgenundersökningar, konferens och kanske ändrat beslut. Om en månad vet jag....

Verkar som tanken ändå är operation i någon form oavsett resultat av röntgen. Operation utan att tumören krympt? En omgång EC till och sedan operation?
Om jag inte missuppfattat (och enligt tidigare erfarenhet) är det bara om man fått fjärrmetastaser som operation inte blir aktuell.

Nya små biverkningar till protokollet: Näsblod och 1,5 tappad tånagel. Inte helmysigt att tappa alla naglar. Ska köra med lack för att göra dem lite tåligare. Ännu inga domningar i händer och fötter vilket jag är mycket glad för - dessa bekymmer kan bli bestående och man ska vara observant.

Håret växer lite, fast det syns knappt så vitt som det är.

Det var som sagt behandling fem av tolv Paklitaxel idag. Totalt sett över hälften, åtta av femton. Håll tummarna för sju till! Kan vara värt att fira en sådan sak så jag gjorde det på bästa sätt med en räkmacka här hemma tillsammans med kollega A. Lite påfyllning av livselixiret igen. Positiv energi. Besök samma dag som behandling äger. Känner mig visserligen lite förvirrad och pratar goja med roligt blir det och pigg är jag. Kommer befinna mig framför TV-n tills jag blir trött. Ingen mening att ligga i sängen och stirra ut i mörkret.

Tänker lite extra på min mamma som skulle fyllt 83 år idag, hon lämnade oss (liksom pappa) alldeles för tidigt när hon gick bort för 10 år sedan. Är det något man kan säga om min släkt är vi inte långlivade men väldigt trevliga under tiden...

Nu borde det bli en piggdag till i morgon, torsdag brukar funka bra och sedan får jag kämpa mig igenom helgen...

Tjing!

måndag 4 september 2017

Ur en kos dagbok

..

Som liten läste jag "Ur en kos dagbok". Börjar känna mig lite som henne. Vaknade. Tjatade. Åt lite. Tog medicinerna. Tittade ut genom fönstret. Det regnade. Tjatade. Klädde sig. Tog bilen. Körde. Parkerade. Anmälde sig. Tog prover. Körde. Parkerade. Gick in. Tvättade händerna. Lade sig. Sov. Drömde. Vaknade. Tittade ut genom fönstret. Det regnade. Kissade. Satte på TV:n. Hämtade datorn. Drack lite vatten. Började skriva.



Den ena dagen är rätt lik den andra samtidigt som det händer saker hela tiden. Måndag betyder provtagning. Tänk vad en gest kan betyda mycket. Fick en snabb hand på axeln när jag gick ut. Bara det. Men på något sätt kände jag en gedigen medkänsla ända in i hjärtat. 

Försöker också forska i det där med olika försäkringar men tyvärr kan jag bara hitta att om jag haft diagnosen tidigare sker ingen utbetalning (trots att jag inte fick någon utbetalning förra gången). 45 000 hade ju inte suttit i vägen annars. Synd att man inte orkar undersöka allt. Tar dock lite i taget. Ska se vad jag som medlem i CTRF eventuellt kan få och om Cancerfonden har något att erbjuda (det jag sett hittills är bara rehab efter avslutad behandling). Postkodmiljonären är vill inget att lita på heller. Jag skulle inte bli frisk av pengar men vardagen skulle bli enklare. Tur att vi har två inkomster åtminstone, eller en och en halv nu då.

Det verkar inte bli någon lång, varm sensommar. Visst är det mysigt att kura ihop sig i soffan och tända en brasa men jag hade gärna sugit ut det sista ur sommaren på altanen. Det är svårt att inte tänka på att det kanske inte blir någon mer sommar - alls.
Om (läs: NÄR) det blir en ny vår och sommar med mig på altanen ska vi fira stort.

Idag glittrar det inte på sjön

I dagarna är det ett år sedan mitt bröst började krångla. Kan man backa tiden? Näpp. Jag kan bara se framåt. Behandling på onsdag (hoppas jag) och då har jag fått åtta av femton tänkta behandlingar och det har gått tretton veckor sedan den första. Tåget tuffar på och jag sitter i en av vagnarna. Ett tåg som inte går på räls och vem kör?

