De sista skälvande timmarna...

.

2019 närmar sig sitt slut. Jag är fortfarande här. Mot alla odds? Jag har inte orkat uppdatera så mycket och om jag gör det är det mest på Facebook som en liten notis. Jag gör dock inläggen offentliga så om ni har Facebook går det att läsa dem där. Ska återigen försöka göra någon slags sammanfattning. Jag vet att ni i alla fall är ett par stycken som fortfarande läser min blogg. Kvällen blir i lugn och ro med familjen. 2020 känns hopplöst osäkert men jag ska göra mitt bästa.

Vi fick hem stoftet av Lurvas på Julias födelsedag av alla dagar. Nu är det och hans ande med oss och många ljus har vi tänt för honom, älskade katt. Vi ska jordfästa honom under spireabusken, den vackraste av platser.

 



"Tvingade" mig igenom julen men med lite kortison och envishet klarade jag hela dagen utan att gå och lägga mig. Inte det minsta stressad. Faktum är att sjukdomen gjort att jag lättare känner julefrid än tidigare. Man behöver inte stressa mer än till de nivåer man själv sätter upp. I år har vi adventsstjärnor och ljusstakar, gran och EN tomte. Det blev jul i alla fall och inga tomtar att plocka bort nu.

Senaste tre veckorna har jag strålats tretton gånger. Jag har två gånger kvar - på torsdag och fredag. Det är jobbigt att behöva åka 2,5-3 timmar till Linköping "varje dag" för en behandling på tio minuter. Strålningen gör mig mycket trött så det är i princip det enda jag orkar. Jag är sååå svag i kroppen och huden börjar lossna på bröstet. I fredags var familjen med på strålningen och fick se hur det går till och Henke fick ta lite kort.

Jag får morfin mot smärtorna och då känns det bättre men jag blir förstås ännu tröttare  av tabletterna. Blir också väldigt muskelsvag. Igår efter strålningen passade vi på att handla lite (länge sedan jag var inne i en affär). Skulle ha ett paket på understa hyllan och gick ner på knä, sedan kom jag inte upp igen. Trodde jag skulle vara tvungen att ringa Henke för att hjälpa mig men som tur var stod en "handtruck" i närheten och med lite stöd av den kunde jag komma upp i stående igen.

Vi träffade förresten strålläkaren igår. Han var nöjd med resultatet hittills och visst har bröstet blivit lite mjukare och mindre. I januari blir det röntgen och återbesök till onkologläkaren. Det blir väldigt, väldigt viktigt. Det är ett mirakel om jag fortfarande inte har någon spridning till vitala organ men jag hoppas in i det sista. Behandlingarna jag får är ju fortfarande bara livsförlängande och symptomlindrande, inte botande.

Önskar Er ett fantastiskt 2020!