Hennes livs lopp (kanske det viktigaste inlägget?)

Svetten rann ymnigt från det kala huvudet och in i ögonen som redan sved av uttorkning. Den såriga munnen smakade död och när hon emellanåt försökte väta den och strupen blev det bara värre. Lite hår hade kanske sugit upp det mesta av kallsvetten, även om det varit grått. Brösten skumpade hårt upp och ner. Det ena hårdare, ömmare och mer svullet än det andra. Det var lite i vägen för högerarmens pendelrörelse.

Tvåhundra mil. Inget hon någonsin hade tränat för. Jo förresten det var ju ett liknande lopp för tiotalet år sedan men sträckan då var inte i närheten av denna. Kanske hade hon feber men brydde sig inte om att kolla, då hade ju inte fått starta.

Var tionde mil sprang hon in i en slags depå. Trodde först att det stod energipåfyllning på skylten. Kanske sportdryck, frukt, en chokladbit? Nej, blodgivning var det och tre kraftiga slag i huvudet. En liter blod tappades och hon fick tre nya plåster att sätta på skallen. Det var femton plåster där nu. Skulle det verkligen få plats trettio till? Skulle skallen klara det, eller skulle de slå någon annanstans nästa gång?

Att gå på toaletten var inget att tänka på, det kom så fort att det bara var att låta det rinna utefter benen. Hela baken var ett stort sår, det gick inte att torka längre. Vid senaste depån hade någon lindat alla leder så hårt att det var svårt att kunna böja dem överhuvudtaget.
När hon försökte andas kändes det som att göra det genom ett sugrör.

De första 10-20 milen hade hon inte lagt märke till honom men ju längre de kom desto högre hördes hans viskande. "Jag skjuter dig om du stannar", "Spring din djävla fegis".
För att hålla åtminstone jämna steg stoppade hon in fingrarna i öronen och började nynna för sig själv. "Jag kan, jag kan". "Jag orkar, jag vill". Hans röst hördes mindre då och stegen blev lite lättare.

Längs vägen stod en del publik. På en del ställen, vissa mil, var det väldigt trångt. De som stod längst bak sträckte nyfiket på halsen för att se en skymt av henne. De höll i skyltar med glada och ledsna gubbar på. En del hjärtan skymtade också bland alla huvuden. Hon log försiktigt tillbaka.

Ibland syntes inte en själ på flera mil, oftast när hon sprang som lättast. Hon förstod att det var det som var meningen. När hon som mest behövde det dök det upp publik och skyltar.
Vid några tillfällen när hon nästan föll lösgjorde sig någon ur publiken och hjälpte henne på fötter igen. Det var svårt att förstå men bland alla vänliga ansikten fanns gråsuddiga ansiktslösa figurer som precis när hon passerade sträckte ut ett ben och fällde henne. Någon gång hade hon vänt sig om för att ruska om den djäveln hårt men då var han borta, kanske var han bara en illusion.

För varje depå susade det mer och mer i öronen och ut i hela huvudet. Det var svårt att hålla fokus framåt. Hon kände att hon vinglade fram och tillbaka i vetskap om att det skulle bli en längre sträcka då. Pulsen hamrade på och andningen ökade mer och mer. En smak av blod  munnen.

Ett efterlängtat stilla regn kom och blandade ut svettens skarpa smärta i ögonen. Samtidigt kom det ett regn inifrån henne själv. Tårar? Hon hade inte gråtit en enda tår sedan starten. Det fanns en ilska där inne som fick benen att fortsätta trumma på men vart hade tårarna tagit vägen? Plötsligt insåg hon att hon längtade efter tårar men var skulle hon hitta dem?

Hon visste att efter de tvåhundra milen var loppet inte färdigt. Hon skulle bara byta gren. En slags jävla triathlon. Men först visste hon att hon måste i mål i det här loppet.

Hon bet ihop trots de såriga fötterna som snart skulle bli svåra att känna för långt där borta, bortom alla mållinjer skymtade två unga vuxna. Hon kände igen dem. Ingen tvekan trots att det gått många år och de nu var stora nog att klara sig själva.