Jag tror kanske jag skrivit det och då får ni ha överseende. Min cancer är s.k. trippelnegativ. Det finns andra sorter där man kan behandla med bl.a. antihormoner och s.k. Herceptin men i mitt fall är enda skolmedicinska bot cellgifter (och operation). Fungerar inte det så finns inget annat att ta till. Här hade jag kunnat skriva lite om alla åsikter om läkemedelsindustrin, vem som tjänar på att du är sjuk och hur mycket teorier det finns men det hjälper mig inte personligen i nuläget. Jag väljer att tänka att jag får bästa tänkbara behandling. Därutöver kompletterar jag så gott det går med annan forskning som visat bra resultat på cancerpatienter: ändrad kost, alternativ behandling (som "inte får krocka" med den skolmedicinska), positivt tänkande och vila när kroppen säger att det behövs. Tyvärr orkar jag inte röra på mig så mycket som jag önskar men hoppas det blir bättre för så mycket motion som möjligt är förstås bra.

Nu kommer snart trollen hem från skolan. De finaste trollen i världen.

På mitt förra inlägg kommenterade "Ullis". Jag har svarat - du får gärna höra av dig...

lördag 2 september 2017

Dessa förbannade helger...

Tre dagar efter behandling. Det är tur jag börjar bli van och att jag vet att det brukar gå över.

Helgerna är vidriga. Har mått riktigt bra torsdag, fredag men idag är hela skiten skit igen. Får riktiga panikångesttoppar, trött men kan inte sova, diarré, huvudvärk, muskelvärk, hjärnan orkar inte tänka klart, arg som ett bi (stackars min familj). Känner igen allt och jag brukar överleva även om det inte känns så. Faktiskt känner jag sekundkorta stunder att jag på riktigt lika gärna kunna vara död för ett liv utan att leva är inget värt.

Sommaren 2017


Det är inte bara biverkningarna utan hela situationen. Jag vill också äta middag med vänner, plocka svamp, göra om hemma, gå på restaurang, shoppa (nåja, lite i alla fall), ta cykelturer, få bada/duscha. Jag vill inte äta sjuttielva mediciner. Jag vill inte längre ha kalendern bokad med aktiviteter som är en påminnelse om sjuk, sjuk, sjuk, sjuk. Jag vill inte att "alla" kändisar dör av cancer. Jag vill inte se prinsessan Dianas begravning med de sörjande sönerna eller se på Sofias Änglar. Jag matas av onödigt vetande.

Jag är inlåst i mitt eget fängelse. Jag är väldigt, väldigt ensam bland en massa människor. Jag vet knappt vad som händer utanför och sociala medier är det absolut sämsta sättet att få reda på det. Finns det några som pratar med varandra nu för tiden?

På tal om sociala medier. Jag är inte världens bästa gillare och kommentator. Ibland vill jag inte se men oftast handlar det om att jag har fullt upp med responsen på mina egna inlägg/länkar till bloggen. Mer orkar varken jag eller ögon.

Men som sagt. Ofta är jag i andra änden i känslan av berg-och-dalbana också och de dagarna är ren lycka och jag är oövervinnerlig. Tyvärr är det inte bara att ta sig i kragen för då skulle jag göra det. Jag är fruktansvärt tålig med hög smärtgräns och positivt lagd men det hjälper inte alltid, ibland kanske det faktiskt stjälper.

Trodde inte det skulle bli något inlägg överhuvudtaget den här helgen heller men nu har jag fått gnälla av mig och ångesten har lagt sig lite. Skriva är bra grejer det. Nu tänkte jag faktiskt skingra tankarna med Finnkampen och ta nya tag med min egen monsterkamp.  

Skänker en extra tanke till ett speciellt brudpar idag och önskar er all lycka.



torsdag 31 augusti 2017

Dagen efter.....

Igår blev som sagt omgång fyra av tolv av. Totalt sett har jag fått sju behandlingar av femton och passerar alltså mitten nästa gång.

Jag hoppas förresten att det blir tolv behandlingar. För första gången tvivlar jag emellanåt på att det går åt rätt håll. Första tre behandlingarna i rond ett märkte jag en sådan skillnad efter varje behandling, det där med att bröstet blev mjukt och svalt. Sista dagarna innan nästa omgång blev det dock lite sämre igen. Nu tycker jag inte att förbättring är lika tydlig och det har börjat rodna emellanåt igen. Hade laddat med frågor till min sköterska men tyvärr var hon ju hemma med sjukt barn och sådant kan man ju inte rå för. Vill gärna ta det med just henne och jag tror inte de avviker från behandlingsstrategin förrän efter behandling åtta när jag gjort mammo, ultraljud, MR och efter de haft MDK (multidisciplinär konferens) och jag varit på läkarbesök men jag vill ändå fråga. Mardrömmen är att det inte går att krympa tumören och att operation är omöjlig. Det är ju betydligt svårare att hålla modet uppe när man inte känner någon framgång men jag håller ändå modet uppe, det går ju lite fram och tillbaka.

Om jag inte vore så in i bomben trött. Trots det blir nätternas sömn upphackad och på morgonen pågår fortfarande kampen med mig själv att inte lägga mig i barnens sätt att hantera det där med att komma iväg. Jag blir så stressad. Det var bättre att vara på jobbet, lyckligt ovetande.

Idag har jag varit på lite "hemliga" äventyr. Jag kanske återkommer om det vartefter, vill bara se vart det leder först. Idag är jag betydligt piggare. Om det beror på gårdagens Betapred eller dagens utflykt återstår att se.

Det var inte den nya prinsen jag tittade på...
Nu har båda barnen klarat av sina läger vilket känns skönt. Barnen är nöjda. Tack igen ni som ställt upp med skjutshjälp när vi inte kunnat befinna oss på plats.

Redan fredag i morgon, då brukar ju släggan komma för att däcka mig till ungefär söndag. Ska försöka ha lite disciplin och inte bara ligga i sängen eller soffan utan verkligen tvinga mig ut och åtminstone ta mina tio varv runt huset, eller fem. Sedan är det snart måndag och provtagning, extra spännande den här gången (cliffhanger) och behandling på onsdag. 

Inte så mycket extra åtaganden nästa vecka förutom ett föräldramöte dit jag nog skickar Henke för att slippa mötas av okända djur (många syns inte, men finns ändå). Tyvärr kan han ju bara gå till en klass och vi väljer nog sexan där det är dags för första betygen. Sedan vet jag att det finns en massa andra toppenföräldrar i årskurs fem också som kan rapportera vidare till oss.

Nu blir det lite TV-sport framåt kvällen igen. Bulgarien-Sverige. Måste vara mitt obefintliga idrottsintresse som barn som jag tagit igen sista femton åren. Gick dock både på fotbollsskola och friidrottsskola två somrar och minns fortfarande att jag hade det perfekta löpsteget för långdistans. Det kan man ju alltid tänka på, om jag bara fortsatt hade det nog blivit något....... det är därför jag aldrig börjar med golf, jag tror jag skulle kunna bli något.

Motsatt effekt hade scoutledaren när vi som små skulle gå luciatåg i kyrkan och övade. "Marie, du kan stå lite längre bak och sjunga lite tystare". Där slutade jag med offentlig sång.

Nu blev det massa goja igen, men det betyder att hjärnan är på. Vi får se om den stänger av i morgon.

Höres!!

En liten "höstbukett" i sovrumsfönstret

onsdag 30 augusti 2017

En tredjedel klar

Ska skriva mer om dagens behandling  i morgon. Men sen behandlingstid gjorde att vi inte var hemma förrän vid 17. Sedan körde vi Hampus på träning och handlade lite.

Julia är på läger. Har precis börjat spöregna och det ska fortsätta i morgon.

Fyra av tolv behandlingar klara. Totalt sett sju av femton. Passerar mitten om en vecka. 😀

Jag återkommer som sagt....

måndag 28 augusti 2017

Ett livstecken

Jodå jag lever. Det här blir nog inget långt inlägg men känner att jag måste uppdatera mig lite.

Som vanligt med behandling onsdag mår jag som sämst från fredagskväll till söndagskväll ungefär. Lite typiskt när man vill vara en så bra familjemedlem som möjligt. När jag är själv hemma kan jag ju ligga och tryna hur mycket jag vill och det är knäpptyst så jag har ingen att bli arg på.

I fredags fick jag i alla fall svar från "lönekontoret" att siffrorna ser konstiga ut på specifikationen beroende på att de ska matcha Regionens bokföring men allt är som det ska och jag är inte skyldig något mer. Lite senare fick jag mail att det är klart med AFA och jag får ersättning 9 månader därifrån med en enorm start på 64 kronor den här månaden. Därefter ska det dock bli runt 2000 kr i månaden.

Vilade mycket fredag och lördag. Lördagskvällen tillbringades i Evalund hos farmor och L där vi (Hampus och jag) intog årets första kräftor, de andra åt räkor. En fin kväll som avslutades med pilkastning men där någonstans slog släggan till för den dagen och jag var tvungen att åka hem och lägga mig men glad att jag kunde vara med överhuvudtaget.



Söndagen var det fotboll för hela slanten. Henke och Julia i Krokek och jag och Hampus i Valdemarsvik i ett regn utan dess like. Klarar att stå upp ungefär 20 minuter sedan gungar hela omgivningen och jag får svårt att fokusera blicken. Riktigt läskigt och jag hoppas jag inte svimmar. Men det var inte direkt väder för att släpa fram stolen och sitta ner men det tål att tänkas på till nästa gång.
Hemma tittade jag på IFK på TV men det liksom saknas något där. Mål kanske? Såg även matchen Malmö-Göteborg, där var det känslor minsann.

Resten av kvällen gick åt att hjälpa Hampus att packa inför lägret de ska vara på i S:t Anna måndag och tisdag med övernattning. Det blir nästan lika mycket packning en natt som fyra i Vimmerby. Tre par kalsonger och strumpor mer bara. På onsdag är det Julias klass tur.

Känner att biverkningarna liksom samlar på sig och blir längre och värre för varje behandling. Nu har jag magkatarr som känns ända upp i halsen. Ont i kroppen, huvudet. Ögonen rinner och rycker. Inte för att det är någon biverkning men jag biter ihop käkarna så de krampar. Måste försöka ta mig till tandläkaren och fixa den där biten som saknas också.

Med tanke på packningen skjutsade jag barnen till skolan i morse och sedan åkte jag till Söderköping för provtagning. Sedan tillbaka hem och sov ett tag till. Det är inget glamoröst liv man lever men jag lever och hoppas det ska vara värt det jag genomgår nu.

På huvudet ser jag ut som en persika....

torsdag 24 augusti 2017

Jag är inte cancer....

Jag är Marie, jag är inte och kommer aldrig vara min sjukdom. Glöm inte det...

(Jag fattar inte varför första stycket ibland får annat typsnitt när man går via Facebook men inte direkt i bloggen - arg!)

Monstret har försökt sig på att ta mig i besittning men han ska inte få förstöra mitt liv som jag lever totalt. Ni kommer märka om jag vill prata om min sjukdom, jag lovar, men mest av allt vill jag vara precis som du och leva fullt ut, utan en tanke på något slut överhuvudtaget.


Underbara, älskade Österlen (lite på snedden som livet självt)

Ännu en gång vill jag tacka de som ställer upp för barnen. Just nu hägrar till exempel en lägerskola med övernattning där det på grund av omständigheterna och det som måste skötas på grund av dem gjort att vi fått be om hjälp med skjuts med mera. Det betyder så mycket.
R och H - tack för alla skjutsar till träningar och alla kläder till J, hon är helnöjd.
Tack alla! Ingen nämnd och ingen glömd (minnet ni vet.....).

Nu börjar läskiga kallelser att dimpa ner. 12 september ska jag till Genetiska mottagningen för utredning om min grundsjukdom neurofibromatos kan ha orsak att jag drabbas av cancer. Om det visar sig vara så och om det blir aktuellt med operation (läs: om tumören krympt så pass att det går att operera) kanske de tar båda brösten. I normalfallet opererar de inte bort ett friskt bröst även om patienten vill. Helst vill jag inte ha en endaste tutte kvar, inte ens implantat. Bakom dem kan förrädiska monster gömma sig.
2 oktober är det MR av brösten igen, det brukar bli mammografi och ultraljud samma dag.
5 oktober blir en ödesdag - läkarbesök med besked hur cellgifterna fungerat och besked om fortsatt strategi. En dag på liv och död.



Idag har jag haft andra strider. På grund av felaktigt utbetalad lön i juni har hela skiten rört till sig. Jag har betalat tillbaka det jag fått för mycket, jag har inte fått utbetalat de 10 % jag har rätt till i 90 dagar för de har tydligen också kvittats mot sjukavdrag. Jag verkar fortfarande ha en löneskuld på över 20 000. Tjena! Bra att man får betala 20 000 i månaden varje månad man är sjukskriven. Mailat lön, orkar inte försöka förstå via telefon, de får ta det skriftligt.

Sedan är det skrämmande att jag, med min i sammanhanget måttliga lön, tydligen har maxutbetalning från Försäkringskassan och får inte ens ut 15 000.

Tog också kontakt med AFA som ju betalar viss del ersättning efter dag 91. Nej det måste man visst anmäla själv, det gör inte arbetsgivaren längre. Skickade in femtioelva bilagor till dem efter letade bland alla digitala dokument på olika ställen.  
Just ja, fackavgiften. Den dras ju på lön (eller nu har jag ju liksom ingen lön). Ringde facket. Nej, det anmäler inte arbetsgivaren att de slutat göra. Jaha, tur att jag ringde för skulle jag dö och inte är med i facket längre (trots att jag varit det i över 30 år) så skulle jag inte ha någon livförsäkring och inte den fina ersättningen efter över ett år som sjuk. Tackar åtminstone för uppfinningen bank-ID - har nog loggat in femtio gånger idag på olika konton.



Sedan var det dags för räkningarna. Skitkul. Tur man gjort en budget så man kan "sakna" vissa fakturor. Javisst ja, de kommer ju digitalt till makens digitala brevlåda. Vet inte vilket som är värst, att de kommer där jag inte når dem utan honom eller när de dyker upp tre veckor efter de skickats med snigelposten.

Tur jag fortfarande varit lite kortisonspeedad idag men nu har huvudet sagt tack och hej.

Nåja tillbaka till monstret. Var ju på behandling tre igår. Det gick bra den här gången också och har man klarat tre gånger är risken minimal för allergisk reaktion. Ingen akutväska mer...
Hände något "festligt" i väntrummet/dagrummet. Blev uppropad av den som skulle lägga om picc-linen innan behandling. Hen ropade mitt namn, vände sig till pumptermosen med hett te-/kaffevatten och tryckte ut en stråle i handflatan. "Nej, men oj oj. Följ med här" och så gick vi runt hörnet till handspriten. "Det var ju den här jag skulle ha". Omläggningen fungerade dock smärtfritt. Tre av tolv behandlingar klara. Nio kvar. Efter fem eller sex behandlingar till inträffar läkarbesöket med stort L.

Uppmuntrande konst och monsterkillerdropp

Superpigg efteråt. Hade bokat in besök med högstadie-/gymnasie- och forever-vännen (min wingmate) C. Hon kom med sushi som gick att avnjutas på den fortfarande sommarvarma altanen. Härlig kväll med cellgiftsskadad hjärna och mycket fniss. Minnen från när vi var 17 år och åkte till Stockholm, bodde i lånad LITEN lägenhet på Östermalm (man kunde inte öppna ugnen och kylskåpet samtidigt) och levde livet. Jag vill inte vara 17 år men jag vill vara odödlig igen.

tisdag 22 augusti 2017

Redo för en omgång till

Tack för alla fina gensvar på mitt förra inlägg där jag ju steg ur mig själv och skrev utifrån. Det är kanske inte precis så det kändes då och nu men jag försökte ändå skildra själva loppet hittills. Kanske kommer det en fortsättning eller utökning av den historien.

Verkar bli behandling i morgon. Har inte hört något men sett mina provsvar och Hb var igår 119. Vita ligger precis inom referensvärdet men jag vill minnas att man kan ha ytterligare lite lägre värden och få behandling ändå. Det jag kan tänka mig är i så fall att man inte riktigt får full dos alternativt att de ger mig något för att producera mera vita. Det första cytostatikan tog jag ju sprutorna i magen för benmärgen men den här sorten har jag inga sådana läkemedel. Det är lite otäckt det där med immunförsvaret. Man kan faktiskt dö av en simpel urinvägs- eller luftvägsinfektion om man inte söker i tid. På vårdcentralen kryllade det av hostande, harklande medpatienter i måndags. Jag får väl vänta på min tur utanför i fortsättningen. Brukar inte ha bacillskräck i vanliga fall men bara den där lilla 38-gradersresan för några veckor sedan med provtagning tre dagar i rad var jobbig. Om man då dessutom blir så dålig att man måste läggas in för övervakning känns det som onödigt att exponera sig i offentliga miljöer. Får se hur det går nu när skolan satt igång och barnen kommer hem med diverse kryp.

Idag har jag varit på min supersköna massage/akupressur. Det är så stärkande.  

I morgon är det behandling redan klockan 9.00 så då måste jag sätta väckarklockan/telefonen på 6.00 för att ta mina förebyggande mediciner. Gäsp!
Ska försöka få svar på lite frågor i morgon. Bland annat bet jag ju av en flisa på en tand dagarna innan jag fick cancerbeskedet och hann inte iväg till tandläkaren innan första behandlingen. Dock måste jag ju göra något åt den innan det blir så stort att jag får tandvärk/måste rotfylla eller så. Kruxet är att man helst inte ska göra några tandingrepp under pågående cellgiftbehandling. Ska vi sedan helt enkelt också förflytta oss till andra änden så har jag fått en jäkla öm hemorrojd sista dagarna. Vet inte om den kan påverkas av behandlingen men alla slemhinnor påverkas ju så det är väl inte osannolikt. Vore kul att slippa stå upp hela dagarna.



Barnen har börjat skolan så det är verkligen tyst här hemma (även efter 11.00). Det har gått riktigt bra för dem att gå upp, äta frukost och komma iväg själva. Tystnad är något jag alltid har uppskattat. Med det jobb man har med ljud rakt in i öronen stor del av tiden är det underbart med tystnad, eller åtminstone ljud som man väljer själv, särskilt nu när min hjärna har svårt att sortera i bruset.

Nu ställer jag in siktet på krig igen och efter i morgon har jag gjort en fjärdedel av rond två.




söndag 20 augusti 2017

Hennes livs lopp (kanske det viktigaste inlägget?)

Svetten rann ymnigt från det kala huvudet och in i ögonen som redan sved av uttorkning. Den såriga munnen smakade död och när hon emellanåt försökte väta den och strupen blev det bara värre. Lite hår hade kanske sugit upp det mesta av kallsvetten, även om det varit grått. Brösten skumpade hårt upp och ner. Det ena hårdare, ömmare och mer svullet än det andra. Det var lite i vägen för högerarmens pendelrörelse.

Tvåhundra mil. Inget hon någonsin hade tränat för. Jo förresten det var ju ett liknande lopp för tiotalet år sedan men sträckan då var inte i närheten av denna. Kanske hade hon feber men brydde sig inte om att kolla, då hade ju inte fått starta.

Var tionde mil sprang hon in i en slags depå. Trodde först att det stod energipåfyllning på skylten. Kanske sportdryck, frukt, en chokladbit? Nej, blodgivning var det och tre kraftiga slag i huvudet. En liter blod tappades och hon fick tre nya plåster att sätta på skallen. Det var femton plåster där nu. Skulle det verkligen få plats trettio till? Skulle skallen klara det, eller skulle de slå någon annanstans nästa gång?

Att gå på toaletten var inget att tänka på, det kom så fort att det bara var att låta det rinna utefter benen. Hela baken var ett stort sår, det gick inte att torka längre. Vid senaste depån hade någon lindat alla leder så hårt att det var svårt att kunna böja dem överhuvudtaget.
När hon försökte andas kändes det som att göra det genom ett sugrör.

De första 10-20 milen hade hon inte lagt märke till honom men ju längre de kom desto högre hördes hans viskande. "Jag skjuter dig om du stannar", "Spring din djävla fegis".
För att hålla åtminstone jämna steg stoppade hon in fingrarna i öronen och började nynna för sig själv. "Jag kan, jag kan". "Jag orkar, jag vill". Hans röst hördes mindre då och stegen blev lite lättare.

Längs vägen stod en del publik. På en del ställen, vissa mil, var det väldigt trångt. De som stod längst bak sträckte nyfiket på halsen för att se en skymt av henne. De höll i skyltar med glada och ledsna gubbar på. En del hjärtan skymtade också bland alla huvuden. Hon log försiktigt tillbaka.

Ibland syntes inte en själ på flera mil, oftast när hon sprang som lättast. Hon förstod att det var det som var meningen. När hon som mest behövde det dök det upp publik och skyltar.
Vid några tillfällen när hon nästan föll lösgjorde sig någon ur publiken och hjälpte henne på fötter igen. Det var svårt att förstå men bland alla vänliga ansikten fanns gråsuddiga ansiktslösa figurer som precis när hon passerade sträckte ut ett ben och fällde henne. Någon gång hade hon vänt sig om för att ruska om den djäveln hårt men då var han borta, kanske var han bara en illusion.

För varje depå susade det mer och mer i öronen och ut i hela huvudet. Det var svårt att hålla fokus framåt. Hon kände att hon vinglade fram och tillbaka i vetskap om att det skulle bli en längre sträcka då. Pulsen hamrade på och andningen ökade mer och mer. En smak av blod  munnen.

Ett efterlängtat stilla regn kom och blandade ut svettens skarpa smärta i ögonen. Samtidigt kom det ett regn inifrån henne själv. Tårar? Hon hade inte gråtit en enda tår sedan starten. Det fanns en ilska där inne som fick benen att fortsätta trumma på men vart hade tårarna tagit vägen? Plötsligt insåg hon att hon längtade efter tårar men var skulle hon hitta dem?

Hon visste att efter de tvåhundra milen var loppet inte färdigt. Hon skulle bara byta gren. En slags jävla triathlon. Men först visste hon att hon måste i mål i det här loppet.

Hon bet ihop trots de såriga fötterna som snart skulle bli svåra att känna för långt där borta, bortom alla mållinjer skymtade två unga vuxna. Hon kände igen dem. Ingen tvekan trots att det gått många år och de nu var stora nog att klara sig själva.


fredag 18 augusti 2017

Långsamma dagar

Mystiskt det där med min länk som togs bort av Facebook... Får se hur det går med den här och hoppas att det inte är någon som sitter och anmäler att mina inlägg är spam för att djävlas.

När man inte orkar så mycket blir dagarna fruktansvärt långsamma men så fort jag försöker hitta på något får jag ge upp. Att ge mig ut bland folk går bort, i alla fall inomhus. Vill inte ha någon elak bacill som faktiskt tar död på mig då immunförsvaret är så sänkt.

Som tur är kan jag sova ganska länge på morgonen så det går några timmar. Altanen är ju fantastisk fina dagar, igår kändes som sista dagen att passa på att njuta i solen. Hoppas på att september blir fin.

För första gången sedan håret försvann testade jag igår peruken "på riktigt". Fast jag tror inte jag kommer använda särskilt mycket, den är värre än en pälsmössa.


Är inte riktigt nöjd med tutte. Jag vill så gärna att det ska vara en tydlig förbättring men den är i alla fall inte så illa som den var när jag började mina behandlingar.

På måndag är sommarlovet slut. Jag bävar lite för att behöva vara en tjatig mamma varje morgon. Barnen har lovat att låta mig sova (om jag gör det) och sköta sig själva som de brukar göra när jag är på jobbet (åh vad jag vill vara där....).

Om jag hade orkat hade jag gett mig i väg på kantarelljakt. Så gott...... och så härligt att gå i skogen. Men jag är glad att jag orkar gå ut med soppåsen, det är ju en naturupplevelse i sig.

Tyvärr orkar jag inte skriva så mycket som jag vill heller. Känns lite hopplöst just nu...




torsdag 17 augusti 2017

Borttagen länk

Om någon saknar sin kommentar på Facebook (till gårdagens inlägg) har det tagits bort av Facebook som misstänkt spam. Fattar inget. Inlägget här på Blogger ligger ju kvar men jag hoppas det var tillfälligt. Gör ett kort inlägg idag för att testa.

Skriver mer i morgon hur jag mår. Upp och ner är det.

God natt och på återseende.

onsdag 16 augusti 2017

Vi kämpar på.....

.... så kan det låta på Curva Nordahl. Här kämpar vi också på med vår egen hejaklack.

Idag var det inte behandling förrän klockan 13.00 så jag behövde inte ta mediciner "mitt i natten" - de ska tas tre timmar innan behandling.

Det gick bra idag också. "Min" sköterska var inte det där men det gick hur bra som helst ändå, dock väntar jag med en del av mina funderingar till nästa vecka. Tutte värker lite men inte så varm idag (funderar fortfarande på om inte Betapred har en viss betydelse, och haft det förut också). Vill ju förstås känna att det går åt rätt håll, det är ju liksom betydligt lättare att sikta mot stjärnorna då. Vet inte heller hur det ska kännas när de bröstceller om omvandlats till cancerceller tar stryk. Blir de ingenting då? Självklart sker en reaktion oavsett om det växer eller krymper, något händer ju. Känns inte större i alla fall, bara att någon händer. Får se hur bröstet reagerar nu på omgång två (av tolv). Nio veckor till dusch och bad. Över halvtid alltså. Tjoho!

Man upplever många intressanta samtal med medpatienter varje gång. Den här gången var historien väldigt lik min med tumör som först inte syntes alls och sedan var för stor för att operera och måste krympas med cytostatika. Inte riktigt samma behandling som min men i princip.

Just nu har jag skickat stora och lilla H till stan och frissan för klippning av den yngsta. J är på fotbollsträning. Båda barnen har seriematcher som sätter igång i helgen igen. Bra för både dem och mig - jag gillar verkligen att kolla fotboll, nästan oavsett om barnen är på plan eller ej. Kul att träffa fotbollsföräldrar också.

Tankens kraft. Den är svår när man inte riktigt känner kroppens respons men jag ska verkligen tänka frisk, frisk, frisk. Monstret börjar hosta och kväljas, får svårt att få näring. Jag andas in turkosgrönt hav och andas ut röksvampspuffar. Bort med det onda. Bort, bort, bort. Frisk, frisk, frisk.

Eftersom jag inte orkar så mycket utomhus (i rörelse) får det blir böcker, film, korsord och annat som skingrar tankarna från värk och annat.

Lite tokigheter skadar inte. Det här är på Ramunderberget för två år sedan...


tisdag 15 augusti 2017

Försök till nya tag

Den sista veckan har varit tuff. Får en känsla att cytostatikan inte riktigt tar, eller så är det bristen på Betapred som gör att tutte inte riktigt blir så där slapp och sval. Jag är också väldigt trött och har led- och muskelvärk och lite annat som ni kan läsa i förra inlägget.

Igår provtagning på en väldigt vacker vårdcentral. Redan 7.45 var jag där, inpetad på en extratid för att hinna få svaret i tid.


Fortsätter att ligga lågt i Hb men de vita verkar tillräckligt bra för krig. I morgon kör vi behandling två av tolv och jag hoppas få lite svar på varför jag känner som jag gör.

Massage/akupressur idag, superavslappnande - det behövdes efter dagens panikattack.

Har ju länge tänkt att göra någon form av anmälan på/utredning av varför min cancer inte upptäckts tidigare och om den hade kunnat göra det men idag tog jag tag i det trots att jag egentligen inte orkade, men vem vet jag kanske aldrig blir piggare.

Det var superjobbigt efteråt att ha gått igenom datum, kontakter, anteckningar på det som jag egentligen vill lägga bakom mig men nu känns det skönt att det är avprickat från listan på måsten.


Tack för alla uppmuntrande ord på vägen. Jag ska försöka skriva när jag orkar och när det finns något meningsfullt att skriva.

23 blommor har den just nu :-)


lördag 12 augusti 2017

Over and out?

Funderar på meningen och vinsten med det här. Både bloggandet och livet.

Mår inte alls bra. Biverkningar? Monstret? Omvärlden? En kombination?

Tömd på energi. Huvudvärk. Led- och muskelvärk. Ögon som rycker, kladdar, är torra och svåra att ställa in. Mår illa. Diarré. Kan inte sova, kan inte vara riktigt vaken. Smakar skit i munnen. Underlivet och det bakom är sårigt. Jag svettas ymnigt.

En tur till Söderköping igår. Att gå 500 m får mig att sitta i en bubbla med öronsus, yrsel, frånvarokänsla. Orkar inte prata. Förstår inte vad de säger. Det jag gör går på rutin. Öppnar kylen, tittar in och stänger igen.

Det som kommer nu låter nog värre än det är på riktigt så oroa er inte men ibland kan jag tänka att det är bättre när det är över. Kämpar förstås vidare men just nu i det tysta ett tag tror jag.

:(



På andra sidan helgen

Det blir ju inte så mycket till inlägg på helgerna. Igår hittade jag ut genom värsta biverkningarna. Söndagen var jag mest liggande men to...